”Stammarna lever som på stenåldern”

I indonesiska Baliemdalen finns varken ur eller stress

Här finns ingen el, inga klockor och ingen stress.

Följ med på en vacker ­vandring till de uråldriga stammarna i Baliemdalen, långt bortom det ­moderna samhället.

Det är snart kväll i Wamenabergen i Västra Papua.

Dimman är på väg att skingras i den heta, tropiska luften. Plus 30 grader.

Vi har vandrat i sex timmar, uppför massiva bergsluttningar, över strömmande forsar och genom isolerade byar. ­Svetten rinner, skorna skaver, och det känns omöjligt att gå en enda meter till. Men vi fortsätter.

Det ryker långt där borta

Min guide, Penius, sträcker ut handen för att hjälpa mig hoppa över ett nedfallet träd som blockerar stigen. Sedan blickar han ut över de milsvida vyerna och pekar på en liten dal, långt bort i fjärran. Jag kan se rök ­stiga upp mot himlen från de små hyddorna.

– Där borta ska vi slå läger. Bara tre timmar kvar.

Wamenabergen ligger i Baliem­dalen, som kort och gott är unik. Lägg ihop Sydafrikas vackra natur, Kenyas massajhyddor och thailändarnas gästvänlighet och du är fortfarande inte ens i närheten.

Upptäcktes 1938

Här lever de uråldriga ­Dani-, Lani-, och Yali-stammarna på samma sätt som under stenåldern. Det finns ingen el, inga klockor, inget internet. Politiska världshändelser och storstadsstress existerar inte. Här, och länge söderut, i Asmat-regionen, utkämpas fortfarande krig med pil och båge.

Stammarna som lever i ­Baliemdalen var helt okända för omvärlden fram till 1938, då amerikanen Richard Archbold stötte på dem under en zoologisk expedition. Här finns inga organiserade turer. Turister hyr en egen lokal guide som, liksom Penius, är uppvuxen i bergen och kan prata engelska.

Hoppas på karameller

Jag har dessutom sällskap av en kock och tre starka bärare, som ser till att vi får med oss kastruller, filtar och mat. De nästan flyger uppför berget ­utan minsta tecken på utmattning, samtidigt som de sjunger. Jag flåsar efter med blicken på stigen.

När vi närmar oss byn får vi sällskap av en skara barn som nyfiket studerar mig från topp till tå. Några vill göra high ­five, andra petar försiktigt på mitt hår. Alla hoppas att jag har med mig karameller från ­Wamena, den största staden i Baliemdalen.

Det är något speciellt med att vara så långt borta från det ­moderna samhället.

I den lilla bergsbyn är luften är ren och utsikten magnifik. Grönskande berg åt alla håll. Isblå himmel, djupa raviner och små hyddor med halmtak, mjukt inbäddade i ljusgröna dalar. Vi har vandrat i tre ­dagar och ska vara på väg i ytterligare tre.

Spännande möten

Alla invånare i byn, som ­utgörs av omkring 15 hyddor, kommer för att hälsa mig, främlingen, välkommen. Männen är klädda i kotekas, handgjorda penisfodral.

Några ska ge sig ut på jakt och pillar omsorgsfullt på ­sina spjut, som är vackert snidade i trä. Kvinnorna har skynken över höfterna och bjuder på nyplockad physalis.

Det är minst sagt intressant att utbyta tankar och idéer med människor i byn. Att få ­höra deras historier. Penius tolkar. Många frågar nyfiket hur jag och ”mitt folk” gör för att behandla olika sjukdomar. De vill alla dra lärdom av mötet.

Så småningom tänds en ­lägereld som värmer gott i den svala kvällen.

Vi grillar nyskördade söt­potatisar från åkrarna intill, och alla stämmer in i lägersångerna, som ekar ut över bergen. Sedan är det dags att sova gott i beckmörkret.

Följ RESA på Facebook – klicka här och titta in!

Anna Flemmert/Text & foto