Sandlin: En ikon är död
”Alfredo Di Stéfano var en av de allra största”
En av de största är död: Alfredo Di Stéfano.
Han hade fyllt 88 i fredags. På lördagen fick han en hjärtattack och föll ihop på en Madrid-gata nära sitt fotbollshjärtas Santiago Bernabéu. Hjälpen kom snabbt, hjärtat hade stannat, men efter 18 minuter pulserade det igen.
Di Stéfano fördes då till Gregorio Marañón-sjukhuset och där låg han i koma i två dagar, innan han avled strax efter klockan fem på måndagseftermiddagen.
En av de största? Visst! En av de allra största.
Till exempel är Alfredo Di Stéfano den ende spelare som gjort mål i fem europacupfinaler
i rad, i samtliga som vinnare:
1956: Real Madrid–Stade de Reims 4–3
(1–2 Di Stéfano).
1957: Real Madrid–Fiorentina 2–0 (1–0 Di Stéfano).
1958: Real Madrid–Milan 3–2 (1–1 Di Stéfano).
1959: Real Madrid–Stade de Reims 2–0
(2–0 Di Stéfano).
1960: Real Madrid–Eintracht Frankfurt 7–3
(1–1, 2–1, 7–2 Di Stéfano).
Det finns finaler, det finns historiska finaler, det finns legendariska finaler – men det finns bara en myternas final. Det är europacupfinalen mellan Real Madrid och Eintracht Frankfurt den 18 maj 1960 på Hampden Park i Glasgow.
Den match, som alla vi som varit med lika länge som jag, tar fram som svar på frågan: vilken är den bästa
fotbollsmatch du någonsin sett? Den eviga fråga som egentligen inte har något svar.
Men eftersom den spelades inför 127 621 åskådare och flera hundra miljoner tv-tittare såg den, är jag knappast ensam om min uppfattning. Real Madrid vann, 7–3, och målhistorien är rena poesin – efter Richard Kress 0–1 i 18:e minuten:
27: 1–1 Di Stéfano, 30: 2–1 Di Stéfano.
45+1: 3–1 Ferenc Puskás, 56: 4–1 Puskás, straff, 60: 5–1 Puskás, 71: 6–1 Puskás. 72: 6–2 Erwin Stein, 73: 7–2 Di Stéfano, 75: 7–3 Stein.
Puskas fyra mål – Di Stéfano tre mål. Real Madrid-stjärnorna spelade bredvid varandra men ändå mot varandra.
Det sägs att de två blev vänner, riktigt goda vänner, när de båda låg lika i spanska skytteligan inför sista omgången och Puskás – detta var hans första år i Spanien – hade öppet mål men istället för att näta rullade över bollen till Di Stéfano som inte bara gjorde mål utan även vann den spanska skytteligan.
Det gjorde Di Stéfano fem gånger: 1954, 1956, 1957, 1958 och 1959. Puskás vann fyra av de fem kommande åren: 1960, 1961, 1963 och 1964.
En av de största? Visst!
Han hör hemma på topp 10-listan
Jag går tillbaka till en krönika jag skrev i Aftonbladet i december 2000, där jag hade listat 1900-talets bästa fotbollsspelare, en lista som faktiskt var identisk med den som World Soccer publicerade vid ungefär samma tid:
1) Pelé, 2) Maradona, 3) Johan Cruyff, 4) Franz Beckenbauer, 5) Michel Platini, 6) Alfredo Di Stéfano, 7) Ferenc Puskás, 8) George Best,
9) Marco van Basten, 10) Eusebio.
Sen dess har det gått nästan 14 år, och listan bör kanske justeras. Något. Leo Messi ska in. Var bestäms väl den här veckan. Möjligen en eller annan Ronaldo också. Men knappast fler.
Alfredo Estéfano Di Stéfano Laulhé föddes 4 juli 1926 och växte upp i Barracas, en förort till Buenos Aires i Argentina. Pappa Alfredo hade italienskt påbrå, farföräldrarna kom från Capri, medan mamma Eulalia Laulhé Gilmont hade både franskt och iriskt påbrå.
I samma Barracas-skola gick några år senare en viss Jorge Mario Bergoglio, född 1936, i dag mer känd som påve Franciskus.
Med statistik kan man visa att Alfredo Di Stéfano är en av tidernas största – och på Real Madrids hemsida har han sedan länge kallats ”The best player in the history of Real Madrid”. Totalt gjorde han 308 mål i den vita tröjan.
Endast Raúl (323) har gjort fler för Real.
Under Di Stéfanos elva Real-år vann man ligan åtta gånger. Han blev argentinsk mästare två gånger (med River Plate) och colombiansk
mästare fyra (med Millonarios).
Bollen sa bara ja
Men fakta förklarar bara en del av fenomenet Alfredo Di Stéfano. Han njöt av att spela, han utstrålade spelglädje. Han gjorde som han ville med bollen, och bollen, hon sa bara ja.
Jag väljer därför till slut att citera den
vidunderlige uruguayanske fotbollsförfattaren Eduardo Galeano som i sin bok ”Fotbollens himmel & helvete” skriver:
”Hela planen fick plats inuti hans skor. Den föddes, utgick och växte från hans fötter. Från målbur till målbur sprang Di Stéfano fram och tillbaka över planen. Med bollen, på kanterna, växlade rytm, från trött trav till ohejdbar vind. Utan bollen, på jakt efter fria ytor och för att hämta luft när spelet körde ihop sig.
Han var aldrig stilla. Han höll huvudet högt, såg hela planen och sprang för livet tvärs över den för att öppna och anfalla. Han var med i början, i mitten och i slutet av målsituationerna och gjorde alla sorters mål:
Hjälp, här kommer likbilen och deras lag i den.
Utanför stadion bar supportrarna honom på sina axlar.”
RIP, Alfredo – jag träffade dej aldrig, men jag har i alla fall suttit i din speciella svit längst bak i Real Madrid-veteranernas buss.
Det kändes stort.