Vägen till ett okänt Toscana

I Lunigiana blir bilsemestern en njutning - liksom vinet och olivoljan

Florens, Siena och Pisa i all ära. Men det är lugnare – och billigare – i Lunigiana, Toscanas glömda hörn.

Maten, vinet och olivoljan smakar lika ljuvligt här. Vyerna är minst lika hisnande.

Och du har bara 20 minuter till havet.

– Vänta! Jag bara måste stanna här för att plåta!

Fotograf Daniel letar förtvivlat efter en utbuktning på den smala, slingrande vägen.

Där! Han bromsar in, trycker på varningsblinkern för säkerhets skull och skuttar ut med kameran i högsta hugg.

Det är förmiddag och vi är på väg till en lunchrestaurang.

– Max 30 minuter, svarade den unga italienskan när vi bad om väganvisning.

Vi la till 15 minuter för säkerhets skull, men borde ha räknat med minst en timme. Inte bara för att snitthastigheten är 30 km/timme på den kringelikrokiga vägen, utan också för att vi bara måste köra sakta och utropa ”ooohhhh!” och ”aaaahhhh!” i var tredje kurva.

Bortglömt hörn

Lunigiana är Toscanas bortglömda hörn. De flesta turister rattar ut på motorvägen, lägger in femman och svänger inte av förrän de kan läsa Lucca, Florens, Siena, Pisa och San Gimignano på vägskyltarna.

Det är synd! För den här delen av regionen är minst lika vacker. Den ligger också bättre till. Det är inte mer än 20 minuter till havet och 20 minuter till bergen som lockar till såväl bergsklättring som skidåkning året om.

Namnet Lunigiana kommer från stan Luni, som i sin tur betyder månlandet. Och visst är lokalbefolkningen lite egen, om än inte så egen att invånarna verkar komma från månen. De håller helt enkelt på sitt och identifierar sig varken med övriga Toscana eller grannregionerna Ligurien och Emilia Romagna.

Glad överraskning

Maten skiljer sig också. Här, och bara här, kan du till exempel äta pastan testaroli, stora platta degrundlar som klipps i bitar och får koka i en minut.

Italien är inget billigt semesterland för oss svenskar. Därför kommer restaurangnotorna och hotellräkningarna i Lunigiana som en glad överraskning. En övernattning på en gård kostar 250–300 kronor per person, en middag 150–200 kronor.

Dyrbara skatter

Ledbrutna, knotiga olivträd ruvar än så länge på sina dyrbara skatter. Inte förrän i november släpper de motvilligt ifrån sig stenfrukterna som pressas till gult och grönt guld.

Vår hyrbil morrar ibland när branta backar och hårnålssnäva kurvor sammanfaller. Den är förmodligen lika tacksam som vi för en paus på ett litet torg under enorma kastanjeträd i byn Fivizzano. Här ligger vår lunchrestaurang, trattorian Il posto di conversazione.

Vi är först. Men snart kommer två italienska damer. Därefter ytterligare ett matglatt sällskap på fyra. Och när prästen, i sin svarta långrock, slagit sig ner vid ett bord i hörnet är restaurangen full.

Efter lövtunna skivor torkad skinka, salami, pasta och fläskkotletter med rosmarinstekta potatisar ställer vi den obligatoriska lunchfrågan: Hur ska vi orka äta middag i kväll?

Men precis som alla andra kvällar går det utmärkt. Under bilfärden till restaurangen uppe i bergen börjar magen av någon mystisk anledning knorra igen.

En glad oxe

Vi talar ingen italienska. Men det gör inget. Vi förstår att huvudrätten är antingen lamm (”bääää”), gris (”nöff, nöff”) eller nötkött (kyparen använder sina pekfingrar som horn och råmar som den gladaste oxe jag hört).

Fem rätter och 400 kronor senare är det dags att köra hem. I strålkastarljuset ser vi stora paddor som orkat sig fram när det inte är så varmt. Vi möter bara elva bilar under den timslånga hemresan.

Läs också:

Kestin Sundmark (resa@aftonbladet.se)