Sydafrikas största stjärna sitter på bänken
Desiree Ellis har varit med sen första landskampen någonsin
Uppdaterad 2023-07-23 | Publicerad 2023-07-22
Om det inte finns några fotbollslag för svarta tjejer får man se till att grunda ett. Om man saknar en arena? Då får man väl spela bortamatch varje gång i stället.
Sydafrikas förbundskapten vet något om att bryta barriärer i ett land och en sport där sociala normer och rasistiska lagar gjort förutsättningarna svårare än någon annanstans.
När Sverige kliver in i VM sitter motståndarnas största stjärna på bänken.
Läs mer: Avslöjar – här är Sveriges startelva i VM-premiären
De flesta fotbollsstjärnor gör förstås landslagsdebut före 30 års ålder, men för Desiree Ellis fanns den möjligheten helt enkelt inte. Det var först 1993 då apartheidsystemet skulle falla i Sydafrika och omvärldens sanktioner mot landet lätta, som drömmen om ett damlandslag i fotboll, ett ”Banyana Banyana”, blev verklighet.
Ellis föddes 1963 i en så kallad färgad familj i Kapstaden-förorten Salt River och var därmed bland de lägsta i rang i det hårt diskriminerande apartheidsystemet. När hon till slut fick göra landslagsdebut hade hon redan haft en lång karriär som klubbfotbollsspelare i Sydafrika. Som 15-åring började hon spela för Athlone Celtic, det första fotbollslag där icke-vita sydafrikanska kvinnor fick spela.
När grundarna av klubben ville ansluta till det sydafrikanska klubbsystemet för vita fick de skriva till idrottsministern och be om tillstånd. Det gick, på nåder. Men någon hemmaarena hade Athlone Celtic inte att komma med. Och alldeles oavsett vågade motståndarna inte ta sig dit. Athlone Celtic spelade alltid bortamatch, bokstavligt och i någon mån också bildligt. Men spela fotboll kunde man. Och att Desiree Ellis var av ett särskilt virke stod snabbt klart.
Fick smeknamnet ”Magic”
Snart var hela familjen Ellis inblandad i klubben. Mamma Natalie, sömmerska till yrket, sydde kläder som laget sålde för att finansiera sina bortamatcher, pappa Ernest transporterade laget i sin minibuss och farbror Eddie blev sedermera tränare. Carmelita, Desirees syster, var också hon en talangfull mittfältare.
Men Desiree var stjärnan, om än en ganska nedtonad sådan. Snart hade hon gjort debut i distriktlaget Western Province, som stod som slutsegrare i det årets turnering.
– Det var en bra turnering för min pappa, för när folk förstod att jag var hans dotter fick han en massa jobberbjudanden, har Ellis berättat, som fick smeknamnet ”Magic” av lagkamraterna.
Fick provspela
Klubbkarriären fortsatte, utan att Desiree Ellis någonsin kunde leva, eller ens tjäna några pengar på sin sport. 15 år till skulle gå innan det demokratiska Sydafrikas första damlandslag skulle ta form. Desiree Ellis var då 30 och välkänd, men hon fick åka på provspelning som alla andra. Hon blev uttagen, förstås, och gjorde hattrick i den första matchen mot dåvarande Swaziland.
Sju år senare, år 2000, var hon kapten i det landslag som kom tvåa i Afrikanska mästerskapen på hemmaplan. De sista tio åren spelade Desiree Ellis för Kapstadenlaget Spurs Ladies, men i Europa har hon hela tiden haft Manchester United närmast hjärtat.
– Jag inspirerades av Bryan Robson, jag ville vara den typen av box to box-mittfältare. Jag gillade hans stil, hårdjobbande med hjärtat på utsidan, har hon sagt.
Lunchat med alla presidenter
På hemmaplan har Ellis utsmyckats med en nationalorden och ätit lunch med Nelson Mandela, och träffat, i tur och ordning, samtliga sydafrikanska presidenter efter honom. Hon var nästan 39 år när hon avslutade spelarkarriären 2002, med seger i Cosafa-cupen, en turnering för lag från södra Afrika.
Men det var först sju år senare, när hon utsågs till Fifa-ambassadör för VM i Sydafrika 2010, som hon kunde leva på sin passion. Lite ironiskt, kan man tycka, att det skulle krävas en herrturnering för att ge landets kanske största kvinnliga fotbollsstjärna försörjning. Men bitterhet tycks inte ligga för Desiree Ellis.
– Absolut inte. Min generation var ju tvungen att starta någonstans.
Vann äntligen en pokal
Hennes generation tillhör nu det ledande skiktet i fotbollsvärlden.
2014, efter att hon hört Ellis kommentera fotboll på tv och imponerats av analysförmågan, ringde förbundskapten Vera Pauw – numer på Irlands tränarbänk – och erbjöd henne jobb. Under två år assisterade Desiree Ellis holländskan på posten, innan hon fick ta över som interimlösning 2016 då Vera Pauw lämnade uppdraget. Två år senare fick hon förtroendet som ordinarie förbundskapten.
2019 kvalade laget in till VM för första gången någonsin och 2022 vann Sydafrikas damer till sist den hett efterlängtade titeln som afrikanska mästare, en pokal Ellis själv aldrig fick lyfta som spelare.
I finalen slog man hemmalaget Marocko inför 60 000 åskådare i Rabat. Det var Sydafrikas sjätte final i Afrikanska mästerskapen. Efter silver 1995, 2000, 2008, 2012, 2018 gick det äntligen vägen, med 2–1 efter 90 minuter och nio evighetslånga minuters tilläggstid.
Direkt efter slutsignalen sjönk Desiree Ellis ner på knä vid sidlinjen med händerna mot himlen, innan hon dränktes i kramar av spelare och personal.
”Från att ha spelat den första landskampen någonsin, till att coacha den första titeln i Afrikanska mästerskapet! Desiree Ellis är den legenden. Vilken karriär!” twittrade hennes företrädare på posten, Vera Pauw, efter segern i Marocko.
Samma år fick Ellis ta emot den afrikanska fotbollskonfederationens pris för bästa tränare på damsidan för tredje gången.
”Fortsätt tro och hoppas”
Damfotbollen kryllar av det vi älskar att kalla ”pionjärer”. Men frågan är om epitetet passar någon bättre under fotbolls-VM än Desiree Ellis. Det är svårt att föreställa sig fler glastak än de som den 60-åriga förbundskaptenen från den groteska apartheidregimen krossat på vägen till Nya Zeeland. Sydafrika har spelare svenskorna måste se upp med i premiärmatchen, som målfarliga Thembi Kgatlana, hemmahörande i den amerikanska ligan. Men motståndarlagets största stjärna hittar de på bänken, även om Desiree Ellis själv aldrig skulle ta den typen av ord i sin mun.
2021 avtäcktes en muralmålning av Sydafrikas förbundskapten i födelseorten Salt River. Ellis kommenterade det hela med en fras som på många sätt beskriver hela hennes gärning.
– Det är ett sätt att säga till småtjejer att allt är möjligt, även om det inte händer på en gång. Fortsätt tro och fortsätt hoppas att det ska hända, men kom ihåg att när det väl händer måste man vara redo.
Sverige är härmed förvarnade.
Källor: ”Magic – Desiree Ellis from Salt River to the 2023 world cup” – Luke Alfred, The Guardian, Fifa.com, Mail & Guardian