Rossi har glansen fotbollen saknar

Valentino Rossi – kom, sågs och stegrade.

Italiensk fotboll håller på att dö av inre och yttre leda.

Men i de individuella sporterna strålar några ensamma fixstjärnor och störst av alla är Valentino Rossi.

Varje gång jag hör Luciano Pavarotti sjunga, tror jag på Gud. Samma känsla överväldigar mig när jag ser Valentino Rossi köra en tävling.

Att se Rossi och samtidigt lyssna på Pavarotti, är snudd på overkill. Högre makter bara måste vara inblandade. Perfektionen är total, liksom glädjen som båda överför. De smittar oss med något stort. De befriar oss från ångesten att något skulle kunna gå snett. Att inte träffa tonen. Att dö.

Diametral motsats

I helgen vann Valentino Rossi sin 100:e seger. På 13 år har han kört ifrån allt och alla, men inte sina fans och beundrare. Det är omöjligt att motstå Valentino Rossi eftersom han är prototypen för en antihjälte. Nu är han 30 år, men ser fortfarande ut och uppför sig som den kalvaktiga tonåring som vann sin första tävling som sjuttonåring. Han förvandlar sina motståndare till asfaltsmulor, utan att någonsin verka osympatisk eller divig. Han är obegripligt nog som killen i lägenheten intill.

Fortfarande. 100 segrar senare.

Det gör honom till en mycket ovanlig figur i idrottsvärlden i allmänhet och den italienska i synnerhet. Vi har vant oss vid att de riktigt stora ska uppföra sig som skitstövlar. Deras monumentala arrogans ska bekräfta deras fysiska framgångar och våra fördomar om att sportens hjältar egentligen är rätt tomma i bollen. Det hjälper till att jämna ut orättvisorna mellan dem och oss. Tänk på ”gli azzurri” och deras uppblåsta egon, deras brist på distans till sin sport och till sig själva, deras bortförklaringar och deras bräckliga psyken när de förlorar.

Valentino Rossi är deras diametrala motsats.

Han är ett motorcykelgeni, men genialitet räcker inte för att vinna 100 segrar. Till det krävs en vild vinnarinstinkt, som inte ens han själv kan hejda.

Han har en inre säkerhet som förmodligen är medfödd och som hjälper honom att behålla sin psykiska och fysiska jämvikt. Det sägs att han festar som en galning efter sina tävlingar, men att ingen är så proffsig som han inför dem.

Han är fruktansvärt modig. Det måste man vara för att köra som han, ständigt balanserande på det möjligas gräns, aldrig avstå från chansen att vinna om det så ska ske i sista kurvan, som i Barcelona mot Jorge Lorenzo nyligen.

Han är en del av något. Under alla år har Vale omgett sig med samma medarbetare och samma vänner och han avgudar sin familj. Valentino Rossi är aldrig ensam.

Levande legend

Hundra segrar är verkligen rätt många. Den ende Rossi inte har slagit är landsmannen Giacomo Agostini 68, som hann vinna 122 triumfer innan han lade av.

Men Valentino behöver inte slå Agostinis rekord. Han är redan en levande legend och det vet han. Minst två år till tänker han fortsätta köra motorcykel. Sedan hägrar ett nytt löfte av Ferraris ledning att ge honom deras tredje Formel 1-bil. Han har redan gjort några provkörningar som har slutat i ingenting. Men Rossi var förmodligen inte riktigt redo och idén med tre förare är pinfärsk.

Rossi och ”la rossa” är ett äktenskap gjort i himlen. Det vore den perfekta fortsättningen på hans makalösa karriär, ett äventyr som en hel värld lever sig in i och hoppas aldrig ska ta slut.