Stinas dubbel: seger – och etta i cupen
Publicerad 2016-01-16
”Kände att jag var svår att slå”
Stina Nilsson är tillbaka som vinnare och leder nu sprintcupen.
Efter segern i slovenska Planica berättar 22-åringen att Tour de ski slet så hårt på henne att hon tillfälligt tappade sugen att åka skidor.
– Jag var svampig i kroppen, säger Nilsson.
Det såg så rasande enkelt ut för Stina Nilsson i Planicas fristilssprint.
Tia i kvalet följdes av segrar i kvarten och semin. I finalen, ställd mot några av världens bästa åkare, höll sig svenskan i tät från start till upplopp, där hon ryckte ifrån den norska trion Ingvild Flugstad Östberg (fyra), Heidi Weng (trea) och Astrid Jacobsen (tvåa). När Nilsson korsade mållinjen var karriärens andra individuella världscupsseger bärgad, och sprintcupen hade fått en ny ledare.
Om det såg enkelt och tryggt ut beror det på att vi inte var med på Stina Nilssons uppladdning.
En halvtimme på en vecka
På nyårsdagen klev 22-åringen in i Tour de ski med blickarna på sig, men halkade snart efter tätskiktet. Efter åtta etapper på tio dagar strandade Stina Nilsson förra söndagen på plats 24. Kroppen var matt, huvudet ännu tröttare.
För att bespara sig två flygresor stannade svenskan i Italien fram till i onsdags, då hon tog sig vidare till Slovenien för helgens tävlingar.
Hon var inställd på lördagens sprint men tvekade på söndagens sprintstafett. Skidåkning var hon less på. Från målgång i touren och sex dagar framåt, till lördagens tävling, skramlade hon ihop totalt en halvtimme på längdskidorna.
Hur orkade hon ladda om? Hur illa sliten var hon efter Tour de ski?
Sportbladet når Nilsson på telefon framåt eftermiddagen för att ställa de frågorna. Efter de positiva beskeden i spåren ska hon ställa upp i sprintstafetten, där hon bildar svenskt förstalag med Ida Ingemarsdotter.
– Det gick jättebra. I finalen ville jag vara i front tidigt och det var jag, säger hon.
Dåsig i kroppen
När kände du att du skulle vinna?
– Sådant tillåter jag mig inte att känna innan loppet är klart.
Vad har du gjort sedan söndagens touravslutning?
– Jag tog ett 35 minuter långt skidpass. Det är allt jag har gjort i skidväg sedan jag kom upp för backen. Jag var inte sugen alls. Men jag har faktiskt sprungit litegrann, även om det inte var några mängder alls.
Hur trött var du?
– Inte dödstrött, men trött i huvudet efter alla urladdningar. Dåsig i kroppen. Jag var svampig i kroppen. Man är tömd och måste bara ta det lugnt och njuta av dagen.
Hur mådde du under touren?
– Det var en bra erfarenhet för framtiden, sedan tycker jag varken att jag hade den fysiska eller mentala formen.
Är du överraskad över att du inte hade mer att ge?
– Nej, inte överraskad. Jag lever med min kropp tjugofyra-sju. Jag vet hur det kändes dagarna innan.
"Lätt att skena iväg"
Efter finalen sa du till Radiosporten att du inte bryr dig om sprintcupen, vilket direkt väckte reaktioner.
– Ja. Det kan de gott skriva.
Ja, men kan du förklara lite mer ingående varför du brukar svara sådär? Varför ser du aldrig framåt?
– För att jag inte tillåter mig att fokusera på det. Det är inte ett tankesätt som gynnar min skidåkning. Jag bedriver den bäst om jag fokuserar på rätt sak, vilket är lopp för lopp.
När kom du på det?
– Jag har alltid jobbat på det, men kanske tappade jag bort det litegrann de senaste veckorna.
Hur menar du?
– Det är lätt att skena i väg och fokusera på fel saker. Någon dag fokuserade jag på fel sak. Därför är det jättekul att vara tillbaka.