Kosovare Asllani först i världen: Det är coolt att vara en pionjär
Intervju med första kvinnliga vinnaren av Guldfoten
Publicerad 2022-12-22
Vilken kvinnlig fotbollsspelare kommer först om du slår ihop prestationer med personlighet?
Nej, det är ingen tankenöt du ska grubbla på till mellandagarna, utan Sportbladet ringde upp den historiska första vinnaren av Guldfoten.
– Det är coolt att vara en pionjär, säger Kosovare Asllani.
Det är ett uselt skämt från början.
Att det ändå landar så illa måste vi också skylla på svajig mottagning under min telefonintervju från det snöiga Österbotten till det solstänkta Nice.
AC Milans 33-åriga profil har lärt sig att de egensinniga och oväntade karriärsvalen fyller en större funktion. De håller henne på tå, men uppmuntrar också andra att tänka efter, att bryta sig loss, att fatta beslut som gynnar just dem.
Fick fötterna avgjutna
– Jag gick till Real Madrid först och nu till Milan. Det var inte det väntade, men det är min resa. Jag tänker inte flytta för att du säger att jag borde spela i det laget. Det är min egen känsla som styr vad jag borde och hur jag ska uppleva världen. Det är såpass viktigt att följa det man mår bra av, säger hon.
Jag förstår. Men till nästa säsong borde du gå till USA.
– ... va?
Det är en riktigt bra liga.
– ...
Passar din spelstil.
– ...haha! Du, folk säger så på riktigt! De tror att de kan vara med och bestämma.
Vi talar med anledning av gårdagskvällen, då hon på en gala i Monaco blev den första kvinnan att tilldelas Guldfoten. Urvalsprocessen gick i två steg där en jury tog fram kandidater som allmänheten röstade mellan.
Vinnare på herrsidan: Robert Lewandowski, FC Barcelona och Polen.
Vinnare på damsidan: Kosovare Asllani, AC Milan och Sverige.
Båda fick sina fötter avgjutna och förevigade på en strandpromenad i Monaco med det pompösa namnet Champions Promenade.
– Det var en speciellt känsla att få priset. Jag känner mig hedrad, säger hon.
”Låter högtravande, men...”
Egentligen är det häpnadsväckande att en damklass har dröjt 20 år.
För till skillnad från andra individuella priser belönar inte den monegaskiska utmärkelsen enbart prestationer på planen utan din personlighet, alltså dina livsval och ditt civilkurage. Det är bredvid fotavtrycken av bångstyriga spelgenier som Sjevtjenko (2005), Ibrahimovic (2012) och Eto’o (2015) som Asllanis hamnar.
Eller nej, mer sant är att hon blir först i en egen fotkategori och om 50 år kommer turister kunna promenera från den tidens senaste kvinnliga pristagare och hela vägen ner till tant Asllanis fossingar.
– De kommer vara där forever. Det är väldigt konkret. Jag vill alltid vara först och det är häftigt när det lyckas. Det låter högtravande men jag vill hjälpa till att forma damfotbollen till den ljusa framtid som sporten har.
Hur ser du på din roll i offentligheten, utöver att du ska spela fotboll?
– Jag vill vara inspirerande och motiverande. När jag står däruppe på scenen representerar jag hela damfotbollen, hur långt vi kommit, men också att det bara är början.
Med åren har Asllani lärt sig att en damfotbollsspelare förväntas ha en sorts samhällsanalys som herrar aldrig avkrävs. En tjej som sparkar boll är per automatik politisk och det går antingen att tjura över den saken eller att omfamna möjligheten.
Asllani gör det andra.
”Vissa av oss försöker”
Hon är kvinna med utländskt påbrå. Hon är granithård mittfältare och finlirande målskytt. Hon är lojal med taktik men skäller högt när hon inte finner verksamheten i landslaget eller Real Madrid professionell nog.
Du kan kalla henne bråkig. Du skulle inte vara först. Men du kan lika gärna kalla henne djärv, visionär, föränderlig och kravställande – och ge henne en gyllene utmärkelse som tack.
– Det absolut största var att få pris för att jag vågar ta ställning. Det har karakteriserat min karriär, säger hon.
Kan det gå åt andra hållet, att det känns ledsamt att du inte bara tillåts sparka boll?
– Äh. Det har alltid varit så. Jag påpekade det i mitt tal i går också. Vi får frågor om hela världen och de får frågor om morgondagens taktik. Jag tycker att alla ska använda sina plattformar till att göra världen till en bättre plats, att inte underskatta sin kraft. Sport har alla möjligheter att förändra världen och vissa av oss försöker.
Vad hade vi haft för fotbollsvärld om alla herrspelare betett sig som du?
– Det vet jag inte. Och det har varit vissa protester under VM i Qatar, men jag har fortfarande inte sett en enda intervju därifrån där spelarna fått frågor om vad som händer utanför fotbollsplanen. Det är annorlunda, så hade man inte behandlat oss. Och vi hade gärna svarat.
Hon hämtar andan och försöker koka ner 15 år av utspel, rubriker, kontroverser och brandtal till någon sorts slutsats.
– Jag vill inte ha något ogjort. Jag är stolt över alla uttalanden jag gjort, från när jag var sjutton-arton och kom med i landslaget och vågade stå upp för mitt.
Planerna: då slutar hon
Det är lätt att se Kosovare Asllanis karriär som en stabilt uppåtpekande kurva, men man ska inte glömma att hon körde fast i Frankrike för ett par år sedan. Hon värvades till PSG 2012 och inledde bländande, men för varje säsong gick det tyngre. Skälet, som hon pekade ut först efteråt, var att storklubben inte fystränade så hårt som hon föredragit, så hon magrade och tappade tryck i kroppen.
Lösningen såg okonventionell ut. En av svensk fotbolls stora lirare mellanlandade i Manchester City men vände snart hem till Linköping.
Där hämtade hon andan, lirade hem ett SM-guld och vann Diamantbollen. Och drog på nytt ut i Europa, den här gången med lårmuskler som inte kan ha vilat sig igenom många gympass.
Kändes det som att allt skulle vara över när du var 26 och harvade i Frankrike?
– Över? Va?
Ja, du vet...
– Alla resor ser olika ut. Vi är så petiga med motgångar och tror att de får folk att ge upp. Jag räknar med motgångar och känner mig mer komplett än någonsin för att jag rest mig från dem.
Ja, men jag tror att PSG-tiden säger något om dig. Andra som tappar sugen vid 26 kan på sin höjd runda av elitsatsningen med en vända i damallsvenskan.
– Det kanske du har rätt i. Men jag har alltid varit driven och följt min egen passion, så jag känner inte till något annat. I mitt första mästerskap tänkte jag på vad andra tänkte och shit, där var jag inte mig själ.. Sedan dess har jag inte tänkt så. Varför ska jag bry mig om andra?
När lägger du av med fotbollen?
– Jag kan inte säga ”när det känns tråkigt”, för det kommer det aldrig att göra. Det blir bara roligare för varje år. Men det är klart att jag ser slutet. Jag har inte jättemånga år kvar. Jag kan inte ens förstå att jag fyllt 33, det är helt galet, men det betyder att jag har några få mästerskap kvar. VM nästa sommar, sedan OS och... ja, jag är ingen ungdom, så de två mästerskapen siktar jag på först.