Så blev de VM-hjältar

Petra Thorén

HOLMENKOLLEN. Den ena stod utanför landslaget inför säsongen.

Den andra var sjuk och var nära att tappa hoppet om VM i januari.

Men både Britta Johansson Norgren och Ida Ingemarsdotter reste sig.

I går var de Sveriges två största silverhjältar.

På prispallen i hjärtat av Oslo står fyra skinande tjejer med rosiga kinder.

Att Anna Haag och Charlotte Kalla skulle leverera var väntat, även om det som alltid är imponerande.

Men detta var dagen då Ida Ingemarsdotter för andra dagen i rad markerade vad ”svenskt stål” går för (det är hennes eget uttryck) och Britta Johansson Norgren visade kyla när hon kastades in i stafettlaget.

Vägen till prispallen i Holmenkollen har varit krokig för båda. Men med medaljen om halsen kunde Britta Johansson Norgren konstatera:

– Man måste kunna drömma om det för att det ska bli sant.

Den andra januari, två månader före VM, vaknar Ida Ingemarsdotter. Känslan i svalget är inte som den ska. Hon ringer sin tränare Joakim Abrahamsson. Vila beordras.

Några veckor senare är läget inte mycket bättre.

Ida Ingemarsdotter har tagit prover som inte visat något, ätit en penicillinkur som inte hjälpt och ägnat sig åt ytterst måttlig motion hemma hos sina föräldrar i Sveg.

– Jag var ute och gick med pensionärerna, säger Ida Ingemarsdotter.

Tiden tickade för Ida som kastades mellan hopp och förtvivlan. VM var en dryg månad bort och hon hade missat viktig träningstid och flera tävlingar.

– Det var kämpiga dagar, berättar hon.

Lång jakt på formen

Men så vaknade hon en dag och kände sig pigg.

Jakten på formen startade. Men hon gick varsamt fram.

– Jag har försökt hålla mig lugn och har haft tät kontakt med Jocke, säger Ida Ingemarsdotter.

På SM i Sundsvall kom första svaret – formen var på väg.

I slutet av april ringer damernas nya förbundskapten Rikard Grip till Britta Johansson Norgren. Han meddelar att hon inte kommer med i landslagets träningsgrupp.

Britta fattar beslutet direkt: det blir en satsning på egen hand. Hon gjorde det inför OS i Turin, där hon slog igenom, och är redo att göra det igen.

Det blir en utmaning.

– Skillnaden är ekonomiskt, och lägerbiten som blir tuffare. Men det finns alltid folk att träna med, säger Britta.

Hon har levt knapert och bekostat sina träningsläger själv. Men när säsongen kom fick hon chans att åka med på världscuptävlingarna – och till slut VM.

– Jag vill inte se det som en revansch mot förbundet, men mot mig själv. Jag kunde komma tillbaka, säger hon.

Ida Ingemarsdotter gick ut på första sträckan för Sverige. Lite stel i höftböjarna efter sprintstafetten dagen innan, men lika mycket på hugget. Tuffingen, som lät Aino Kaisa Saarinen smaka på ”svenskt stål” i onsdagens teamsprint, ville sätta in en stöt mot Norges Vibeke Skofterud.

Hon hakade på italienskan Marianna Longa.

– Jag visste att Vibeke ibland kan gå sig lite råstum och Muranen (finskan) kan dö. När Longa drog upp tempot på andra varvet tänkte jag att jag flyttade fram mina positioner så jag kunde lämna över något bra till Anna. Jag misstänkte att hon (Therese Johaug) skulle gå som en duracellkanin..., säger Ida Ingemarsdotter.

På andra sträckan stack just Johaug. Men Anna Haag bet sig kvar på andra plats. Hon växlade till Britta Johansson Norgren.

– När Johaug växlade och publiken exploderade ville man bara iväg och köra, säger Britta.

Jagade ikapp andraplatsen

Hon fick en föraning om att det kunde bli aktuellt dagen före stafetten, men beskedet att ersätta sjuka Maria Rydqvist kom först på morgonen.

Britta, som egentligen är vassare i klassisk stil, gjorde sitt jobb på tredje sträckan. Hon tappade först, men kunde till slut jaga ikapp och växla till Charlotte Kalla som tvåa.

En andraplats som en Charlotte Kalla aldrig släppte – utan bara bekräftade.

Guldet tog norskorna hand om.

Men silvret var av svenskt stål.