Ödesfinalen 2 – nu vinner milan

ATEN

Ancelotti ler, Benítez skrattar, och jag tänker att det här är deras öde, i kväll och för alltid:

Milan–Liverpool.

En gång till.

De kan vinna vad som helst, men aldrig över historien.

För två år sedan, i Istanbul. Dagen före finalen, Stevie Gerrard ska precis möta pressen. Det sista han hör är att Jamie Carragher ropar:

– Om du ser pokalen så rör den inte!

Skrock, förstås. Inget att tänka på.

Men jag gör det ändå, för två år senare ser jag Kaká komma in till en annan presskonferens. Och han rör bucklan. Han poserar vid den, ler sitt pojksöta Clark Kent-leende.

Spelar historien någon roll?

Kanske inte.

Carlo Ancelotti och Rafael Benítez intygar att det här är en ny match, en ny final, att det som hände i Istanbul inte har något att göra med det som ska hända i Aten i kväll.

Men, herregud:

Det här är Milan–Liverpool, det är inte vilken jävla uppföljare som helst.

Det är Casablanca 2. Borta med vinden 2. Taxi Driver 2 (återkomsten). Det är reprisen på den vackraste klubbmatch som någonsin spelats.

Jag hade kunnat offra ett finger för att vara här, men det räckte med 400 euro för ett hotellrum mitt i Aten (i går kostade samma rum 140 euro. Grekisk grundkurs i marknadsekonomi).

Milan sjöng som Liverpool

Milan och Liverpool har vänskapsband sedan 1989, sedan dagarna efter Hillsborough-katastrofen. Milan spelade match ett par dagar senare, och när den belgiske domaren Ponnet blåste för en tyst minut började Milan-curvan sjunga en sång:

– You’ll neeeveeer walk a-a-lone.

Liverpools sång. Det är sådant som får oss att tro på fotbollen som något större, något mer.

Och jag sitter på läktaren och ser Liverpool och Milan träna, och undrar vad jag ska tro nu. Vad kan vi förvänta oss?

Stan svettas. Det är innan-det-faller-regn, något vankelmodigt vibrerande i luften som har svårt att bestämma sig.

Före finalen 2005 skrev jag att det enda jag visste var att laget som gjorde 1–0 skulle vinna.

Maldini gjorde 1–0 efter 52 sekunder, Crespo gjorde 2–0 och 3–0 före paus. Liverpool vann.

Det har gått två år sedan dess, och tre år sedan jag satt på den här arenan senast. Både Milan och Liverpool var andra klubbar då. Milan fick en Revolution genom calciopoli, Liverpool valde sin ”Rafalution”.

– Jag säger till spelarna att om de gör saker rätt så har vi en bra chans, säger Benítez.

– Vi fick minuspoäng och kunde inte förbereda oss i somras, ändå är vi i final. Om vi vinner har vi förtjänat det mer än någon, säger Ancelotti.

Båda möter sin historia, som alltid.

Historien närvarand

Benítez har burit Shankly och Paisley, alla Liverpool-tränares förbannelse och välsignelse. Och när Adriano Galliani i går jämförde Ancelotti med Capello och Sacchi var det det finaste han kunde säga. På Milanello och Melwood är historien alltid närvarande, som måttstock och memento.

I Istanbul vann Benítez mot Milan först när hans plan rasade, i Aten vill han ha kontroll igen och ingen är lika noggrann.

Det var Rafa som förbjöd spelarna i Valencia att äta glass (vilket gjorde Kily González vansinnig), det var han som tog med sig Liverpool på läger i Murcia för att ställa om till Aten-klimat.

Växla tempo snabbt

Jag tror att Benítez vill stänga ner Pirlo så gott det går, och ha en defensiv balans på innermittfältet för att kontrollera Kaká.

Jag tror alltså på 4-5-1 med Steven Gerrard som släpande anfallare.

Liverpool är fortfarande bäst i världen på att styra matcher utan att röra bollen. Om de är med i en timma kommer de att få sina chanser när Milan tröttnar, när de kan utmana deras mittförsvar med fart. Milan är bäst i världen på att vårda boll, att inte stressa, att vagga in motståndaren i gåfart och sen växla tempo.

Milan är, spelare för spelare, ett bättre lag än Liverpool. De vann i Istanbul, men glömde att spela klart matchen, och de avgör i kväll om Mascherano och Alonso glömmer att titta på var Seedorf tar vägen när Kaká går ut på kanten.

Det kan bli 2–0 till Milan, men det är bara en gissning.

Varm vibrerande fukt hänger i luften, hundratusen fotbollssupportrar är i Aten för att de vill vara en del av historien.

I kväll är vi där igen.

Tjugotvå spelare går in på Olympiastadion för att foga en mäktig, magisk bit till en evig berättelse om två klubbar.

Milan–Liverpool – det här är en helt ny historia.

Och, som alltid, samma gamla.

Så gick det 2005

Duellerna:

Simon Bank