”Schack, herr Benítez ”

Simon Bank: Fördel Mourinho i coachkampen

London

Rafa Benítez log efteråt, skämtade och pratade om en vändning.Men han vet.Om det här varit ett annat spel än fotboll hade läget nu varit sådant att José Mourinho kunnat luta sig framåt och viska: ”Schack, herr Benítez ?”

London luktar vår i varje vrå, jag kunde sitta utan jacka på Stamford Bridge – men islossningen nådde, som väntat, aldrig ner till planen.

Om Manchester United–Milan var en match utan säkerhetsbälten så var Chelsea–Liverpool en match mellan två kontrollfreakar.

Den portugisiske pedanten José Mourinho mot den spanske schackfantasten Rafa Benítez (han som under sin tid i Extremadura förbjöd spelarna att tugga tuggummi eftersom det var för farligt).

Före matchen studerade jag en intressant, grafisk sammanställning av lagens anfallsspel. Det såg ut som plockepinn, med pilar överallt, men två saker gick att utläsa:

Dels Chelseas vilja att anfalla rakt, långt och centralt, via Drogbas panna.

Dels att Liverpool anfaller kortare, och väldigt ofta på kanterna. Enda undantaget är när Stevie Gerrard hittar instick i mitten.

Alla vet det där.

Mourinho var orörlig

Mourinho och Benítez vet det bäst av alla. Alltså kryddade de matchen med pjäser som är svårare att läsa. Liverpool med Gerrards patenterade vandringar in från högerkanten och Bellamys ryck-och-slit bakom backlinjen. Chelsea – äntligen – med Joe Coles fria sökande framför de tre mittfältsjobbarna.

Det räckte med att titta på tränarna för att se hur det svårlästa gick i första halvlek.

Benítez var uppe på fötterna oavbrutet; coachade, skrek, visslade, pekade. Mourinho satt ner, mer orörlig än något jag sett på en Liverpool-match sedan … Jan Mölby.

Det var inte så svårt att konstatera att Rafa förmodligen valt fel när han satsade på Bellamy och rörelse.

Första halvlek var Chelseas. Den tillhörde den utomjordiske Didier Drogba och den åh-så-mogne Mikel, men framför allt tillhörde den Joseph John Cole.

Jag har saknat både honom och Arjen Robben, eftersom de tillför laget den dimension som saknats under delar av det här året.

I går, i första halvlek, var en stor del tillbaka när Cole drev runt framför Liverpools backlinje och ständigt hittade den allra farligaste positionen.

Drogba är världens bäste powerforward, men Cole betyder nästan lika mycket.

Han gjorde målet efter en djupledslöpning, och han hade fått ett friläge om inte Drogba missat en enkel passning. Chelsea spelade konstant via Drogbas skalle, precis som väntat, men de kunde också variera tack vare Coles fötter.

Liverpool? De hade inte mycket.

Satsningen på Bellamy gav noll och inget, eftersom Chelsea spelade så lågt och smart och eftersom Bellamy löpte för ostrukturerat och dumt.

Chelsea kunde gjort två, tre mål före paus.

Efter paus – vände Benítez på schackbrädet.

Valet att börja spela ”Chelsea-fotboll” var enkelt, men det är inte många lag som så enkelt och snabbt klarar att byta spelsätt. Det där är en av kvalitéerna som gjort Liverpool till ett av världens främsta cuplag.

Efter matchen frågade jag Rafa Benítez om han gjort ett misstag, om han borde valt den andra, rakare spelmodellen från start.

– Well, om Bellamy gjort mål hade vi pratat om något annat nu. Men visst, vi kunde inte hålla i bollen i första, i andra kunde vi det.

Jo.

Liverpool bytte in Crouch, lät Gerrard och Kuyt ge understöd och pressade ner Chelsea i brygga. Det borde gett något mål. Liverpool orkade mer på slutet, Mourinhos lag var trött och slitet.

Men 1–0 blev det.

Ett enda blått, blytungt mål.

Chelsea kan åka till Anfield och spela så lågt som de vill, stänga passningsvägar och skicka långt mot Drogba. Det talar för dem. Frågan är bara hur många sådana här urladdningar de orkar med.

Våren har kommit till London, den doftar och drar, men för Mourinho och hans spelare luktar den svett och hårt tejpade lårkakor.

De Liverpoolspelare jag pratade med var överens:

– Jag lovar, de var väldigt trötta på slutet, sa Pepe Reina.

Chelsea har en viktig ligamatch på lördag, medan Liverpool kan ställa över spelare bäst de vill. Liverpool kommer att springa in med the Anfield Roar i ryggen och vetskapen att de orkar mer, och jag är inte alls säker på att Chelsea klarar att gå in och spela på 0–0.

Det är inte över än.

Det är inte över på långa vägar.

Förresten, vi kan väl sluta med en liten pärla från presskonferensen:

I engelsk tv sa den multipelt sparkade tränaren Graeme Souness att José Mourinho såg ut som ”en man under press”. När Den Specielle fick en fråga om det lyfte han på ett av sina arroganta ögonbryn och sa:

– Jaha. Och var jobbar Souness nu?

Tjoff.

Man kan nog säga att det blev 1–0 där också.