Ohlsson: Gubbarna skrev att jag skämde ut orienteringen

Världsmästaren och silversmeden i stor intervju

Publicerad:

SPORTBLADET

Ingen annan svensk delar orienteraren Karolin Ohlssons, 29, två drömmar.

Hon vill vinna guld.

Men bli världsberömd för silver.

Jag lovar att det här är första och sista gången jag räknar svordomar i en intervju.

Men hur ska jag tygla mig när den silversmidande orienteraren Karolin Ohlsson bjuder på kaffe i sin luftiga ateljé invid Mosebacke, där ädelmetallen glimmar från kuddar och arbetsbänkar, där fönstren vetter mot Saltsjön?

Efter en timmes intervju: noll svordomar.

Efter en timme och fem minuter: sextiotvå.

Det var inget särskilt som inträffade, taket vek sig inte inåt, ingen drivhammare föll på tån. Det är bara sådan hon blir när tidigare storlopp kommer på tal, när anden av en berusad sjörövare tycks inta hennes kropp.

Spurtade hem EM-silvret

Du har nog hört det hända.

Du kanske har glömt nu, men intervjuerna från EM 2018 har snurrat i sociala medier, i Filip och Fredriks program och på Idrottsgalan.

Så här lät det i textform. Vi tar det i sin helhet, för det anstår oss inte att klippa sönder sådan prima modern idrottspoesi:

– Det är för helvetes jävla kul. Det var ett helvete. Jag ballade ur. Nu ska jag visa alla att jag är jävla bra. Jag ba smack, smack, smack, jag hittar den inte, nu hittar jag den inte, vad fan ska jag göra? Stod som ett fån. Sen när jag väl hittade den – om jag har jävligt tur är jag ensam nu. Sen när jag kommer upp är fem jävla pers framför. FML (fuck my life, reds anm).

– Jag smög som en jävel, sedan bombade jag. Jag ska döda. Jag har sprungit tusen intervallpass, jag har mått som en råtta så många gånger, men fan, jag skiter i allt. Jag skiter på mig. Jag är så sjukt glad. Jag kan döda någon. Jag är så glad, så glad, så glad. Jag ska fira.

Se den omtalade intervjun här ovan!


Det var alltså då. Efter EM-stafetten 2018 då Ohlsson missade en kontroll, blev omsprungen av halva fältet men revanscherade sig med en heroisk långspurt i motlut och ordnade silver.

Nu resonerar vi om karriär om hantverk i 60 minuter innan sjörövaren återvänder med sitt oborstade åskmolnsspråk. Det är noll procent skådespel, hundra procent inlevelse, och exakt vad hur hon återger loppen den här gången kan vi lämna därhän.

”Han bad mig skita i dem”

– Jag kommer inte ihåg någonting från intervjun på EM. Jag gick därifrån och tänkte att det blev okej. När jag kom tillbaka till boendet frågade alla vad som hade hänt. Jag tänkte: hur illa kan det vara? Ingen ser väl en intervju på svenskorientering.se?

Hur illa blev det?

– Många sa att jag skämde ut svensk orientering. ”Du måste behärska ditt språk” mejlade de. Jag visade min förbundskapten vad de skrev och frågade vad jag skulle göra. Han bad mig skita i dem.

Vad är det som händer med dig i de där situationerna?

– Jag får en kick av idrotten. Jag kan bli besviken och arg eller otroligt glad. Då kan jag säga vad tusan som helst. Jag tänker inte, jag pratar. Det är tråkigt att lyssna på någon som bara säger att det känns bra. Man vill ha mer. Man vill veta hur de känner på riktigt.

Jo. Det är tråkigt med folk som aldrig säger fuck my life.

– Haha. Ska jag tänka efter varje gång jag intervjuas blir det skit. Bättre att visa att orientering inte bara är trätråkiga människor.

Jag antar att det finns liknande intervjuer som vi inte sett?

– Ja. När Tove Alexandersson slog mig med en sekund i Swedish league var jag irriterad och svor som fan. Det stod en mikrofon på, så hela arenan hörde det. Det blir så. Jag vet inte vad jag säger.

Fortsätt inte veta det, tack.

– Jag lovar. Tänk hur glad jag skulle bli om jag tog ett individuellt VM-guld. Då ska det väldigt fort fram en mikrofon.

Hon rynkar pannan. Förtydligar att ämnet rymmer ett visst allvar.

– Jag har ett ensamt jobb och elitidrott är 90 procent ensamt slit. Det är inte så roligt. Därför gläds jag när det går bra, särskilt i stafett, med min flock. Då får jag njuta av alla timmar jag lagt ner. Och när kickarna kommer måste man leva ut dem, man måste, för det är inte så ofta.

Tränar på nästan vita kartor

Några luckor behöver fyllas i.

Karolin Ohlsson är född 1991 och växte upp i Vårsta utanför Södertälje. Hon var elitspelare i innebandy men växlade upp satsningen på orientering i 20-årsåldern. Hon flyttade till Stockholm, bytte klubb från Tullinge till Järla och togs ut till A-landslaget 2013.

Löpningen är av yppersta världsklass, särskilt spurterna, men tekniken har släpat efter.

– Jag är konstnärlig och ser mycket färg. Det gjorde att jag som junior inte såg höjdkurvorna. Jag läste bara på branter, stenar, grönområden och gärden. Då missar du hela lutningen. Det är först nu jag har förstått varför det blev fel, säger hon.

Hon tränar på avskalade kartor, där allt som syns är bruna streck som anger terrängens höjd. Eller på nästan helvita ark där bara en korridor är utritad så att riktningen och avståndsbedömningen måste stämma perfekt för att hon inte ska försvinna ut i tomheten.

Hon har två VM-guld och tre EM-silver, alla i stafett, samt en individuell seger i världscupen.

”Det börjar ta sig”

Hennes idrott är på uppåtgående. 85 000 svenskar orienterade i en klubb 2019, vilket gör den större än kampsport och dubbelt så populär som badminton och bandy. Blågula medaljer regnar in och Tove Alexandersson behängs med både bragdguld och Jerringpris. Samtidigt skärps tv-produktionerna med tydligare GPS-mätare och fler drönarvyer. Den nya tävlingsformen knockout-sprint har på kort tid vunnit i popularitet.

Allt som saknas är tv-tid. Rubriker. Sponsorer. Karolin Ohlsson tränade i somras med längdåkarna Frida Karlsson och Ebba Andersson och hade svårt att blunda för skillnaderna.

– Sporten förtjänar mycket mer uppmärksamhet. Kanske var skolorienteringen så dålig att folk tycker det är skit från början, men de som har tittat de senaste åren tycker att sändningar blivit bra. Det börjar ta sig.

Karolin Ohlsson vill inte stjäla skidåkarnas rampljus, men ser utrymmet för återkommande helgsändningar också på sommarhalvåret. Och vad passar bättre än en konditionssport med svenska framgångar och folklig förankring?

– I skidåkning sänds alla tävlingar, då hänger folk med. Men ser man orientering en gång om året, råkar zappa förbi, så kommer man inte ihåg vilka de är. Synd. För just nu är svensk orientering bra. Hade vi fått mer kunde många av oss bli heltidsproffs, nu är det bara Tove som är det. Hur ska man överleva för att kunna träna?

Jag nämnde kort var vi befinner oss. Lokalen är Karolin Ohlssons unika svar på försörjningsfrågan.

Karolin Ohlsson vid arbetsbänken.
Foto: Kristoffer Bergström
Karolin Ohlsson vid arbetsbänken.
Foto: Kristoffer Bergström
Karolin och farfar Olle.

Karolins farfar heter Olle Ohlsson och är silversmed med flera utställningar runtom världen. Han har tillverkat priser till presidenter och en potatis i guld till vår kung. Det var Olle som byggde om en pub till smedjan vi sitter i, det är han som skapade verktygen och lärde upp sitt barnbarn.

Olle är 92 år men fortsatt verksam. Karolin visar en ljusstake med lyftbar hållare som också kan tjänstgöra som blomvas. Den har farfar klurat ut och tillverkat under sommarens karantän.

– Jag vill ha en stor utställning på ett galleri eller på NK. Gärna jobba vidare med skulptur, för det är det inte många som kan längre. Det är viktigt att vi har folk som gör unika handgjorda saker.

En 92-årig mental coach

Varför silver?

– För att farfar höll på med det, men också för att guld är så dyrt. Med silver kan du ta ut svängarna, du behöver inte vara rädd för att spilla. Guldsmeder löder små kedjor, pillar med gångjärn. Små tekniska grejer. De filar sitt spån och samlar. Men se här.

Hon sveper med handen över lokalen.

– Det här golvet är fullt av silver. Det krävs för att man ska vara fri och konstnärlig. Ska man vara orolig så får man magsår.

Till det yttre är hennes liv tudelat. Och jo, sysslorna skiljer sig väsentligt åt, det ena är svettigt och det andra harmoniskt. Men det finns kopplingar – och de är tydligare än allehanda ordlekar på temat silver och guld.

I april 2021 går orienterings-VM i Tjeckien. Karolin Ohlsson har opererat högerfoten efter en neslig skada som uppkom när hon stod på händer, men räknar med att vara i toppform då.

Vad som kvarstår är att komma mentalt förberedd. Där har en 92-åring en särskild roll.

– Farfar är min mentala coach. Jag ringer honom inför varje tävling och snackar. Han är bra på att få en att släppa alla krav och fokusera på det positiva. Han har lärt mig att ta ut svängarna och köra på det jag tror på.

För att förtydliga: pratar du om silversmide eller orientering nu?

– Båda.

Publicerad: