Mourinhos två projekt

Jag blir alltmer imponerad av Mourinhos ledaregenskaper. Jag tror han har två projekt. Att göra män av pojkarna i Inter. Och att förändra ”il calcio” i grunden.

Det är förstås ett helgerån att jämföra Barack Obama’s installationstal med något så jämförelsevis futtigt som Serie A.

Men vad är fotboll utan ledare? För en god match krävs ett lag, inte elva spelare, och någon måste forma det. Inte bara det. Fotbollsvärlden behöver positiva ledare med tydliga mål. I både fotboll och politik krävs övertygelse. Råstyrka räcker inte.

”Vi” italienare är plågsamt medvetna om att dåligt ledarskap skapar ett samhälle utan tillit, utan hopp och utan framtidstro. Jag lyssnade på Obama och fick tårar i ögonen. Inte bara för att hans ord var så vackra och inspirerande, utan därför att de känns så oerhört avlägsna. Att någon skulle tala så i Italien och få människorna att tro att han menar det. Att någon talar så och lyckas mobilisera de positiva kollektiva krafter som behövs för att åstadkomma sann förändring.

Med detta i bakhuvudet förstår man bättre varför både Italien och italiensk fotboll verkar sitta fast i ett gammalt kladdigt tuggummi. Men just vad fotbollen beträffar, börjar en lika kraftfull som oväntad ledargestalt träda fram.

Extraordinära egenskaper

Josè Mario dos Santos Felix Mourinho. Den förtrollande argsinta lyckliga Mourinho.

Att Mourinho måste ha extraordinära egenskaper framgår av hans karriär. Eller kanske är de inte så märkvärdiga egentligen. De är bara så otroligt ovanliga i den värld som omger italiensk fotboll.

In brakar Mourinho och säger som det är. Hans utskällning av Inter efter brakförlusten mot Atalanta kommer att gå till historien.

”Ert första scudetto var en skrivbordsprodukt. Det andra fick ni för att ni inte hade någon konkurrens och det tredje lyckades ni bara fixa i sista minuten. Ni är ett skitlag.”

Detta säger Mourinho till Zlatan & Co.

Det är inte så konstigt att han plötsligt blev alla Juve-fans favorit. Han förde ju precis samma resonemang som de har gjort sedan Calciopoli. Men här ska vi inte hänga upp oss på orden, utan på ärligheten och det underliggande budskapet.

Mourinho signalerar tydligare än någonsin att han inte tänker fastna i tuggummit. Han har inga favoriter och inga hemligheter. Mourinho lär ha skrivit ner följande ekvation för att förklara fotbollens mysterium: motivation+ambition+lag+attityd=framgång.

Inte på gott humör

Ett fotbollslag är ett samhälle i mikroformat. ”De värden som vår framgång beror på – hårt arbete och ärlighet, mod och fair play”, ”Vår resa… har aldrig varit till för de fega, för dem som föredrar fritid framför hårt arbete eller bara söker de nöjen som rikedom och framgång ger”. Obama sade det och Mourinho skriver under. Han försöker ge Inter det som laget aldrig har haft: karaktär.

Om det är medvetet eller ej, är svårt att säga. Men Mourinho håller på att reformera ”il calcio” genom att införa begreppen sanning (även när den inte är smickrande) och öppenhet. Han bjuder in både supportrar och motståndare i fotbollens sakristia.

Han är rättvis och rättfram. Därmed gör han det allt svårare för sina kollegor och för spelarna att fortsätta rapa upp sina meningslösa standardsvar. Det har kommit en hermelin bland kattorna.

Moratti lär inte vara på gott humör. Det enda Mourinho saknar är en gnutta mer smidighet. Hittar han den, kan han genomföra en kulturrevolution. Såvida inte italiensk fotboll förgör Mourinho innan han förändrar ”il calcio”.

PS Som romanista skulle jag ha velat höra Mourinho säga några väl valda ord om linjedomaren som avgjorde kvartsfinalen mellan Inter och Roma i italienska cupen. Pazienza. Ingen är perfekt.