Längs slingrande vägar i Kalabrien

Spökbyn klänger sig fast på klippan...

Serpentinvägar på flera hundra meters höjd - utan vägräcke. Övergivna spökstäder som envist klamrat sig fast på höga klippavsatser och vidunderlig utsikt över ett dramatiskt bergslandskap.

En tur upp i Aspromontebergen i södra Kalabrien blir en garanterat spännande upplevelse.

Väderrapporten har spått ännu en varm septemberdag. Men den luftkonditionerade bilen håller den tryckande värmen utanför.

Vi börjar i Tropea på Kalabriens västkust och kör söderut mot målet: bergskedjan Aspromonte. För dagen ingår enbart två bilar i följet, andra dagar kan uppemot 30 köra i ett led. Upplägget är detsamma oavsett antal bilar. Guiden, som denna dag heter Gisela Thomann, sitter i den främsta bilen.

När det är dags att ge gruppen guidning slår hon på mikrofonen och hennes röst går sedan ut i högtalare i de efterföljande bilarna. Det tar en stund att vänja sig. Högtalaren skorrar och stundom är det rent av omöjligt att höra ett enda ord.

Efter drygt två timmar är vi framme och redo att styra in bilarna i bergsterrängen. Vägen blir krokigare och brantare. Till skillnad från västkustens bördiga landskap är Aspromontes nedre delar kargare. Mellan den sporadiska växtligheten blottas nakna ljusbruna berghällar.

Pentedattilo är en spökby som klamrar sig fast på en klippa. Här gör vi första stoppet, Gisela fäster en liten högtalare runt magen och börjar entusiastiskt berätta om vulkanutbrottet som för två miljoner år sedan skapade bergen och dalgångarna men även om den övergivna byn som höjer sig framför oss.

- Förr plundrade pirater bergsbyarna här i Aspromonte. Från fortet högst uppe i byn hade man utkik över havet och kunde se när pirater var på väg in. Det tog ett par dagar för dem att nå byn och befolkningen hann förbereda sig och barrikadera sig i fortet, säger hon.

Byn är, som många andra före detta samhällen i Aspromonte, nu övergiven.

Vi hoppar in i bilarna och fortsätter vår resa upp i bergen. Turen genom Aspromonte kan variera från gång till gång. Guiderna måste inför varje utflykt ta reda på var rasrisken är som störst och välja vägar därefter.

Ju längre upp i bergen vi kommer desto kyligare blir luften. Vägarna blir också allt mer snäva, i sämre skick och serpentinformade. Bilarna ligger förvisso säkert på vägen men illamåendet är aldrig långt borta. Jag tuggar i mig åksjuketuggummin tills kinden och halva tungan domnar.

Chauffören i den bil jag sitter i berättar att det inte är ovanligt att de ofta tvingas stanna för åksjuka passagerare.

- Ibland är det svårt för vi kan inte stanna och släppa ut folk överallt på grund av rasrisken. Men det har gått bra hittills, säger hon.

Vi passerar Roccaforte del Greco, en by som till skillnad från Pentedattilo inte är helt övergiven. Några bybor sitter på en hustrapp och ser aningen skeptiskt på följet som glider förbi. Vi stannar inte utan fortsätter mot nästa spökby: Roghudi. Plötsligt hörs Giselas högtalarröst, lite tydligare denna gång.

- Den ser övergiven ut men en 86-årig man bor fortfarande kvar här, han har bott här i hela sitt liv men är nu helt ensam kvar i byn. Hans söner och barnbarn kommer hit varje dag och förser honom med det han behöver.

Byn ser förvisso fascinerande ut där på klippan med bergen på var sin sida och utsikt över en djupgående dal ett par hundra meter nedanför, men bara tanken att leva här ger mig gåshud.

Efter ytterligare en stund på de kurviga vägarna är det dags för matpaus.

Gisela och hennes medarbetare plockar fram bord och stolar, grytor och mat. Efter en kvart har den lilla skogsdungen förvandlats till något av en restaurang. På bordet har det dukats upp med soltorkade tomater, färskt bröd, oliver, mozarellaostsallad, inlagda auberginer och det har kokats pasta med pestoröra.

- Allt är tillagat av lokala råvaror, säger Gisela när hon välkomnar till bords.

Efter maten bjuds det på starkt nybryggt espressokaffe. Pausen är välbehövlig och utgör en bra grund för fortsatt kringelikrokresa genom Aspromonte.

Turen fortsätter uppåt. Då och då väjer chauffören för en stenbumling som ramlat ner från bergsväggarna intill vägen.

Jag tittar ut genom fönstret och ser rakt ner ett par hundra meter. På vissa sträckor finns inga skyddsstaket längs de grusbelagda vägarna, något som får fjärilarna i magen att dansa schottis... med alldeles för många svängar.

Då och då stannar följet för fotopauser. Utsikten är magnifik och en näst intill spöklik tystnad omger bergstopparna och sprider sig ner i dalgångarna.

Målet för dagen ligger 1 300 meter över havet. Efter ett par timmar når vi dit - och sedan är det bara att börja rulla nedför igen. Nedför fler serpentinvägar och partier utan vägräcke.

När vi nästan är ute ur bergen kommer den kalabriska maffian på tal. Vår chaufför säger, lite i förbifarten, att den kalabriska maffian ibland använder de svårtillgängliga bergen som gömställen för kidnappningsoffer.

- Det har hänt att de kidnappat ett rikemansbarn och kört upp barnet till bergen för att gömma det.

Lyckligtvis verkar de inte ha något emot turister på genomfart. Då hade illamåendet troligen blivit än mer märkbart.

Hanna Nilsson (resa@aftonbladet.se)