Förstod direkt att bilden av Stenmark inte stämde
Wennerholm: Hade nog blivit rik om jag bandat eller filmat den utskällningen...
Jag följde Ingemar Stenmark från 1983 och fram till hans sista säsong 1989.
Och att bilden av honom som tystlåten och karg norrlänning inte stämde förstod jag direkt.
Jag har sett honom bli mer förbannad än de flesta, då jag själv blev utskälld en gång.
Så det ekade i backarna.
När jag fick uppdraget att bevaka Stenmark första gången, blev jag nästan chockad över hur länge jag skulle vara borta.
Sex veckor på vindlande alpvägar i Europa. Det var så på den tiden. Alla större tidningar punktmarkerade Stenmark under tävlingssäsongen.
Jag var full av respekt när jag träffade honom första gången och helt uppfylld av myten om den tystlåtne isolerade norrlänningen med sina enstaviga svar, som Ulf Stenberg beskriver i boken. Typ det berömda ”de ä bar å åk”, som till och med blev namnet på en svensk kampsång inför OS i Innsbruck 1976. Den låg på Svensktoppen i fem veckor, mest tack vare Stenmarks enorma popularitet.
Men den bilden sprack efter bara någon vecka. Och snart förstod jag att Ingemar aldrig gillade den där bilden av sig själv. Han var inte glad när någon tog upp de där gamla citaten från hans första år i den alpina cirkusen.
Nej, Ingemar pratade. Mycket och eftertänksamt. Kloka svar. Hittade man ett ämne han var intresserad av kunde han prata hur länge som helst. Som ishockey.
Jag vet att vi satt och pratade en timme en gång om om bland andra Kenta Nilsson, som då spelade i italienska Bolzano bara några mil från där vi satt i Val Gardena.
Jag spelade hockey med och mot Ingemar på hyrda rinkar både i Adelboden och Kitzbühel. Vi spelade curling i samma lag en gång, då jag lyckades sätta stenen mitt i boet och Ingemar jublade av lycka.
Pratade om det mesta
Han gillade att vara med och fördriva tiden mellan tävlingarna.
Han pratade om det mesta, men han pratade sällan i onödan. Men det är en annan sak.
Och vidderna i Tärnaby, som han påstods älska så mycket, blev aldrig hans hem igen.
Han flyttade i stället till det mest tättbefolkade landet i världen och trivdes så bra att han bodde kvar femton år efter att karriären var över. Senast jag gjorde en längre intervju med Ingemar var just i Monaco 2004, som är ungefär så långt från Tärnaby det går att komma.
Då hade han till och med sålt sommarhuset hemma i Tärnaby, då han aldrig var där. Och han avslöjade att han precis börjat bygga sitt hus bredvid Börje Salming i Vaxholm, men hade inte bestämt sig för att flytta hem igen. Han skulle känna sig för först och bara bo där på somrarna.
Nu vet vi att det blev så.
Utskällningen, då?
Ja, den hade jag nog blivit rik på om jag bandat eller filmat, men andra halvan av 1980-talet var det fortfarande block och penna som gällde. Och blyerts, som inte frös i de alpina backarna.
Det här var i Österrike någonstans, jag har glömt var och norrmännen hade fått sitt stora genombrott. Ingemar hade just haft tre norska åkare framför sig i en slalomtävling där han inte varit bland de femton första.
Satte blicken i mig
Vi stod och pratade i målfållan efteråt och jag mumlade i en bisats att ”…nu hade du tre norrmän före dig också?”
Det var lika mycket ett påstående som en fråga.
Men Ingemar stelnade till, satte blicken i mig och det var ingen smekande fjällvind jag fick i ansiktet.
Det var en hårtork värdig en gammal kanadensisk hockeytränare.
Han var mer förbannad än jag någonsin sett honom. Inte för att han tyckte att jag hånat hans egen insats, utan för att han tyckte att jag varit orättvis mot norrmännen och deras framgång.
Sådan var han.
Sportslig både i med- och motgång.
Men nästa gång vi träffades var det glömt. Det blev inga fler utskällningar. Han var aldrig långsint.
Och nu har han blivit bok också.
Det var på tiden.