Pantanal - ett blött paradis för fåglar

I de gigantiska träsmarkerna kan du möta allt från krokodiler till vattensvin

Det är enormt, stort som halva Sverige, proppfyllt med fåglar – och jätteblött.

Pantanal är ett av världens största träsk, och inte den mest lätttillgängliga plats att turista på.

Men värt mödan för den som vill ha en naturupplevelse utöver det vanliga.

Hettan slår omedelbart emot mig. Temperaturen dallrar runt +40, och luftfuktigheten befinner sig någonstans i basturegionen.

Jag har just anlänt till den brasilianska delen av ett av världens största våtmarksområden, Pantanal. Här, på en yta av 225 000 kvadratkilometer, bor några få tusen människor – och miljoner kossor. Men framförallt finns här runt 600 fågelarter, hundratals varianter av fisk, fjärilar, däggdjur...

Och ett oändligt antal kajmaner, Sydamerikas krokodiler. Upptäcker snabbt att de finns i varenda liten vattenpöl. Överallt.

Att svepa med en ficklampa genom kvällsmörkret och räkna antalet röda ögonpar blir ett märkliga nöje.

När jag i lilla guldgruvestaden Poconé först träffar min guide Marcos Halem Felix och han får veta att jag är svensk utropar han förtjust: Arne Sucksdorff!

För det var djupt inne i Pantanal som filmaren Arne Sucksdorff (1917–2001) i 25 år levde en stor del av sitt liv, skildrat i boken ”Ett hem på jorden”. I provinsens huvudstad Cuiabá bor hans hustru Maria, som nu tillsammans med sönerna arbetar för att skapa ett Arne Sucksdorff-center.

Pantanal för en undanskymd tillvaro i skuggan av det världsberömda Amazonas. Detta trots att här finns störst möjlighet på hela kontinenten att skåda djurliv.

Jag är ingen fågelskådare, men jag kan skilja en häger från en hök, och det här liknar inget jag tidigare sett.

Det kryllar av fåglar: enorma, långbenta jabirustorkar, nästan 1,5 meter höga, hägrar i alla storlekar och kulörer, ibisar, överallt tofscaracaror, änder, hökar, örnar, falkar och gamar, kungsfåglar, kolibrier, hackspettar, tukaner, vaktlar... plus alla jag inte ens kan namnge.

Många av dem för dessutom, milt uttryckt, ett jäkla liv.

Världens största papegoja, den lysande blå, meterhöga hyacintaran som häckar i de högsta träden (och även gärna sitter utanför mitt sovrum), låter öronbedövande så snart vi närmar oss. Fast då har Pantanals egen väktarfågel, southern screamer, redan varnat om att vi är på ingång. I mangoträden slåss parakiterna förvånansvärt högljutt om frukterna, och på marken springer pipare omkring i stark konkurrens med den lokala varianten av tofsvipa, som konstant ropar ut sitt varnande ”quero-quero”. När mörkret faller tystnar fåglarna men natten fylls av sjungande trädgrodor.

Det ska raskt erkännas: jag har bara smakat på Pantanal. Som förstagångs-besökare och ensamresenär bor jag på en pousada, en gästranch.

Den 7 000 hektar stora ranchen Pousada Piuval har ett tusental djur men även gästrum för turister, vilket ger bra inkomster när köttpriserna faller.

Härifrån vandrar guiden Marcos och jag varje morgon från soluppgången över de vidsträckta, fågelspäckade betesmarkerna och genom djungelliknande skogar. Områden som snart ligger under meterdjupt vatten. Större delen av Pantanal är halva året översvämmat, resten av året breder stäppliknande marker ut sig.

Sena eftermiddagar rider vi, med vatten upp till vaderna, till mer otillgängliga delar. Åker båt längs floden där vi fiskar pirayor för att mata krokodilerna med, och kör flera mil längs den dammiga Transpantaneira, enda vägen här i norra Pantanal. Vid varje träbro – totalt runt 120 – stannar vi för att beundra ytterligare ett gäng kajmaner bland vattenliljorna och i ett annat dike har en familj kapybarer (världens största gnagare) grävt ner sig i dyn för att svalka sig.

Däggdjuren är annars i minoritet. Näsbjörnar – otroligt söta med sina randiga svansar – agoutis, vrålapor och kapucinapor är några av dem vi lyckas hitta.

Däremot finns just här få eller inga av Pantanals mer exotiska däggdjur som bältdjur, tapir, puma, jaguar, myrslok.

Dem sparar jag till nästa gång, när jag vågar mig längre in jätteträsket.

Susanne Wixe