Niva: Säker på att vi snart är där ändå
MADRID. Åren går och slantarna rullar och favoriterna fortsätter faktiskt ändå att falla.
Det blev inget El Clásico.
Det blir en klassisk final istället.
Ikväll var jag beredd att skriva min Fukuyama-krönika.
Jag var helt inställd på en Clásico-final, med allt vad det nu skulle innebära. Jag såg framför mig hur toppfotbollens ständigt pågående nedräkning till sist nått nollpunkten.
Mest pengar, störst framgång. Real Madrid mot Barcelona i final.
Historiens slut, om ni så vill, samma sorts ändpunkt som den där japanske ekonomen utropade över den politiska världen i samband med Sovjetunionens sönderfall.
Jag är övertygad
Alltjämt förblir jag dystopiskt övertygad om att vi stadigt närmar oss punkten då det så gott som enbart finns plats för de allra rikaste och de allra mäktigaste i Champions League-finalerna – läget då det kommer att vara mer regel än undantag att de spelas mellan Barcelona och Real Madrid – men det glädjer mig faktist innerligt att vi tydligen inte nått dit riktigt ännu.
Långt nedanför mig glädjedansar just nu en grupp väderbitet tappra Juventus-spelare. Det ser lite stelt och styltigt ut, men så har de också behövt ta sig igenom en jäkla skärseld för att förtjäna den här stunden.
För bara några timmar sedan andades hela den här staden klassisk remontada, en sån där typisk Real Madrid-vändning.
Det var den hetaste majdagen på mer än 30 år, och gatorna runt Bernabéu badade i vitt. Exakt hur många som mötte spelarbussen två timmar före avspark vet jag inte, men de räknades i tiotusental.
Dags för grillning, välkomna in i ugnen. Var det någon på planen som inte pallade för hetta hade han kommit till fel plats.
Och jodå, Juventus fick svettas, Juventus fick lida. James Rodríguez ramlade fram en straff, Cristiano Ronaldo hackade in bollen och Real Madrid hade fått sitt genombrott.
Samlade ihop sig
Ett mindre erfaret gäng – ett mindre högrest manskap – hade smält samman och runnit bort. Juventus samlade ihop sig själva, kylde ner matchbilden och kom tillbaka.
Real Madrid är det skickligare, snärtigare och snyggare fotbollslaget alla dagar i veckan. Okej för det, men ikväll var Juventus både smartare, stadigare och styggare.
De tog hand om det viktiga, skötte grunderna och åt sig bit för bit tillbaka. Noggranna i positionsspelet, fokuserade på fasta situationer.
Efter att Álvaro Morata – såklart – dunkat in kvitteringsmålet på sin gamla och sin framtida klubb (?) stängde de in matchen i kassaskåpet och slängde bort nyckeln.
Real Madrid hade Cristiano Ronaldo, Gareth Bale och Karim Benzema? Jaha, men Juventus hade Leonardo Bonucci, och han är den sortens försvarare som på allvar äter vitlökskapslar för att avskräcka anfallarna han markerar. De hade Giorgio Chiellini, och han är den typen som redan knäckt näsbenet fyra gånger på fotbollsplanen, och som inte skulle tveka att offra det fyra gånger till.
Vissa saker går inte att köpa för pengar. Vissa värden är väldigt svåra att värva sig till.
Mer än en handfull halvchanser skapade aldrig Real Madrid. De blev tidigt och tydligt frustrerade, anföll instinktivt och individuellt snarare än genomtänkt och systematiskt.
Ingen annan väg än till Berlin
Det blev inget, det var stängt. Det fanns helt enkelt ingen annan väg fram än den som ledde Juventus mot Berlin, mot en arena som redan nu är sprängfylld av ekon från förr.
För knappt nio år sedan satt jag på just den Olympiastadion och såg Gianluigi Buffon, Andrea Pirlo och Andrea Barzagli bli världsmästare.
Nu sitter jag på Bernabéu-stadion och ser samma spelare springa stappligt euforiska ärerusher mot den starka, stolta italienska kurvan. På lagom långt läktaravstånd ser de blå dräkterna nästan identiska ut nu som då.
Det blev ingen Fukuyama-krönika för mig. Det var inte fotbollshistoriens slut jag fick se här ikväll.
Det var istället ett lag som reste sig, en liga som fick upprättelse och en spelarkärna som fortsätter att överträffa sig själv.
Andiamo a Berlino, framåt mot Berlin. Gianluigi Buffon är 37 år gammal, Andrea Pirlo fyller 36 i nästa vecka. De är inte färdiga än, och de drar alla oss andra med sig.
Så länge den här typen av mästarmän fortfarande utövar den här sporten kommer den aldrig att upphöra att trollbinda oss.