Wennerholm: Ett nytt Miracle on Ice
ÖRNSKÖLDSVIK. Jag har sett många dramatiska och galna matcher i mina dagar.
Men det här slår allt.
Och jag sitter fortfarande och undrar hur Leksand kunde vinna det här till slut.
De var inget annat än ett nytt Miracle on Ice.
Totalt utspelade i 60 minuter och med 48-13 i skott till Modo, kunde backen Alexander Ytterell skicka in kvitteringen 3-3 med bara 52 sekunder kvar.
I spel sex mot fem.
Och 5.52 in i förlängningen tappar finländske backen Otso Rantakari pucken på offensiva blå, Brock Montpetit kommer fri och skickar iskallt in matchavgörande 4-3.
Och en saga som jag trodde var över fick ett lika galet som lyckligt slut för alla leksingar.
Då hade jag tappat räkningen på alla frilägen och stolpträffar som Modo haft under den här matchen. Utan att få in pucken.
Jag förstår att Peter Forsberg blev galen där på läktaren.
Det skulle jag också ha blivit.
Modo tokdominerade den här matchen, men hittade ändå ett sätt att förlora till slut.
Nu finns ingen rättvisa i ishockey. Det är bara målen som räknas.
Och med tanke på alla gånger som Leksand rest sig under sin sagolika slutspurt och haft marginalerna med sig så borde ingen vara förvånad.
De har vägrat att erkänna sig besegrade. De har vägrat lägga sig ner och dö.
De har gjort det "omöjliga" om och om igen.
Det här är en av de största sensationerna i svensk hockeyhistoria och jag tycker till och med att det slår Vilda Väsbys väg till SHL 1987.
Jag följde den också.
Men den var inte i närheten av den här dramatiken och det här galna slutet.
Jag kan förstå om Modo kände sig rånade den här kvällen, då det kändes som allt var över när Viktor Olofsson skickade in 3-1 för Modo arton minuter in i andra perioden.
Då kom leksingarna knappt ur egen zon. De såg ut som ett gäng våta trasor. Totalt slut.
Ändå hittade de en väg tillbaka in i matchen och där Jon Knuts 2-3 blev nyckeln. Ett skott som tog i bröstet på leksingen, studsade vidare i en vid båge och ställde Adam Reideborn.
Snacka om att ha marginalerna med sig. Tala om mirakel.
Modo hade knappt en enda medstuds och dessutom domarna emot sig. Det var inte många domslut som gick deras väg.
Jag såg Foppa vandra ut genom den långa spelarkorridoren i Fjällräven Center någon timme efter slutsignalen.
Det var tunga steg och han kastade inte ens en blick in i Leksands spelarkorridor där festandet pågick för fullt.
Så bedrövad har jag inte sett honom sedan Sverige förlorade mot Finland i kvartsfinalen i OS i Nagano 1998.
Foppa som har ett Modo-hjärta större än hela Ångermanland.
Jag tror ingen i hela världen led mer än han gjorde den här kvällen.
Beställ en unik
Själv pratade jag med materialförvaltaren Johan Bonde efteråt. Han gör sin 17:e säsong i Leksand. Ingen har varit där längre, ingen har åkt ut så många gånger, ingen har gått upp lika många.
Han satte sig på avbytarbänken i ett tomt Fjällräven Center och bara suckade. Han kunde fortfarande inte tro att det var sant.
Men han berättade att det varit skratt och glädje i omklädningsrummet ända sedan den dag Perra "Jag var aldrig orolig" Johnsson klev in i omklädningsrummet. Första gången han gjorde det i höstas låg Leksand sist i HockeyAllsvenskan.
Det var samma glada skratt i omklädningsrummet minuterna innan Leksand klev in till den här ödesmatchen.
För att inte att tala om efteråt.
Örnsköldsvik är en stad i chock just nu.
För alla de som sett fram mot en festnatt, väntade avslagen gravöl.
Modo spelar i HockeyAllsvenskan nästa säsong och får möta lag som Västervik, Oskarshamn och det blir plötsligt nya derbyn mot ett Timrå, som åkte ur SHL 2013 och numera är ett lag på nedre halvan i HockeyAllsvenskan. Det går fort utför.
Kommer Modo att överleva det här?
Jag tvivlar.
Vägen tillbaka är snårigare och svårare än någonsin och att hamna i samma trans som Leksand händer bara en gång vart tionde år. Om ens det.
Jag har pratat om en mer eller mindre stängd liga och Leksand är väl undantaget som bekräftar regeln. Det krävs mirakel för att gå upp.
Och mirakel sker inte varje år.
Det första Miracle on Ice var när ett gäng amerikanska collegegrabbar från USA tog OS-guldet i Lake Placid 1980 efter att ha slagit det då världsdominerande Sovjet med 4.3.
Jag såg den matchen också, även om det var på en gammal suddig tjock-tv långt före den digitala revolutionen.
Men jag undrar om jag inte är lika imponerad av uppföljaren i Fjällräven Center.
Miracle on Ice II.
Och vilken avslutning för backen Jonas Frögren. För honom var det här större än de fyra SM-gulden. Sheriffen kan lämna in brickan som en vinnare.
Beställ en unik