Bank: Då kommer det snart att blåsa i AIK
Ju mer man kör, ju hårdare man stampar på gaspedalen – ju viktigare blir det med balansen.
Häcken har ett lag i år, om någon undrat.
AIK måste bestämma sig för vilken fot de ska stå på.
Sol över Friends Arena, bengaldimma över spelarbussen, Don Quijote i ena tränarkavajen och Sancho Panza i den andra.
När det blåser på Hisingen så stormar det i Solna, och den här säsongen kommer de gamla vapendragarna Mikael Stahre och Rikard Norling till start med helt olika uppgifter.
Stahre ska programmera in ett försvarsspel hos allsvenskans fluffigaste fotbollsflanörer, Norling ska operera in en spets i en trupp som skulle behöva tre matchbollar för att hålla alla mittfältare gott humör.
Det ena är lättare än det andra, och det märktes.
Olssons bolltapp ställde till det
Stahre skickade ut sina elva för att spela rakt mot fysmonstret Alhassan Kamara och plocka upp det som blev över. Norling satte Simon Thern på bänken och gav alla nycklar till Kristoffer Olsson.
Häcken gjorde det enkelt för sig – då hade de ändå Christoffer Beckenbauer Källqvist i mål – sjönk hem och kontrade och gjorde det helt okej. AIK hade bollen mycket, men tappade den mer. På en kvart hade Olsson förlorat fler bollar än Ebenezer Ofori snittade per säsong, och det ställde till det för dem. Mitt i första halvlek valde Stahre dessutom att skyffla om i sin offensiva mittfältstrio och skicka in Alexander Farnerud för att stressa Olsson – ensam och defensivt utsatt i sin utsatta balansroll – ännu mer.
AIK hade så långt sett fint ut i det lilla, men den stora bilden var att de har långt kvar i sin process.
De kan spela upp bollen, de kan hitta Henok Goitoms intelligenta fötter – men sedan då?
Utan några djupledsrörelser från mittfältet, med en kirurgiskt avskuren Sulejman Krpic på topp, med minimala ytor att hitta stickspel på och med en allt djupare spelande Goitom återstod bara obalans, inläggsspel och överbefolkning av Häckens straffområde.
Höjde insatsen
Det blev mer efter paus, med ett par lovande inlägg från Johan Blomberg. Men det var inte mycket, det var inte bra.
Under tiden gjorde Häcken sitt, och det går redan att konstatera att det här är ett annat bygge än Peter Gerhardsson. Stahre börjar med golvet och räknar med att utsmyckningarna kommer efterhand.
Skelettet finns. Försvarspappan Rasmus Lindgren satte inte en fot fel, inte Erik Friberg heller. Alexander Faltsetas har de senaste åren lärt sig att spela utifrån sina begränsningar och Farnerud är en Farnerud.
De vet hur man spelar fotboll, de kontrollerade AIK utan att ha så mycket boll, och hade länge precis lika många vassa målchanser som Gnaget (noll).
Så då bestämde sig Mikael Stahre för att höja insatsen en smula. Det fanns ju inget att vara rädd för, om något kändes det som att det var hemmapubliken som höll AIK under armarna.
...då kommer det snart att blåsa i AIK
In med Paulinhos fart först, upp med Rasmus Lindgren ett snäpp sedan. Mer spets. Norling svarade med att till slut hitta en vettigare balans, med Simon Thern istället för Kristoffer Olsson, Stefan Ishizakis klokskalle i mitten och så småningom fyrtornet Eero Markkanen som referenspunkt. Det gav AIK:s bästa minuter i matchen, med en Goitom-chans och en stolpträff av Blomberg, men inte tillräckligt för att bära hem den.
Häcken var ju både tryggare, klokare och vassare.
Hade den här matchen spelats någon annanstans hade de förmodligen vågat vinna den (och möjligen fått en straff med sig också, när Oscar Linnér 50-50-fällde Kamara).
Istället fick de en slutstorm att stå upp emot, med en sen utvisning på Nasiru Mohammed och AIK-forcering.
De klarade av den, de klarade av att ta premiärpoäng mot ett motstånd de avskyr, det är den sortens söndagar som kan göra ett mjukt lag lite hårdare.
Sancho Panza sträckte fram näven till Norling, han åker hem till Hisingen och vet att Häcken är på rätt väg.
Don Quijote?
Tja, hittar han inte en bättre balans än den här kommer det snart att blåsa för fullt i väderkvarnarna runt Karlberg.
Det är som det brukar när allsvenskan har börjat.