Kom igen – Våga såga!

Jonathan Jeppsson

Jeppsson: Experterna måste bli mindre blågula

En uppmaning till SVT:s kommentatorer och experter?

Släpp den blågula vimpeln.

Och våga såga när något inte är bra.

Om jag hade kunnat stjäla en 20-lapp från skidskytteexperten Kalle Grenemark varje gång han använder en klyscha, hade vi fått se honom sova utfattig på en bit kartong under broarna efter OS.

Knotig som en fjällbjörk sitter han och säger saker om att ”det är viktigt att hålla ihop skyttet” (nähä?) och rabblar hela tiden ovidkommande uppgifter om hur det går för Carl-Johan Bergman.

Det spelar ingen roll om folk vinner eller försvinner, om så Jesus nedsteg till jorden skulle man höra Kalle Grenemark ”...och Carl-Johan Bergman en bom klockan fem!”.

I skidskyttet firar också den hopplösa svenska tron på ”halmstrået” nya höjder.

Som tittare ser man tydligt att det här, det är kört. Slut. Finito. Över.

Men Christer Ulfbåge och särskilt Grenemark lyckas skrapa ihop tillräckligt med fjädrar för att bygga ihop en liten skidskytte­höna av hopp, som snart går en plågsam död till mötes.

Blundar för fiaskon

På ett sätt får man beundra det. Grenemark skulle kunna påstå att ett glas var halvfullt om det bara var några droppar vatten på botten. Svenskt vatten, alltså.

Inlåst i ett kassaskåp på havets botten – så länge det är en svensk kan det gå!

Men samtidigt blir det jobbigt. Dåliga insatser ses med blida ögon. Fiaskoåkare stryks medhårs.

”Ja, nu är hon tillbaka!” sa Grenemark efter Helena Jonssons tiondeplats.

Det säger väl allt.

Pillan går genom rutan

Det man önskar, generellt, är att tv-experterna blev lite mindre blågula.

Våga såga.

Sluta säg att allting är bra när det inte är det.

Man behöver inte röja runt som Janne Josefsson i en moderat valstuga, det räcker med befogad konstruktiv kritik.

Men samtidigt finns det mycket som är bra i detta OS.

Jonas Karlsson må vara Sveriges äldste 33-åring, och hade det funnits en seismograf som mäter lillgammalhet så hade den självantänt när han och Pops är i studion tillsammans. Men inget fel med det, Pops är superproffsig och jag gillar Karlsson som är mer välformulerad och genomtänkt än någonsin. Fast båda borde bära fluga.

Såväl Magda som Pillan går genom rutan och är raka, enkla och ovärderliga med sitt inifrånperspektiv.

Fagerlind är en favorit, David Fjäll en solstråle och jag kan leva med Anders Blomqvists ångest­fyllda illtjut på upploppet.

För övrigt har Carl-Johan Bergman en bom klockan fem.