Ta det piano i Toscana

Vi provade att bo på lantgård i Toscana

Vinet på bordet kommer från den egna odlingen.

Olivoljan likaså.

För att inte tala om korven.

- Ja, den är från grisarna ni både kan höra och känna lukten av, säger gårdsfrun Valera Mattacchioni.

Vi har testat agriturismo, ett kul och annorlunda sätt att bo i Italien.

Söndag. Kyrkklockorna kallar svagt. Längst bort i trädgården gnisslar åsnorna som osmorda lagårdsdörrar, omgivna av rosmarinbuskar, lavendel, olivträd, klöver, hundkex och smörblommor. Bergen i bakgrunden har tagit på sig sin finaste, gröna gåbortkostym.

Allt är stilla och fridfullt. Någon har stängt av tiden en liten stund.

Att bo på lantgård i stället för hotell är ett riktigt charmigt alternativ. Oftast blir det också billigare.

Agriturismo är stort i länderna runt Medelhavet. Lantbrukare hyr ut ett eller flera rum på sin gård. Enda kravet är att den fortfarande är i bruk - upprustade ödegårdar räknas inte.

Ibland finns det möjlighet till självhushåll. Men under högsäsong brukar husmor själv ställa sig vid grytorna och servera de mest fantastiska rätter, ofta lagade på egna råvaror.

Valera Mattacchioni driver Podere La Piana i Toscana. Efter några utlandsår återvände hon till sin födelsegård och i dag odlar Valera oliver, persikor, äpplen och päron. Hon gör sitt eget vin och använder bara grannarnas produkter till middagarna som systern lagar till turisterna.

- Korvarna kommer från grisarna ni kan höra - och känna lukten av, säger Valera.

Vinet säljs, men inte olivoljan. Den täcker bara husbehovet.

Gården är från 1945. Där bor Valera tillsammans med sin mamma som är webbansvarig, lägger in oliverna och odlar medicinalväxter. En yngre syster bor i närheten och kommer in för att laga middag åt nattgästerna.

Minstingen, Valeras dotter Vevi, 2,5 år, hänger med så mycket det går. Hon är Podere La Pianas maskot och möter alla gäster med ett stort leende, innan hon som en olivoljad blixt springer in i det stora vardagsrummet och hämtar karamellskålen. Generöst delar hon med sig - och tar en själv varje gång - tills Valera säger "basta caramelle!" och ställer undan skålen.

- Den här gården låg öde i 20 år tills jag började med agriturismo för två år sedan. I dag har jag bara två dubbelrum, men snart blir det fem, berättar Valera medan hon matar åsnorna.

- Just nu är de mer som hundar. Men när de vuxit till sig ska de få dra vagnar.

Åsnorna bråkar om foderhinkarna som Valera ställt fram. Nästa punkt på dagordningen är beskärning av olivträden. Sedan måste gräset slås. Kryddskotten ska planteras ut. Och "hur hinner hon?

- En gång i veckan får jag hjälp med de grövre sysslorna. Och så fuskar jag lite med städningen, skrattar hon.

BO PÅ LANTGÅRD

Kerstin Sundmark (resa@aftonbladet.se), Daniel Pedersen