Bank: Det här var en idrottare som visste
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosportplayer.se
Koreanska kastvindar från ena hållet, en norsk sprintdrottning från andra, och mitt i allt skulle Stina Nilsson visa hur stabil hon blivit.
Falla?
Inte en chans.
Nu står hon på toppen av världen och ser ner på allt och alla.
De blonda hårtestarna bryter sig loss under mössan och fladdrar i vinden, Stina Nilsson har rullat bort den värsta syran ur benen nere på marken, så tar hon emot ett grattis från Maiken Caspersen Falla, reser sig upp, och glider tillbaka ut över upploppet med armarna i luften.
Världens snabbaste skidåkare: Stina Nilsson från Malung.
The End.
Hon gillar när allt är som det ska, när rätt sak ligger på rätt plats, när allt följer manus och folk kommer i tid. Och det här är Stina Nilssons tid, det var precis så här det var tänkt.
I Sotji blev hon bortspurtad i semifinalen, hemma på Lugnet i Falun imponerade hon sig hela vägen upp i världseliten genom fyra helgjutna race. I Lahtis för ett år sedan var hon kanske redan framme fysiskt, men blev för ivrig och krokade i ryskan Matvejeva i en av de sista kurvorna.
Nu var det dags. Nu var allt på plats.
Aldrig nära att släppa
Alpensias skidstadion är inte en särskilt vänlig eller förlåtande plats att åka skidor på, och sprint är ingen disciplin som bjuder på extra marginaler. Här blåste det halv storm, med kastbyar som kunde blåsa bort en åkare lite när som helst (fråga Ida Ingemarsdotter), med stenhårda spår, en elak och trång sista backe med arton procents stigning. Det var kvällsstart, det var hård konkurrens, och det var en distans som redan under optimala förhållanden ställer sådana oerhörda krav på både det anaeroba och aeroba planet.
Det hade kunnat bli en rodeotur, men Stina Nilsson var aldrig nära att släppa iväg någon tjur.
I kvalet såg hon ut som en terminator med vilopuls. I kvartsfinalen lekte hon med Harsem och Pärmäkoski, i semifinalen gled hon sig till ett mentalt övertag på den regerande världs-, OS- och världscupsmästaren Maiken Caspersen Falla.
Krävs självförtroende
Och finalen?
Den här gången var hon ingen nybörjare eller talang längre, hon var ingen oskriven 21-åring eller ivrig utmanare. Hon gjorde inga misstag. Stina är den där sortens brådmogen idrottare som gör allting svårt så naturligt. Det har skrivits mycket om hur hon arbetat med den psykologiske rådgivaren Rune Gustafsson ända sedan tolvårsåldern, men de där kvalitéerna, den där mognaden, finns även i hennes åkning.
När hon klev upp för den där sista stigningen, den sista backen på vägen mot ett OS-guld, så var allt det där så tydligt.
Maiken Caspersen Falla är en otrolig åkare, men här blev de tekniska skillnaderna mellan dem uppenbara.
Raketen från Romerike krigade, hackade i snön, kröp ihop och lät stavarna hugga. Stina Nilsson arbetade på med sin lägre frekvens, sin mjuka teknik, sin lugna och fina och effektiva stakning.
Det krävs självförtroende för att våga lita på den där sortens låga frekvens, men den säkerheten har hon nu.
Värt en tår eller två
Det här var inte en åkare som vågade tro på något – det här var en idrottare som visste.
Stina Nilsson har kontroll på sina detaljer, hon har koll på sin karriär, hon har gjort kloka val med sin säsong (grundträning och toppning istället för Tour de Ski-hets), och till slut kunde hon unna sig att förlora kontrollen.
– Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån som grät på en prispall, snyftade hon.
Men grät gjorde hon. Drottningen av detaljer har precis blivit drottning av sprintvärlden, och det kan väl vara värt en tår eller två så här den allra första gången.
Stina Nilsson kommer att stå där uppe igen. Hon hör hemma där nu.
På herrsidan?
Johannes Hösflot Kläbo är en skidlöpare, som man sa förr. När de där högröda kinderna studsar iväg uppför backarna är det som om han sysslar med en helt annan sport, som om han vore en kenyansk 1500-meterslöpare som någon spänt lagg på.
Kläbo har brutit lite med sanningar om att det måste vara väldigt långt från juniorspår till seniorpall. Han är redan överlägsen. Oskar Svensson har sett, lärt, siktat högt – och här åkte han alltså in som femma på ett OS.
I skuggan av ytterligare ett hopplöst Calle Halfvarsson-mästerskap kan det svenska herrlaget i alla fall glädja sig åt det.