Cyklister – världens hårdaste idrottsmän

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-05

Världens största årligen återkommande idrottsevenemang brukar det kallas.

Det är definitivt det vackraste – men också det brutalaste. Otäcka vurpor och cyklister som går in i väggen i de skönaste av miljöer. Kontrasterna är enorma.

Årets upplaga börjar i dag och lär, precis som alla tidigare, innehålla sin beskärda del av skönhet och drama, men också skandaler.

Vilka är egentligen världens hårdaste idrottsmän?

Är det kanske Formel 1-förare?

Nej, inte en chans. Sätt mig i en formeletta och jag ska ge 100 procent runt Monza alla dagar i veckan. G-krafterna? Äh, alla har väl åkt berg-och-dalbana någon gång…

Är det kanske störtloppsåkare?

Ja, det är klart. Skulle man stå och blicka ut för Mausfalle i Kitzbühel skulle nog benen darra lite. Men vadå, det är väl bara att prova – i värsta fall får man lägga sig och kana in i ett skyddsstaket.

Smärtsam sport

Nej, världens hårdaste idrottsmän, det är cyklister.

Aldrig i livet att jag skulle vilja sitta i en klunga på en etapp i Tour de France när spurten dras upp i 70 knutar bland trafikljus och farthinder, omringad av 200 cyklister som alla försöker antingen lotsa sin åkare först till mål, alternativt vara den åkare som försöker nå målet först.

När det kraschas – och kraschas gör det – är det inte vackert att skåda.

Ändå är det den lättaste delen av ett Tour de France…

”Jag är den ende åkaren vars smärta jag någonsin känt”, skriver författaren Tim Krabbé i boken ”Cyklisten” från 1994.

Inga andra idrottsmän har känt sin egen smärta så ofta och så intensivt som cyklister.

Inte bara schysta medel

Det går aldrig att försvara dopning, men det kanske går att förklara den?

Ska man cykla 350 mil på tre veckor, 20 mil i alperna på en dag – och i rena höjdmeter kanske avverka runt 5 000 meter. Ja, då vill man vara så fulltankad det bara går. Tyvärr genom cykelhistorien alltså inte bara med schysta medel.

Men, med risk för att få äta upp dessa ord: cykelsporten är på rätt väg.

Dagens cykelsport (som alltjämt är långtifrån dopningsfri, det måste ändå sägas) får dock klä skott för dess mörka historia. Hur mycket det än dopas i andra sporter – ”det blir aldrig värre än i cykel”. Eller hur, finska skidförbundet?

Lövkvist på väg att blomma ut

Det finns inte längre någon profil á la Lance Armstrong i klungan. I stället är Tour de France öppnare – och på många sätt intressantare – än när Armstrong dominerade.

Min favorit är Fränk Schleck. Bara för att han överhuvudtaget lever...

Den naturliga favoriten är dock Spaniens Alejandro Valverde, världens mest komplette cyklist i dagsläget.

För svensk del får vi hoppas på Thomas Lövkvist, ultratalangen. Han har i flera år varit Sveriges stora hopp. I sitt nya stall Team High Road verkar han vid 24 års ålder vara på väg att blomma ut. I Schweiz Runt försvarade han sig bra med en slutlig femteplats som resultat. Kan han nå topp-15 i Touren har han gjort en topprestation, så hård är nämligen konkurrensen i världens vackraste, brutalaste idrottsevenemang.

Följ ämnen i artikeln