Kalabrien - när italienarna själva får välja

Avskilda vikar och myllrande strandliv på Italiens natursköna stövelspets

En fiskebåt puttrar fram på det klara, turkosa Medelhavet.

Sjuttio meter ovanför vattenytan vilar staden Tropea på en sandstensklippa, inramad av solen likt ett vackert vykort i gyllene färger och omgiven av lummiga berg.

Det här är Kalabrien, landet på Italiens stövelspets och sedan många år italienarnas egen semesterfavorit.

I augusti varje år packar tusentals norditalienare sina väskor och åker hit för att njuta av atmosfären, de pittoreska bergsbyarna och de vidsträckta stränderna.

Hittills är det få utländska turister som upptäckt Kalabrien. Först i fjol presenterades resmålet för tyska charterturister och i vår landar det första svenska charterplanet här.

Målet för den nya turistsatsningen koncentreras till den västra kusten som är den bördigaste. Här ligger städerna Tropea, Pizzo och Vibo Valentia.

Kalabrien är fortfarande ett genuint resmål. Kalabrierna själva vill gärna kalla sin landsdel "det riktiga Italien" och det ligger viss sanning i det.

Här har ännu inga multinationella företag slagit rot, här finns inga försäljare på jakt efter turisternas eurosedlar och här har ännu inga gigantiska hotellkomplex smällts upp.

Det är i stället de små sakerna som gör besöket till en stor upplevelse:

Som att aromen från nybryggd espresso sprider sig runt uteserveringarna kring Piazzo Ercole i Tropea.

Som att stadens smala gator och gränder huserar slitna stenhus med hantverksbutiker, antikvariat, familjedrivna restauranger och gelateries (glasskaféer). Här och var låter konstnärer genom öppna dörrar gärna förbipasserande se på när de målar i akvarell- och oljefärger.

Som att de många speceriaffärerna fyller hyllorna med kalabriska specialiteter. Här säljs peperoncino, den söta röda löken som används för att göra lökmarmelad och som bara odlas i denna landsdel. Här finns citronlikören limoncello, örtlikören Amaro del Capo och så mängder av korvar gjorda på allt från soltorkade tomater, äggplantor och zucchinier.

Restaurangerna utnyttjar dessa specialiteter på bästa sätt. Antipasti, stenugnsbakade pizzor och hemmagjord glass gör sitt till att varje middag kan bli en kulinarisk upplevelse.

Stränderna kring Tropea utgör en annan lockelse. Kring sandstensklippan Capo Vaticano, där små familjedrivna hotell har sin hemvist, sträcker hundratals meter finkornig strand ut sig.

Bilar kör i skytteltrafik mellan de små hotellen och stranden och besparar turisterna onödig ansträngning ner- och uppför det klippiga landskapet. När kvällen tar vid ändrar transporterna färdriktning och skjutsar gästerna till Tropeas stadskärna för lugna middagar och för att bevittna solnedgången från torgen.

Staden Pizzo, tre kilometer norröver, präglas likt sin granne Tropea av ett lugn. Även här bildar smala gator och gränder ett spindelvävsmönster och utsikten från Umbertotorget är betagande.

Från de små trånga butikerna på corson, huvudgatan, sprider sig lukten av kryddor och överallt nickas det ett vänligt hej till förbipasserande.

Stadens absoluta stolthet är chokladtryffelglassen tartuffo. Handgjorda, gräddiga och lite i överkant mäktiga kaloribomber serveras runt om på kafeteriorna, morgon som kväll.

Kaféägarna gör sitt yttersta för att övertyga dig om att tartuffon härstammar från just deras släktled och naturligtvis att de erbjuder den bästa glassen i Pizzo.

Än mer norrut och än högre i bergsområdet ligger regionshuvudstaden Vibo Valentia, som mest kan liknas vid en vanlig mindre europeisk stad.

Här är shoppingen den främsta attraktionen. Klädbutikerna ligger på rad längs huvudgatan. Den som är ute efter skor lär med all sannolikhet hitta något som passar.

Mellan de tre turistorterna - och längs hela Kalabriens västkust - är naturen säregen. Olivträd trängs med odlingar av auberginer, tomater och vindruvor. Längs de slingriga bergsvägarna blommar kaktusträden och citrusträd växer vart man än vänder sig.

Nackdelar då? Ja, det kan vara lite knepigt att göra sig förstådd. Kalabriernas språkkunskaper sträcker sig oftast inte längre än till ett enkelt yes och no på engelska. Den icke italiensktalande besökaren får vara beredd på att ta till kroppsspråket för att göra sig förstådd.

3 röster om Kalabrien

Hanna Nilsson