Civilisationen på väg att dö där den föddes

Kan fotbollen ena Irak igen?

Där civilisationen föddes är den på väg att dö.

Solen har slocknat, marken skakar, blodet flödar friare än floderna.

Sportbladets Nemrud Kurt berättar historien om hur fotbollen en gång förenade Irak – och om hur det irakiska folket drömmer om repris när de asiatiska mästerskapen går vidare på fredagen.

Varenda en vägrade gå fram, men ingen hade något val.

Irak spelade kvalmatch mot Förenade Arabemiraten och en mållös förlängning innebar straffar. Abbas Rahim Zair lunkade mot bollen, la den tillrätta och skickade iväg ett skott. Miss.

Två dagar senare återvände landslaget till huvudstaden Bagdad, och Zair kallades till högkvarteret för landets olympiska kommitté. Där satt Uday Hussein, son till Saddam och ordförande för det irakiska fotbollförbundet.

Straffet för straffen? Zair visste.

– Det här är slutet, sa han och skakade.

Zair fördes till fängelse, torterades i tre veckor. Det låter lika fruktansvärt som det är och säger mycket om Uday Husseins makt och metoder.

Den skoningslöse Saddam-sonen hotade att hugga av spelarnas ben om de gjorde en dålig match och tvingade dem att sparka på en betongboll medan han skrattade. Förlust eller oavgjort innebar ett bad i råa avlopp eller piskning med elkabel, och Uday ringde ofta upp omklädningsrummet i halvtid för att ge dundrande direktiv om en sport han knappt begrep.

Bland män som förlorat modet gick en man emot strömmen. Han hette Emmanuel Baba Dawud och kallades för ”Ammo Baba” – farbror pappa, eller pappa Emmanuel.

Baba hade lärt sig fotboll genom att titta på när de brittiska soldaterna spelade, och sedan hade han gått från fenomenal forward till förbundskapten. Han vägrade sänka rösten när Uday höjde sin.

– Varje gång han ville diskutera fotboll med mig exploderade han av ilska när jag ignorerade hans krav. ”Jag kommer att hänga dig till döds och skära ut din tunga”, kunde han säga.

Anledningen till att Baba kunde stå rakryggad mot Uday var att han hade folket i ryggen. Till och med Saddam kallade honom för den ärligaste mannen i landet, och Baba hade sedan länge blivit en irakisk ikon i idrottsvärlden.

Irak lärde sig lite om fotbollen. Fotbollen lärde sig lite mer om Irak.

Mosul är Iraks näst största stad. I forntiden hette den Nineve, assyrisk huvudstad i Mesopotamien och världens centrum med över 100 000 invånare.

Här, mellan tvillingfloderna Eufrat och Tigris, såddes framtidens frö och platsen kallas för ”civilisationens vagga”.

Det är ingen slump att Ammo Baba var av assyriskt påbrå, att det irakiska landslaget kallas för "Usood Al-Rafidain" – Mesopotamiens lejon. Det är bara det att vrålet numera är mer hjärtskärande än hjältemodigt.

Visserligen är Irak en konstgjord nation som britterna skapade på 20-talet, men på några generationer hann folket skapa en nationell stolthet. Nu har irakierna knappt en fana att sluta upp kring. Olika minoriteters dragkamp håller på att slita sönder landet – och i juni dundrade terrororganisationen IS in i Mosul.

De erövrade staden med sådan enkelhet att konspirationsteorierna avlöste varandra, och sedan dess har omvärlden gått vilse i politiska skogar, törstat efter hjälp i den krigiska öknen.

Vad vi vet med säkerhet? Detta:

Väldigt många människor har fallit offer för väldigt många hemskheter som väldigt många berörs av, men som väldigt få gör något åt.

Mellanöstern har alltid varit platsen där öst och väst möts. Området har sedan forntiden fungerat som ett slagfält och så även i dag. Kurdiska styrkor försvarar sig mot IS och gör allt för att hålla drömmen om självständighet vid liv. Shiamuslimer fruktar döden, väl medvetna om att sunnitiska IS vill massakrera bort dem från jordens yta.

Krigets första offer må vara sanningen, men krigets största offer är de oskyldiga människorna som hamnar i korselden.

1,2 miljoner irakier uppges vara på flykt. Bland dessa finns yezidier, som utsätts för ett folkmord.

Männen blir halshuggna, kvinnorna våldtagna eller sålda på slavmarknad, barn har tvingats genomlida sommarens brännande hetta och nu vinterns bitande kyla.

Bland dessa finns också assyrier. De är ättlingar till det där folket i Nineve som snickrade ihop civilisationen. Deras husfasader har målats i rött, märkts med den arabiska bokstaven ”N”. Nasrany. Kristna. Som judarna under andra världskriget.

Alternativen har varit tydliga: betala en orimligt hög skatt, konvertera till islam – eller dö.

200 000 har slitits ifrån sina rötter. De har lämnat Iraks näst största stad där kyrkklockorna slutat ringa, något som aldrig tidigare hänt. Ändå är Mosul bara en av flera platser som drabbats av flykt och förtryck.

Snart gick journalisten Zakaria Muhammad till skarp attack. Han menade att det var Uday Husseins tortyr som bromsade den irakiska fotbollens utveckling, som ärrade landslagsspelarna lika mycket psykiskt som fysiskt.

När Habib Jafar skrev på ett femårskontrakt med en klubb i Qatar krävde Uday nästan hälften av hans lön.

– Vi hade inget val. Inte någonstans. Uday lät oss inte sluta med fotbollen – och ändå kunde vi aldrig prestera på planen på grund av hans hot och bestraffningar, har Jafar berättat.

Utredare från Fifa kom för att se vad som stod på, men då såg Uday till att gömma de spelare med märkbara avtryck på kroppen. Det blev upp till ikonen Ammo Baba att försöka förändra. När han tog striden vann han folkets hjärtan, men inte särskilt mycket frihet i fotbollssporten.

Så bröt krigen ut.

Först Gulfkriget, med följden att Irak förbjöds att delta i flera tävlingar och halkade ner till landets sämsta plats någonsin på världsrankingen. Sedan kom USA:s invasion 2003. Då förbjöds landslaget att spela matcher på hemmaplan – och då dödades Uday Hussein i Mosul.

Han hade hunnit bygga vidare på sitt rykte som en fruktansvärd tyrann, som en förtryckare så fasansfull att Saddam valt bort honom som arvtagare till makten.

Och fotbollen?

Efter Saddam fall kunde det irakiska landslaget vädra morgonluft trots att de fick träna utomlands. Förberedelserna inför de asiatiska mästerskapen 2007 var knappast optimala, men tron på triumfen total.

Ett pånyttfött landslag svepte undan allt motstånd i en enorm våg av vinnarvilja. Irak tog hem turneringen under ledning av en bländande Younis Mahmoud, som nominerades till Ballon d’Or när året summerades.

På finalmorgonen hade två bilbomber skördat 50 människoliv, men på kvällen bröt ljuset igenom allt mörker. Oavsett etnicitet var alla irakier stolta över sin nationalitet.

– Det här är ett slag rätt i ansiktet på de som påstår att vi är splittrade. Titta hur vi borstat bort ockupationspolitikens smuts och hand i hand vunnit varandras kärlek, skrev journalisten Mahmood Farhan.

Sportreportern Haider Abdali var lika lycklig:

– Se på fotbollen, där vi har spelare från alla delar av Irak. Landslaget kommer alltid att vara en symbol för hela nationen.

”When the power of love overcomes the love of power – the world will know peace”.

Citatet är vackert, men önsketänkande. Genom alla tider har krig handlat om pengar, och utan att använda teorier för att dribbla bort faktaförsvararen är det tydligt att dagens Irak knappast är något undantag.

Det handlar om pengar, om makt, om ekonomi. Allt går att översättas till ”olja”.

Över 100 miljarder fat gör att Irak seglar upp på andraplats bland världens största oljeproducenter – och nog kom IS framgångar olägligt för USA. Fler soldater har skickats till landet, ett amerikanskt samarbete med Iran har diskuterats och slagorden från invasionen 2003 – ”Inget blod för olja” – visade sig förstås vara ett spel för gallerierna.

Samtidigt sprider sig IS lavinartat, med staden Raqqa som högkvarter.

Från Sverige har drygt hundra personer åkt ner för att strida, men de drivs av någonting helt annat än pengar.

IS står ju för Islamiska Staten, utgörs till stor del av sunnimuslimer både från inbördeskriget i Syrien och från en missnöjd minoritet i shiastyrda Irak. De har utropat kalifat och utgår från sharialagar i sin jakt på större och grövre politisk kontroll världen över.

Färska rapporter gör gällande att IS tänker radera en betydelsefull bit av det assyriska arvet: de ska spränga sönder Nineves antika ringmur.

Så varför bry sig om fotboll? Om folk kan bli skjutna ute på gatorna finns ingen anledning att gå ut på planen och skjuta bollen i mål.

Om civilisationen är på väg att dö där den en gång föddes vore det blott en dröm att hoppas på ett gäng fotbollsspelare.

Kanske är det just därför irakierna vill göra det.

Örebro-anfallaren Ahmed Yasin är uttagen till Iraks trupp i årets upplaga av de asiatiska mästerskapen, och lever vardagligen i västerländsk trygghet.

Det är inte alla som gör det, menar ungdomstränaren Hanon Mashkor.

– Några av spelarna i landslaget får sina familjemedlemmar dödade i attackerna. De lider av trauma efter att ha förlorat sina älskade.

Mashkor är negativ, men realistisk. Det finns också de som är realistiska, men fortsatt positiva. Ta Kamel Izegier från det irakiska fotbollförbundet:

– När USA invaderade Irak blockerade stridsvagnarna många vägar, vilket gjorde det möjligt för ungarna att spela fotboll på gatorna. Snart kommer vi att kunna göra det igen. Vi kommer sparka boll i Mosul efter att ha slagit tillbaka IS.

Uppladdningen har varit urusel – ändå gick Irak och vann sin första match i turneringen. Mesopotamiens lejon ställdes sedan mot samurajerna från Japan, de som är favoriter till att vinna guldet, och förlorade med uddamålet.

Men drömmen är vid liv.

Kapten Younis Mahmoud vet exakt hur pokalen ser ut, hur den känns och smakar:

– Vi är här för att göra vårt folk lyckligt.

Kanske räcker det så. Kanske inte.

Irak är en nation där marken skakar, där solen slocknat, där blodet flödar friare än floderna – men Irak är också ett land som vägrar ge upp så länge det finns något att hoppas på.

När man vann de asiatiska mästerskapen 2007 dundrade en liten pojke nerför gatan på sin cykel. Han skrek sig hes för hela nationen:

– Våra hjärtan slår tillsammans! Låt förtryckarna fara åt helvete!

Källor: Al Jazeera, BBC, The Guardian, Hujådå, Fifa.com, Unicef