Kittlande alpåkning

En välpreparerad backe utan slut.

Om det är drömmen, då är Alperna ett steg på vägen.

Vi sätter plus på de tre klassikerna Saalbach, Kitzbühel och Zell am See och låter dem gå en match mot varandra.

På Schattberg i Saalbach, 2020 meter över havet, är det tre minusgrader. Framför oss ligger snön välpistad och vackert manchesterrandig, fortfarande hård och kall efter nattens minusgrader. Vi väljer en röd pist, känner hur de första stela och spända svängarna blir mer och mer avspända. En kort paus för att beundra utsikten och njuta av vårsolen. Nya svängar, ny paus.

Här någonstans hade backen tagit slut i Sverige och vi hade snällt fått glida in i liftkön och tålmodigt vänta på nästa uppfart. Här stannar vi bara för att välja väg när pisten delar sig - innan vi fortsätter. Benen värker av mjölksyra. Backen vill inte ta slut. När vi till sist kommer fram till en kabinbana, känns det som ett välkommet avbrott.

- Här är ruggigt bra. Och man behöver inte vara extremåkare för att ha roligt, säger Cia Lantz, 32, från Trollhättan, som är i Saalbach tillsammans med Fredrik Liljesäter, 34.

Vi fortsätter med en sittlift, en släplift" Hela tiden åker vi ned i nya backar: nr 32 och sedan 28, upp Hochalm Sesselbahn och så över till pist 23. Att åka två gånger i samma backe känns som ett slöseri.

Här i Saalbach behöver vi aldrig tveka om vägen. Området är uppbyggt med tysk precision och det är lika lätt att hitta rätt som på en liten svensk skidort.

Annat är det i Kitzbühel. Här får man då och då gissa vart man ska. Och gissar man fel spelar det all roll i världen.

När vi plötsligt får backen för oss själva, börjar en varningsklocka ringa. Men åkningen är rolig, sväng efter sväng, backe efter backe. 7,5 kilometer röd pist. Ett fantastiskt åk - och så: slut.

Ingen lift, ingen transportsträcka, ingen uppfart. Bara en å, en liten hästhage med en åsna som skriande skrattar åt vårt öde. Det enda som återstår är att ta bussen tillbaka in till stan.

En noggrannare titt på pistkartan visar att inte bara nummer 33 slutar så här snöpligt. Flera andra av de längre pisterna slutar med samma tomma återvändsgränder.

Zell am See är inte lika oöverskådligt - men det är bara tack vare att skidområdet är uppdelat i tre mindre områden: Kaprun, Maiskogel och själva Zell am See. Annars är förutsättningarna för att irra bort sig väl så goda.

- Liftkartan och skyltningen kunde vara bättre. Det här ska till exempel vara en släplift, men är en sittlift, säger Yuxin Guo, 27, som är här med David Miller, 28, från Stockholm.

- Jag är nybörjare och det är första gången jag är i Alperna. Det går bra, men det gäller att se upp och läsa kartan noga. Ännu har jag inte fastnat i någon svart pist.

Lika duktig på att läsa kartan är inte en stackars fransman som får panik i en röd backe i Kaprun och lägger sig ned för att krypande försöka ta sig upp igen.

Annars är det inga större problem att vara nybörjare i Alperna. Nivån är mer folklig än i många svenska fjäll.

Det är bara Kitzbühel som vill vara lite flottare, både i stan där lyxbilarna står uppradade utanför de eleganta hotellfoajéerna - och i backen.

Det var här Stenmark åkte, både när han vann och när han skadade sig i Hahnenkamm Rennen. Det var hit Stig Helmer åkte i "Sällskapsresan II".

Och det är hit välbeställda tyskar och österrikare åker i massor över helgerna.

Medan man i Saalbach såg en hel del overaller i gamla urblekta pastellfärger från 80-talet, har de flesta skidåkarna i Kitzbühel moderna kläder. Men det finns fördelar med detta också.

Här är många bra åkare, särskilt från Tyskland, och backarna blir inte så uppåkta. En nackdel är att många åker som om Autobahn aldrig tog slut. Som när en grupp skidåkare åker förbi en liten flicka och hennes mamma på en smal transportsträcka - i störtloppsfart, precis framför skidspetsarna på dem.

I liftkön möter vi nästa kulturkrock, både i Kitzbühel och Zell am See. Medan man som svensk tålmodigt hasar sig fram i kön fram till liftspärren, har många här kommit på att man kan snika sig fram på sidan om för att sedan tränga sig in i kön.

- De busar sig fram i kön, säger Per Bekken från Tynset i Norge, upprört. Men vi klickar upp bindningarna på dem så att de tappar skidorna. Klart de blir arga. En sa till mig, att hade det varit under kriget hade jag blivit skjuten. Men de må laere seg!

Lunch. Maten är som hemma, det är inget speciellt med den. Men det är det med solen. Vi sitter på uteserveringen i tunna tröjor och lutar oss bakåt och bara njuter. Då och då sippar vi på en immande kall öl. Det luktar solkräm och mat och hade det inte varit för snön skulle det ha känts som en solsemester. Det är skidåkning när den är som behagligast.

En mässingsorkester spelar "Do you know what it is to miss New Orleans". Annars är österrikisk populärmusik obligatorisk på de flesta ställena.

Och de är många.

Alperna myllrar av matställen och hütter. Några liknar moderna vägfik. Andra är små, familjeägda och med glüweindoften inpyrd i väggarna.

Uppe på Wildenkarkogel, 1910 meter över havet i Saalbach, har man gått ett steg längre, hoppat över fikat och ställt ut solstolar i stället. Elvis Presley och andra 50-talsklassiker strömmar ut över de solande skidåkarna.

- Här är underbart - och bäst är solen, säger Susan Kunze, 32, från Freiberg i Tyskland, som är här tillsammans med Maika Neubeit, 34, och Holm Grundet, 38.

I mitten av mars gör det inte heller så mycket om man missar lite skidåkning.

På eftermiddagarna blir snön klabbig och tung i de lägre backarna. Även högt uppe på bergssidorna når värmen.

Vid Bergstation Asitzbahn ser vi en fjäril som fladdrar förbi på 1740 meters höjd. Och när vi sätter oss i liften är sätet varmt, som en tidig sommardag.

Egentligen är det bara Kaprun som ingår i Zell am Sees skidområde som inte påverkas av solen. Här på drygt 3000 meters höjd är luften krispigt klar och kall hela dagen. Snön räcker hela året runt.

Efter skidåkningen är det after ski som gäller - eller aprés ski som det märkligt nog heter på engelska. Framåt sex är Londoners i Kitzbühel fullsatt och livebandet börjar spela. Några norrmän tjoar när en av gitarristerna höjer ölflaskan och säger på bruten svenska:

- Skål, ta mig fan!

Det är ungefär så festligt det blir i Kitzbühel. Även om många har pjäxor på sig känns det mer som en vanlig pub än afterski.

Så är det inte i Saalbach. Tvärtom.

Här håller after skin ett tempo som om det inte fanns något efter. Långt efter elva på kvällen ser man fortfarande folk som vinglar mot hotellet i full skidmundering med skidorna på axeln.

- Det är en skön stämning här, säger Tom Nilsson från Malmö på Bauers Alm omgiven av skränande skidåkare.

Något liveband för att hålla uppe stämningen behövs inte. Det räcker med österrikisk musik som dånar ur högtalarna.

Men värst, mest och populärast av alla after skier i alperna är Hinterhag-Alm.

Det är en vacker, gammal träbyggnad i typisk alpstil. Utifrån ser det nästan dött ut och vi undrar om vi kommit rätt. Men när vi öppnar dörren för att gå in möts vi av en mur av ryggar. Det är det värsta vi sett. Den två våningar stora byggnaden är full till bristningsgränsen av folk.

På andra våningen, vid balkongräcket står bandet Die Flamingos och spelar.

Hysteriskt räcker inte för att beskriva stämningen.

- Äh, det är inte så farligt i dag. Det brukar vara värre, säger Anna Trüschel, 23, från Göteborg som jobbar i utebaren vid Hinterhag-Alm tillsammans med Jens Nelsson, 19, från Stockholm.

Här håller after skin på i tre timmar, från fyra till sju. Varje dag.

- När de kommer ut vid sju kan de inte gå, berättar hon. Och kan de gå, så har de misslyckats.

Höjdpunkten på Hinterhag-Alm är "Herzerltanz", hjärtdansen. Den består av att ägarinnan Evi Fersterer hänger ut över balkongräcket på andra våningen och kysser klisterhjärtan med texten "verliebt in die Hinterhag Alm Saalbach" som hon sedan slänger ut bland den ivriga publiken, som nästan slåss om att få ett. Hon har även pannband med samma text som hon vevar runt på ett sätt som påminner om ett scenframträdande av Mötley Crüe. Det är världsklass.

Även till synes lugna Zell am See överraskar. Draget verkar lika med noll. Så plötsligt från ingenstans kommer ett helt gäng engelska och svenska charterturister anförda av en fotbollsklädd reseledare och marscherar till ledarens visselpipa ned för trapporna till klubben Viva. Flera av killarna har masker för ansiktena och tjejerna är utklädda till änglar med glorior över huvudena. Sedan är gatan åter övergiven. Men inne i diskot är det full fart. Här sjunger man med i "I"m walking on sunshine", dansar och dricker öl. Och det tar inte så många glas öl innan de där gloriorna har hamnat lite snett på dansgolvet. Reseledaren fortsätter att blåsa i sin visselpipa då och då.

Ett säkert tecken på att det är dags för oss också att hitta vägen hem.

Snabbfakta/Österrikes alper

Bo Svernström