Niva: Potentialen finns här i Uppsala
Sirius har en eftermiddag på sig för att göra det här till vardag
UPPSALA. Domarvisslan överröstade Domkyrkan, Fyrisån luktade läder och Västra Sidan bubblade av förväntningar.
För en kväll var Uppsala en fotbollsstad.
Nu har Sirius ytterligare en eftermiddag på sig för att göra det här till vardag.
De inbjudande elljusen och de täta folkströmmarna talade sitt tydliga språk. Just den här kvällen var Studenternas IP hela Uppsalas självklara mittpunkt.
Långa, ringlande köer utanför insläppen. Tätpackat på de specialinhyrda ståplatsläktarna, och klungor av gratistittare ute på Sjukhusvägen. Fotboll och förväntan i luften, match på riktigt.
Så här brukade det verkligen inte vara, och jag vet det för att jag var där.
Det är inte särskilt många som ser Uppsala som en klassisk fotbollsstad, men för mig personligen har den en alldeles särskild plats i idrottsbiografin.
Hela släkten på mammas sida kommer härifrån, och när vi åkte söderut under barndomsåren var det oftast här vi hamnade. Och sommarsöndagarna här följde sedan ungefär samma mönster.
Jag traskade in från Luthagen, följde Fyrisån förbi Flustret. Sirius hade match i en norretta eller en norrtvåa, och vi brukade väl vara sisådär 700 som bemödade oss med att komma för att se på.
Ett enda dubbelmöte ifrån allsvenskan
Jag gick alltid själv. Släktingarna var akademiker – ägnade sig åt litteraturvetenskap eller medicin uppe på universitetet – och blev oftast rätt förbryllade när jag kom tillbaka och berättade om att Ola Andersson slagit en öppnande passning mot Vasalund.
Fotboll? Spelas det överhuvudtaget i Uppsala? Och är det i såna fall någon som bryr sig?
Både ja och nej.
På senare år har jag ju blivit någon sorts kollega till just Ola Andersson – den där spelkloka mittfältaren som blev både tv-ritare och klubb-vd – och har därför haft en extraanledning att fortsätta följa med i Sirius öden och äventyr.
Det har varit nervösa mittbackar och stuteripengar och en klubb som klättrat både högt och snabbt utan att någonsin kunnat räkna med det där stadsstödet som är självklart på många andra håll.
En regnvåt torsdagskväll i november stod de till sist ändå här, ett enda dubbelmöte ifrån allsvenskan.
Under Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf har Sirius blivit ett lag med både anspråk och ambitioner, ett gäng som gick ut till kval med avsikt att göra sin egen match snarare än att anpassa sig efter motståndet.
Nilsson tvåmålsskytt
De tog tag i bollen, skickade iväg ytterbackarna och litade på att Kim Skoglund skulle kunna sjunka ner och diktera matchtempot med sin passningsfot.
I sisådär en kvart funkade det alldeles förträffligt. Moses Ogbu sprang in med ledningsmålet, och Sirius framstod som det klart mest initiativrika och kreativa laget.
Och ja, det kanske de var också – men nu är det ju långt ifrån alltid som initiativrikedom och kreativitet automatiskt omsätts i vunna fotbollsmatcher.
Medan Sirius letade efter något mer eller mindre avancerat passningsmönster satte Falkenberg gärna den långa, raka bollen på Gustaf Nilsson – och innan timmen var spelad hade den löftesrika anfallsexpressen tillåtits skena iväg med två bortamål.
Kulturkrocken krattade för en fängslande, böljande match. Sirius trevade efter balansen mellan det vägvinnande och det riskabla, medan Falkenberg höll till i gränslandet mellan det primitiva och det effektiva. Ena kvarten svängde pendeln åt ena hållet, för att sedan tryckas tillbaka i andra riktningen.
1-0 blev 1-2. 1-2 var sedan på väg att förvandlas till 3-2.
Potentialen finns här
När Moses Ogbu stiligt vinklade in 2-2-målet i bortre krysset kantrade matchen tillbaka mot den blåsvarta ringhörnan, och när kvicksilversnabbe Stefan Silva sedan tvingade David Svensson att foula ut sig återstod bara jakten på ett avgörande hemmamål.
Det kom aldrig – det blev aldrig ens riktigt nära – utan Falkenberg kunde stänga ner matchen och packa in bortamålsfördelen i bussen hem.
2-2 blev det, men den här gången var vi fler än 7 000 som kom för att titta på.
Det kommer att pratas fotboll i Uppsala i morgon, och det kommer att pratas fotboll i Uppsala hela vägen fram till och med returen på söndag.
Och sedan? Sedan avgör väl resultatet där hur mycket fotboll den här staden gör plats för under de närmaste åren.
Potentialen finns här, även om den förblir invecklad mellan hårda akademiska pärmar. Det vore en överdrift att påstå att Uppsala är en fotbollsstad redan nu. Det vore en felbedömning att hävda att den aldrig kan bli det.