Sandlin: Eusébio tillhörde hela världen
71 år gammal avled Eusébio da Silva Ferreira av en hjärtattack i sitt hem i Lissabon tidigt på söndagsmorgonen.
Kistan med kroppen av denne, en av 1900-talets största fotbollsspelare, fördes på kvällen till Benficas Estadio da Luz i väntan på måndagseftermiddagens begravning i Lumiar i norra Lissabon.
Den Svarta Pantern har jagat färdigt – O Pantera Negro – så nu slåss man om liket istället.
Moçambique, där Eusébio föddes i Lourenço Marques, nuvarande Maputo, den 25 januari 1942, var först med att deklarera tre dagars landssorg.
Några minuter senare kontrade Portugals premiärminister Pedro Mamede Passos Cuelho med tre dagars landssorg även i Portugal dit Eusébio 18 år gammal kom från den portugisiska kolonin för att spela fotboll men där han först, av sin tränare Bela Guttmann, gömdes undan på ett litet hotell i Algarve under namnet ”Ruth Malosso”.
Född i Moçambique, stjärna i Portugal – men egentligen tillhörde Eusébio hela världen och det är därför hela Fotbollsvärlden i dag sörjer detta kraftpaket med sina faktiskt ovanligt långa ben, skyttekungen vid 1966 års VM.
Kanske är det som Chelseas José Mourinho säger, och då ska ni veta att Mourinhos pappa Felix var målvakt, spelat både mot och med Eusébio och sägs vara en av de tre som räddat en Eusébio-straff:
– Jag är inte lika ledsen nu som jag var i morse, eftersom grabbar som Eusébio inte dör. Historien finns där och historien låter dom inte dö.
– För Portugal betyder Eusébio mer än att han var en av historiens största inom fotbollen. Oavsett hudfärg, oavsett klubb, oavsett politik.
– Jag har känt honom sen jag var en liten grabb. Han hade födelsedag 25 januari, jag den 26 januari. När jag var liten skickade han alltid en födelsedagspresent. En tröja, en boll…
En gentleman
I dag är det många som bedyrar honom sin hyllning. Som Manchester Uniteds gamle målvakt Alex Stepney som i The Telegraph berättar om räddningen som avgjorde 1968 års europacup- final, United–Benfica på Wembley:
– Vi vann, 4-1 i förlängningen. Men Eusébio hade chansen att avgöra i slutet av andra halvlek. Han sköt hårt – men jag räddade. Och vad gör Eusébio sedan? Jo, han applåderar min räddning. Sånt sker inte i dag…
Se där en annan sida av den Eusébio som annars bara skördade triumfer.
Under sina 15 år i Benfica vann han elva ligatitlar och gjorde 317 mål på 301 matcher. Osannolika siffror. Från min gamle redaktionschef och arbetskamrat och korpfotbollskompis Ulf Thorgren, som sen några månader bor i Cascais utanför Lissabon, fick jag på söndagskvällen denna första stämningsrapport:
”Hela dagen alla radio- och tevestationer: enbart Eusébio. Folk strömmar till Estadio da Luz dit kistan förts. Nytryckta paraplyer med hans bild säljs till människor som sörjer i regnet.
Alla som spelat med eller mot Eusébio har nog intervjuats nu mot kvällen. Det började när jag slog på på radion klockan 07 i morse och det tar aldrig slut. Kvinnor gråter, män säger sin sanning om en stor spelare med sammanbitna ansikten.
O Pantera Negro!
Minnet av mannen som var bäst vid VM 1966 och som bar Benfica i tio år enar en nation som sörjer sina dåliga ekonomi, sina korrupta politiker och livets jävlighet i allmänhet; inte minst att landets pensionärer tar en stor ekonomisk smäll med nedskärningar av redan låga pensioner med 10-30 procent.”
Någon timme senare:
”Ja det börjar bli lite väl nationalistiskt. Henrik Sjöfararen och Eusébio. Imperiets storhet. Bakgrunden i Maputo, Mocambique är inte viktig här och nu. Eusébios storhet är Portugals.”
Några minuter senare:
”Politikerna skyndade till Luz för att vara med. Kanal 2 av statliga teve RTP har bara sänt Eusebio sedan 16, nu är det snart 20.”
Strax före 21:
”Coluna berättar i tv (ser döende ut, flämtar som en livslång rökare) hur han mötte Eusébio på flygplatsen i Lisboa. E:s mamma hade bett Coluna möta honom.”
”Detta är inte klokt”
Tio minuter senare:
”Landets president Carvaco Silva utnämner Eusébio till den portugisiska fotbollens ambassadör. Och nu kommer preminär- minister Passos Cuelho och är inte sämre än Moçambique: TRE DAGARS LANDSSORG.
Detta är inte klokt. Det har med Portugals låga självkänsla att göra efter att ha pajat sin ekonomi att göra. Om landet varit friskt hade det inte reagerat så här. Eusébio var ju faktiskt en fotbollsspelare. Punkt. Det är alltså slagsmål om liket. 3–3 i landssorg.”
21.38, slutligen:
”Julio Iglesias: Eusébio var fotbollens Amalia Rodrigues: generös i sin fotboll, generös i livet.”
Den gillar jag.
Jag satte i alla fall den fina rubriken på Aftonbladets sportsidor efter dina fyra mål mot Nordkorea i VM-kvartsfinalen 1966, över en bild som visade något av dina fyra mål:
”Eusebio x 4”.
Vila i frid, Pantera Negro!