Gulldén: ”Tvivlarna gör mig extra motiverad”

Stjärnan i stor intervju inför återkomsten i SHE

Publicerad 2022-09-09

LOMMA. 33 år gammal har hon nu gjort sin första dag på sitt första riktiga jobb.

Samtidigt spelar Isabelle Gulldén vidare och ska lyfta en hel liga.

Möt 2000-talets största svenska handbollsstjärna i en stor intervju inför återkomsten till SHE.

I förra veckan gjorde Isabelle Gulldén sin första dag på sitt första ”riktiga” jobb – 33 år gammal.

Nervöst?

– Jo, jo! Jag har ju ingen aning... Jag vet att jag kan handboll. Men det här jobbet är mer än att bara kunna handboll, säger hon.

Redan när det stod klart att tidernas bästa, svenska handbollsspelare på damsidan skulle bryta sitt kontrakt med Vipers Kristiansand i Norge och flytta hem till Sverige för att spela i Lugi stod det klart att hon också skulle börja jobba vid sidan av i klubben.

Gulldén ska ansvara för utvecklingen av spelare på ungdomssidan – minska steget från ungdom till elit, helt enkelt vässa en redan stark plantskola så att ännu fler talanger når klubbens elitlag.

– Jag är verkligen redo för det här. Det ska bli kul att se om man kan något annat.

PLUS: Flinck: Importexplosionen – bra eller dålig för SHE?

Så när som på tio timmar i veckan på en skola när hon spelade i Sävehof så har det varit fullt fokus på handboll sedan Gulldén gick ut gymnasiet.

Den här intervjun görs över en lunch på en restaurang vid torget i Lomma, fem minuter med cykel från den nyrenoverade villan nära havet där hon bor med maken Linus och sonen Lias, 3.

Han, Lias alltså, håller på att skolas in på förskola och Linus, före detta elitspelare (målvakt) som ”extraknäckt” som agent medan han flyttat runt med ”Bella” i Europa, har också skaffat ett ”riktigt” jobb som ekonom på Alnarps lantbruksuniversitet.

Villa, vanliga jobb, dagislämningar, livspussel...

...kan man säga att du går in i vuxenlivet på riktigt nu, ”Bella”?

– Ja, det gör jag.

Isabelle har flyttat till skåne där hon skaffat ett riktigt jobb och spelar handboll i Lugi.

Köp allt för att heja på Sverige i Sportbladet shop här!

Tvivlarna motiverar Gulldén

Men hon ska förstås spela handboll också.

Gulldén är den största stjärnan och mest meriterade spelaren som någonsin spelat i den svenska ligan och ett affischnamn för hela SHE där hon spelar sin första match på drygt elva år i kväll när Lugi tar emot Kristianstad.

Hon har skrivit på två stycken treårskontrakt med Lugi, ett som spelare och ett som utvecklingsansvarig.

– Nu är det på 40–50 procent men tanken är att jag ska upp till 100 procent nästa år.

Hon pratar förstås om tjänsten på ”kansliet”.

Som spelare är det förstås 100 procent som gäller – från start.

Jag vet att du måste svara att den är bra, men hur är det med motivationen?

– Men den är bra! För det första är att det är många som tvivlar på det och det gör mig extra motiverad. Sedan är det lättare att motivera sig när man känner att man börjar komma i form. Jag fick problem med foten i oktober fjol och sedan kom allt det här med min systers cancerbesked. Jag brukar alltid kunna köra extra löppass på egen hand men det kunde jag inte då. Det handlade mest om att överleva träningar och matcher. Nu i sommar var jag nere i Ystad och fick foten fixad av Jesper (Lindgren, sjukgymnast). Nu känner jag att jag kan komma upp i en bra form och då blir man också mer motiverad. Jag kommer också att behöva ta ännu mer ansvar på planen än vad jag gjort de senaste åren. Då måste jag vara ännu bättre. Man vill ju inte vara dålig heller... Jag kommer inte vara i den formen som jag var 2014–16. Men det var jag ju inte när jag vann Champions League i våras heller, ler Gulldén.

Med all respekt för dina lagkamrater i Lugi, men faktum är att du inte haft en sämre omgivning efter att du som 17-åring flyttades upp i Sävehofs a-lag, som var bäst i Sverige då – hur ser du på det?

– Lugi har valt att satsa på unga talanger. Vi har en stark förstasexa och sedan är det många unga spelare i truppen. Men det är skitroligt det här. De vill ha råd och tips och det känns som att de lyssnar. Vi kommer kanske inte vinna SM-guld men vi hoppas hitta en stabilitet.

Gulldén tippar ungefär som alla andra – att Lugi ska fajtas om en tredje-/fjärdeplats bakom framför allt Sävehof men också Höör och kanske Skuru.

– Vi hoppas komma så högt som möjligt för att undvika Sävehof in i det längsta.

Roligare träningar

Gulldén är född 1989. Gamla landslagskompisen Emma Fernis (96:a) är näst äldst i Lugi och därefter kommer två spelare födda 1999. Resten är 2000-talister, majoriteten av dem till och med födda 2003.

Känner du dig gammal ibland?

– Jo, lite. Jag hänger inte alltid med i snacket och är inte inne i Tik tok-världen. Nämner jag någon jag spelade med när jag kom med i landslaget så vet de inte vem det är, de är för unga (skratt).

Sedan Gulldén gick till Bukarest 2015 har hon tillhört klubbar i den absoluta världstoppen som med massor av storstjärnor fajtades om Champions League-titeln varje år.

Jag gissar att träningarna, med ett lag fyllt av unga talanger, blir annorlunda i Lugi än i Bukarest, Brest och Vipers?

– Det är väldigt mycket roligare träning här.

Är det?!

– Ja, det är mer utvecklingstänk och det är sådan fart i alla. Jag har inte sprungit så mycket på träningarna på många år. I de andra klubbarna stod man ju mer och nötte på små, taktiska detaljer mellan alla matcher och resor.

Många av dina nuvarande lagkamrater måste vuxit upp med dig som sin barndomsidol?

– Det har de ju. De var och såg oss spela med landslaget i Lund och någon har visat en bild där hon står med mig och andra i landslaget. Men jag är en del av det här laget nu och ser mig inte som någon annan än mig själv. Sedan känner jag förstås ett visst ansvar att sprida mina kunskaper.

Hur ska du göra för att hålla uppe din nivå i en svagare omgivning?

– Jag behöver ta ett större ansvar själv. Jag behöver gå mer på mål, som jag gjorde 2014–16 men sedan tappade efter graviditeten. Jag måste visa vägen, göra mål och komma tillbaka till den här killer-instinkten.

Men kan du inte bli frustrerad på till exempel träning när en 19-åring SHE-spelare, gissar jag, knappast håller samma kvalitet som de världsspelare du omgivit dig med tidigare?

– Nej, ändå inte. Jag har kunnat bli frustrerad på många spelare genom åren när de till exempel ”går inåt” i stället för ”komma brett”. Man får stanna och förklara mer nu, och lägga mer tid efteråt, än när man spelade med Nora Mörk som direkt förstod när hon valt fel. Jag har aldrig blivit frustrerad om någon kastat bort en boll så länge man gjort sitt bästa utan det värsta för mig är när man inte kämpar och springer hem och då spelar det ingen roll om man är 19 eller 40 år. Man ska brinna och alltid vilja vinna.

Isabelle Gulldén under en träningsmatch med Lugi i augusti.

Hänger med pensionärerna på gymmet

Lomma, med drygt 10 000 invånare, är ingen handbollsort.

Ingen verkar ta notis om Gulldén i den annars välbesökta restaurangen.

Är du igenkänd här?

– Inte jättemycket. Men pensionärerna på gymmet har fattat nu. Det är ju dom och jag där på förmiddagarna. De frågade om jag var en elitidrottare när de såg mig köra ”box jump”. ”Ja, jo, det är jag”, svarade jag. Sedan var det någon som kände igen mig och så spred det sig där.

Den stora anledningen till att Gulldén bröt kontraktet i Norge och flyttade till Lomma och Skåne var lillasystern Rebeccas cancerbesked i vintras.

Den 3 augusti fick Rebecca beskedet att hon var cancerfri.

– Det var underbart. På grund av pandemin har Rebecca bara fått ha med sig en person in på besöken på sjukhuset. Det har i regel varit mamma. De ringde upp oss som vanligt när de var där inne och så satt pappa och jag ute i bilen på parkeringen och var med på högtalartelefon. Det var helt fantastiskt när de berättade att hon förhoppningsvis aldrig skulle komma tillbaka dit igen. Det är en sjuk lättnad och befrielse och man grät glädjetårar. Sedan firade vi på restaurangen här och spenderade hela dagen tillsammans.

Då kunde du egentligen stannat i Norge och fullföljt ditt kontrakt – ångrar du att du har flyttat hem?

– Rebecka sa det nästan direkt: ”Nu kan du ju flytta tillbaka”. Men nej, jag ångrar absolut inte detta. Det känns fortfarande helt rätt på alla sätt. Vi hade funderat ganska länge: ”Är det dags nu? Är det dags nu?”. Så tog vi ett år, som egentligen skulle varit två, i Norge och det blev jättebra. Vi fick vänner för livet och jag fick avsluta med ett Champions League-guld. Men jag var färdig med det sen. Linus fick heller inget jobb där och han behövde komma i gång med sitt liv, sin karriär.

– Vi trivs väldigt bra här i Lund och Skåne och med laget. Det är underbart att ha vardag med våra familjer.

Den egna familjen får gärna bli lite större, säger ”Bella”.

– Vi vill ha ett barn till. Det får komma när det kommer. Just nu är vi ganska nöjda med att ha en trotsunge på tre år som fortfarande inte sover så mycket på nätterna. Nej, men han är härlig. Men han är inte alls intresserad av bollar. Han showar och är en riktig teaterapa. Linus var tydligen likadan när han var liten medan jag har hittat bollar överallt ända sedan jag lärde mig gå. Lias behöver inte hålla på med handboll men vi tycker att det är viktigt med lagsport och allt som det ger, säger Gulldén innan hon sätter sig på cykeln, ursäktar att hon glömt cykelhjälmen och rullar hemåt.