Arvidsson lämnar återbud till EM

Mats Wennerholm

Medaljhoppet lägger ner EM-planerna

LAUSANNE. Medan Susanna Kallur fortfarande hoppas på EM, har förbundskapten Stefan Olsson redan fått sitt första återbud från ett svenskt medaljhopp.

Spjutkastaren Magnus Arvidsson lägger ner tankarna på EM.

– Ja, han fick ett bakslag förra veckan och har bestämt sig för att lägga ner satsningen på EM, säger Stefan Olsson.

Stefan Olsson börjar bli van. Sedan han tog över som svensk förbundskapten förra året har mörkret sänkt sig över friidrotts-Sverige.

Efter år av framgångar försvann varenda svenskt medaljhopp inför VM i Berlin förra sommaren.

– Det är det enda jag har att jämföra med, så därför känner jag mig ändå hoppfull. Trots allt har både Christian Olsson, Susanna Kallur och Carolina Klüft tävlat igen den här säsongen, säger han.

Men frågan är om de tävlar i EM.

Infektion i benet

Att spjutkastaren Magnus Arvidsson redan är borta är ingen skräll.

Han blev bra i sin opererade fot, bara för att få problem med den armbåge som nu stoppar honom från EM.

Susanna Kallur drabbades av en infektion i sitt opererade ben i förra veckan och har fått ställa in ­Diamond League-tävlingen i Lausanne i morgon, vilket gör henne till ett ännu större frågetecken inför EM än hon redan var.

”Klart det är osäkert”

Och det var ganska stort redan innan.

– Det är klart att det är osäkert om hon kan starta, men vi får vänta och se. Det finns inget att göra och vad jag vet är planen fortfarande att göra ett sista test i Karlstad den 15 juli, säger Olsson.

Men känner du dig inte uppgiven?

– Nej, men samtidigt går det inte att stoppa huvudet i sanden. Läget är som det är och det är olyckligt att vi haft så många skador och det är otroligt olyckligt att alla skador drabbat våra främsta. Men jag är inte orolig. Det långsiktiga målet hos de flesta är OS i London 2012 och det känns som det börjat rulla åt rätt håll.

Har ni analyserat varför så många blivit skadade nästan samtidigt?

– Vi har inte diskuterat så mycket som vi gjorde i fjol. Skillnaden är att många ändå kommit tillbaka den här säsongen och kunnat tävla, så det känns bättre än förra året. Det är en balansakt att träna och tävla på den nivå som våra bästa gjort och utan den ambitionsnivån hade vi inte haft de framgångar vi haft.