Flinck: Coronastrategin tar Sverige till EM-final
Välkomna till EM i corona.
En svensk paradgren – men dansk också tydligen.
Så jag tror på en repris på VM-finalen och hoppas på en svensk skräll.
Nej, jag ska inte ge mig in och diskutera den svenska coronastrategin (även om jag tycker att den varit rätt till stora delar, men högst diskutabel efter de senaste restriktionerna).
Men jag kan konstatera att handbollslandslagets hantering av coronasituation för ett år sedan höll världsklass. Det var då ett nytt landslag med en ny förbundskapten gick till sensationell VM-final efter att corona slagit sönder uppladdningen, som var en av de tuffaste ett VM-lag hade, i alla fall av de som kom till spel (Tjeckien och USA fick ju kasta in handduken).
Tokyo-OS präglades också av pandemin men för handbollens del handlade det mer om tomma läktare än något annat. OS är så annorlunda mot andra mästerskap ändå.
Nu står vi, tyvärr, inför ett nytt coronamästerskap i handboll.
Sverige har därför återigen gått igenom en strulig uppladdning men inte den värsta av EM-lagens, sett till antalet fall i alla fall.
Till skillnad från VM i fjol, där coronafallen var ytterst få under själva turneringen, kan vi nog räkna med att få lag kommer att ta sig ”helskinnade” genom EM när omikron dominerar.
Stämningen bättre än på mycket länge
Det jag vill komma till är att jag tror att det svenska landslaget står bättre rustade än de flesta lag i EM att hantera den här situationen och de nya som uppkommer på grund av det satans viruset.
Nej, man är förstås inte mer eller bättre vaccinerade än andra lag. Man har säkert heller inte fler spelare med antikroppar efter nyss genomgångna infektioner.
Men Sverige har med sig erfarenheterna från den lyckades strategin inför VM. Det ger ett lugn. När handbollsträningarna brann inne inför VM på grund av karantänsreglerna ersatte man dem med teorimöten och lyckades i stort sett sätta spelet vid ”ritbordet”. Detta tack vare skickliga ledare och, inte minst, spelare med mycket stor handbollskunskap och -förståelse. Det kanske låter självklart att landslagsspelare har stora handbollskunskaper. Men här krävdes det i teorin också och Glenn Solberg har gång på gång vittnat om de svenska spelarnas stora spelförståelse.
Jag är övertygad om att det inte är alla lag, inte ens alla topplag, som har kunskaperna och tålamodet att göra det Sverige lyckades med i teorisalen.
Ledarna, med Solberg och assistenten Martin Boquist i spetsen, är heller inte de som hetsar upp sig i onödan, eller över saker de inte kan påverka. Medan de norska och danska superstjärnorna gnällde över småsaker på hotellet och kring restriktionerna i Egypten hade de svenska spelarna fullt fokus på uppgiften.
Sist, men inte minst, spelar stämningen i laget stor roll här. Jag har pratat med ett par ledare runt landslaget som varit med länge och de menar att stämningen i truppen aldrig varit bättre under deras tid än vad den varit det senaste året, såklart med benägen hjälp av framgångarna: VM-final, lyckat OS-kval och, trots allt, bara några minuter från en medaljmatch i OS.
Men så tackar heller ingen spelare heller nej till landslaget längre, trots att vi är framme vid det tredje mästerskapet på 13 månader och flera nyckelspelare har varit enormt belastade i klubblaget under lika lång tid. Å andra sidan riskerar de att i så fall aldrig komma nära en landslagströja igen under Solbergs ledning.
Flera spelare nämner också hur viktig stämningen, glädjen och lagandan i truppen är nu för att hantera coronaläget med nervös väntan på testresultat, positiva test som blixtar från klara himlar, inställda träningar och landskamper och plötslig isolering.
– Vi är en skitstark grupp på det sättet, som lagkapten Palicka uttrycker det.
Alla vill förstås se coronan förintad men när det nu ska spelas ett EM mitt i pandemin är det ingen nackdel att vara bland de absolut bäst rustade i klassen att hantera situationen.
Danmark största favoriten på länge
Sverige må ha en enorm bredd i truppen, inte minst på niometer, men självklart tål inte heller Blågult flera fall bland nyckelspelarna.
Men klarar man sig undan det, och allra helst helt utan fler fall, tror jag på svensk EM-succé, alltså minst semifinal. Man är definitivt på den lättare halvan och slipper Danmark, Frankrike, Slovenien och Ungern (och Kroatien) före en semi. I stället handlar det om att ha två av Spanien, Norge och Tyskland bakom sig.
För en gångs skull, kanske till och med för första gången någonsin, ser det uppställda anfallsspelet starkare ut på förhand än försvar/målvakt.
– Det är inte lätt att spela försvar på träningarna för anfallsspelet är så fruktansvärt bra, sa en ledare till mig och den meningen säger en hel del.
Sveriges målvaktspar är inte av samma klass, vilket var världsklass, som för par-tre år sedan när Mikael Appelgren kompletterade en Andreas Palicka i toppform. Uteförsvaret imponerade inte heller i genrepet mot Nederländerna. Men lägstanivån i försvaret är alltid hög i ett svenskt landslag, det sitter i dess DNA. Solberg har också massor av alternativ då alla elva niometers- och linjespelare kan spela trea eller tvåa i försvaret. Det gäller bara att pricka rätt alternativ vid rätt tillfälle.
”Problemet” är att Danmark med en ännu större bredd och spets i truppen än Sverige, också verkar hantera coronamästerskap mycket skickligt. Man vann trots allt VM och gick till final i OS. Danmark har visserligen målvakten Jannick Green ute fortfarande med corona men den danska målvaktskadern är världens bästa just nu. Världsmästarna har ett ännu bättre lag nu med Rasmus Lauges comeback efter skada och med tanke på generationsväxlingarna och de många återbuden hos traditionella toppkonkurrenter som Frankrike, Spanien, Kroatien och Norge, vilket inte är ovanligt i det första mästerskapet efter ett OS, var det väldigt längesen vi hade en lika klar guldfavorit inför ett mästerskap som Danmark är nu.
Så vi säger väl Sverige-Danmark i final.
