Real Madrid – en sorglig syn!

Simon Bank: Att sparka Luxemburgo löser inget

Så kom ytterligare en kväll med ett marängvitt Babelstorn som lutade, svajade och rasade en liten bit till.

Nu ska det förstås jagas syndabockar, men det finns bara en byggherre i Real Madrid.

Och han heter inte Vanderlei Luxemburgo.

helskärm

I kväll samlas fotbollsvärldens crème de la crème i Paris för ett stort guldbollskalas. Beckenbauer, Platini, Di Stefano, Cruyff. Champagne i massor. Le Ballon d'Or. En gästlista som är längre än Adriana Karembeus ben. Hon är också där, förresten.

Rummet kommer att vara fullt av Real Madrid-stjärnor, men det är inte deras fest utan Ronaldinhos.

Precis som i La Liga.

Real Madrid är på plats där också, men inte mycket mer. Medan Ronaldinho och hans lekkamrater dansar pagoda i fyrtakt (de mördade stackars Racing igår) så vägrar El Madrid dansa.

Det är en sorglig syn.

De senaste fem åren har man inte kunnat läsa en enda tidning utan att där finns en intervju där Florentino Peréz, Real Madrids store byggherre, talar om el madridismo, om Real Madrid som religion.

Han byggde så stort, visionärt och vackert - men glömde länge grunden (att fotboll är en sport där elva spelare ska göra fler mål än motståndaren et cetera). Byggherrar som glömmer grunden blir förr eller senare straffade.

En perfekt blandning när CL vanns

Om Don Florentino verkligen var intresserad av religion så borde han ha läst den elfte Mosebok. Babels torn. Det högmodiga, himlasträvande tornet som vände människans blick åt fel håll. Det sket sig för Babel.

När Real Madrid vann Champions League senast gjorde de det med en perfekt blandning av gråsten och vanilj; Hierro och Roberto Carlos där bak, Makelele och Zidane på mitten, Morientes och Raúl längst fram.

Det senaste året har Madrid försökt hitta tillbaka dit. Man har rekryterat mer begåvat med Sacchi som sportchef, men laget betalar fortfarande av på skulderna från de högmodiga åren.

Real Madrid av i dag är dränerat på självförtroende och glädje.

Man har glömt hur man spelar lagfotboll, och är för dåligt för att spela glittrande individfotboll.

I går räddade två billiga, sena mål av Raúl Bravo och Zinedine Zidane en poäng uppe i San Sebastian. Vanderlei Luxemburgo, tränaren som äger fler märkeskostymer än böcker (och då har han ändå en universitetsexamen), dansade en extatisk dans efter kvitteringen, men det var bara ytterligare en sorglig kväll i skuggan av Barcelona.

Roberto Carlos leende är borta, han har sagt att han längtar hem.

Sergio Ramos, den blivande världsbacken, visades ut.

Zinedine Zidanes magiska fötter har somnat.

Iker Casillas ser ut som en levande Munch-målning.

David Beckham sparkar folk i magen i ren frustration.

2-2 mot La Real, med ett nödrop, och till och med domarna har gaddat ihop sig mot Real Madrid i år.

Det är alltså, enligt all vedertagen fotbollslogik, dags att låta några huvuden rulla. För att stilla kritiken. Visa handlingskraft.

Längst fram i syndabockskön står, enligt samma logik, Vanderlei Luxemburgo.

Låt honom vara ifred, säger jag.

Den brasilianske hårdingen har coachat katastrofalt på sistone, det är sant. Mot Barça släppte han iväg Salgado på självmordsräder utan att låtsas om att Ronaldinho spelade i andra laget, och igår ställde han upp med en defensivt balanserad 4-2-3-1 med Robinho som ensam centertank. Robinho är en och tretti lång.

Real Sociedad fick sina billiga mål och utan vare sig tyngd, fart eller samspel var Madrid lika naket som Tomas Gravesens flickvän.

Det är klart att de kan sparka Luxemburgo.

Men det löser inget.

Det kommer att gå snabbt utför...

Florentino Peréz byggde sitt Babelstorn, och arbetet med att stabilisera det kommer att ta längre tid än både han, ni och jag trodde.

När det väl vänder kommer det att gå snabbt åt andra hållet. Tills dess borde señor Peréz sitta still och kontemplera över hur komplext fotbollens väsen är. Medan vi andra hyllar den fule, vackre Ronaldinho.

Apropå det fula och vackra?

?så borde man förstås bara sörja när spelare utsätts för rasistiska svinerier, men i går blev jag mest glad när jag hörde den ljuvlige Luca Toni kommentera Zoro-skandalen:

- Vi måste uppfostra publiken bättre. Allt hänger ihop: rasismen, den dåliga kvinnosynen, våldet.

Apropå det fula och vackra?

?så gjorde han väl inte sitt livs match mot Monaco, men Marseilles Franck Ribéry är ändå en av världens roligaste spelare att titta på. Och då syftar jag inte bara på hans ansikte.

Och sist: Det mest fascinerande med hela den sorgliga Linda Fagerström-affären är att den återigen bevisar att när en tjej som spelar fotboll gör bort sig så diskuteras det per automatik som en kris för HELA damfotbollen.

Varför dömer ingen ut herrfotbollen när Dede tar några veckors extra semester?

Simon Bank