”Folk häromkring tänker inte så mycket på allt det där med radioaktivitet. Det är ett dolt hot. Vi har fullt upp med det synliga”

Uppdaterad 2014-06-18 | Publicerad 2011-09-25

N är solen går upp igen så stiger den över en stor dag för Onagawa. Bygdens dominerande företag – fiskfabrikanten Takamasa – inviger sin helt nya fabrik. Omsättningen ska fördubblas, de anställda bli ännu fler.

Takamasa har ungefär samma betydelse för Cobaltore Onagawa som järnverket hade för Degerfors IF på den svenska folkrörelsetiden. Företaget är klubbens största sponsor, och på dess fabriksgolv arbetar spelare och supportrar sida vid sida.

Med sammanbitet ansikte inspekterar vd:n Takahashi Masanori att produktionen kommer igång som den ska. Det verkar flyta fint, och han förevisar stolt den nya maskinparken. Jag passar på att fråga om fotbollsspelarna gör ett bra jobb.

– På en 100-gradig skala skulle jag ge dem 35.

Jag tittar på Masanori för att se om han skämtar. Det gör han inte.

– Det är de enda arbetarna här som kommer undan med att jobba halvdant. Alla andra anstränger sig för att täcka upp för dem i alla fall. Nästan alla anställda är Cobaltorefans, och ber att det ska gå bra för spelarna. Deras viktigaste insats för staden gör de inte vid löpande bandet.

Veckorna omedelbart efter tsunamin bodde alla Cobaltore-spelare tillsammans i ett av mötesrummen på den gamla fabriken. På dagarna framställde de fiskkakor, som de delade ut i uppsamlingslägren. De åkte runt i en sorts tankbil, som de fyllt med rent vatten från fabrikens egen reserv.

När mörkret lagt sig låg de sedan i sina lånade sovsäckar och pratade om framtiden och osäkerheten, om de där fotbollskarriärerna som nu kändes så väldigt avlägsna.

Skulle Cobaltore Onagawa läggas ner? Var det överhuvudtaget möjligt att fortsätta? Och var det verkligen ett realistiskt alternativ att bo kvar i staden?

Prick en månad efter katastrofen kom så Keichi Ohmi för att besöka spelarna. Han hade då hunnit diskutera igenom alla tänkbara alternativ med fotbollsförbundet, och presenterade sin lägesrapport.

– Cobaltore Onagawas a-lag kommer inte att delta i seriespel den kommande säsongen. Det är helt enkelt omöjligt. För er spelare finns nu tre alternativ. Ni kan lämna oss för att fortsätta er fotbollskarriär någon annananstans. Ni kan bli utlånade till någon annan klubb, för att återvända nästa säsong. Eller så kan ni ta paus från fotbollen i ett år, stanna kvar i Onagawa, jobba på fiskfabriken och hjälpa staden att komma på fötter igen.

Medan han pratade märkte Ohmi hur hans handflator blev blöta av svett. Han hade ingen aning om hur spelarna skulle resonera.

– Jag förstår att det inte är enkelt för er. Det är era egna liv det handlar om, och det måste ni bestämma över själva.

Beslutet kom att dela Cobaltore Onagawas spelartrupp i tre ungefär lika stora delar. Ett halvdussin bestämde sig för att bryta sina kontrakt och flytta till andra delar av Japan. Fem andra bad om att bli utlånade – med avsikt att komma tillbaka – och sju stycken valde att stanna i Onagawa.

– Jag är inte i position att döma någon, för jag förstår de som åkte. Jag ska inte ljuga, det är inte särskilt roligt att jobba på fabriken och det är tufft att inte ha några matcher att se fram emot. Men jag kom hit av en anledning, och jag har blivit förälskad i staden och människorna som bor här. För mig var det inte ett alternativ att lämna dem, säger målvakten Keita Izumida.

Anmärkningsvärt är att flera av det som valde att stanna tillhör lagets allra mest välmeriterade spelare.

Yttern Hiroshi Ishihara har gjort tre år som utlandsproffs med Montevideo Wanderers i Uruguay, innermittfältaren Reiji Nakajima har spelat i högstaserien J-League och lagkaptenen Seiya Narita har varit ungdomslandslagsman.

Hade de investerat all sin kraft och energi i sina egna karriärer hade de haft alla möjligheter att försörja sig på fotbollen.

Klockan slår rast, och spelarna samlas på en innergård. När de nojsar runt i sina vita skyddsoveraller är det lätt att förväxla dem med glada amatörer, som bara har fotbollen som en kul liten hobby vid sidan om. Det är lätt att glömma bort vilka uppoffringar de faktiskt gjort för Onagawa, att de hade kunnat leva bekväma liv som professionella fotbollsspelare någon annanstans.

Atsunori Higaki är full av beundran inför sina lagkamrater på fiskfabriken.

– Fantastiska människor. Visst händer det ju att jag också tvivlar och tvekar, tänker att jag kastar bort mitt liv och mina möjligheter genom att stanna här. Men varje gång jag kommer hit och träffar de andra så försvinner de tankarna. Mer än något annat vill jag spela fotboll med de här killarna igen. Och jag är helt övertygad om att det vi gått igenom tillsammans kommer att ge oss stor styrka på planen.
 

I nnan vi lämnar trakten tar Keichi Ohmi oss med på ytterligare en biltur genom sin älskade, förstörda hembygd. Plötsligt hasplar han själv ur sig en fråga, som i förbifarten.

– Är ni inte oroliga för strålningen?

Borde vi vara det?

– Jag vet inte. Fukushima ligger tio mil bort. Vem vet vad vindarna och havet för med sig därifrån. Har något hänt med fiskarna vi äter? Har organen på våra barn påverkats på något sätt? Kanske vet vi inte svaret förrän om 50 år. Kanske vet vi det aldrig.

Onagawa hade också ett kärnkraftverk, en dryg mil utanför samhället. När tsunamivarningen kom sökte sig hundratals människor dit. Det var helt enkelt den säkraste plats de kände till.

Vågen som sköljde in var högre och kraftigare än den som träffade Fukushima, men kärnkraftverket i Onagawa var nyare och stabilare.

Det automatiserade nedsläckningssystemet fungerade, de tre reaktorerna släcktes ner och har hittills inte startats upp igen.

I samband med ett efterskalv läckte sedan radioaktivt vatten från kylbassängerna, men folk stannade oavsett. Drygt 200 människor bor fortfarande kvar, och gör vad de kan för att förvandla kärnkraftverket till ett gigantiskt bostadshus.

– Folk här omkring tänker inte så mycket på allt det där med radioaktivitet. Det är ett dolt hot. Vi har fullt upp med de synliga.

Bilen kör vidare längs kusten, genom mil efter mil av ödeläggelse. Vissa sträckor blir intrycket av förödelse ännu starkare, eftersom alla husrester är helt utbrända. Olja läckte ut från fabrikerna och antändes. När tsunamin nådde hit så brann den.

– Vet ni hur min plan egentligen såg ut? Tanken var att Onagawa skulle leva vidare genom sport- och friluftsturism. Fisket kommer inte att räcka. Vi tvingades fundera på en ny anledning för stan att existera, bortom att folk råkade bo här. Och här fanns frisk luft, milt klimat, berg, skogar och stränder. Perfekt för allt mellan träningsläger och skogsvandringar. Det gällde bara att få ut budskapet.

Ohmi tar en kort paus, men rör inte en min och fortsätter prata i samma neutrala tonläge.

– Men när folk hör namnet Onagawa i dag – vad tänker de på? Bortspolade hus, gigantiska högar av bråte, och hemlösa människor som bor i ett läckande kärnkraftverk. Min tro är att den bilden enbart kan förändras genom ett framgångsrikt fotbollslag.
 

K eichi Ohmi är en handlingens man. Parallellt med arbetet som klubbpresident är han vd för den lokala dagstidningen Ishinomaki Hibi Shimbun, en verksamhet som han också ser som nödvändig för bygdens fortlevnad.

Han var på redaktionen när tsunamin kom, och tog sig sedan inte därifrån på tre dygn. Med vatten runt anklarna ledde han arbetet med att producera handskrivna tidningar, som tejpades upp på väggar och anslagstavlor i området.

– När jag först började prata om ett Cobaltore i J-League frågade folk om jag var galen. Nu frågar de inte ens längre. De tar för givet att drömmen är död.

Men det är den inte?

– Inte alls. Det är bara schemat som är rubbat. Jag accepterar att det kommer att ta längre tid nu.

Jag påpekar att utgångsläget trots allt tycks lite knivigt. Cobaltore Onagawa har ingen hemmaarena och kommer att tvingas börja om i femtedivisionen till våren. De kommer från en utflyttningsort med färre än 10 000 invånare – de flesta hemlösa – men vill upp och konkurrera med klubbarna från Japans stenrika mångmiljonstäder.

– Ja, det är korrekt. Men du glömmer en sak: Vi kommer från en stad där invånarna svetsats samman starkare än någon annanstans, där samtliga invånare står bakom klubben med hela sina hjärtan, hela sina liv. De vet att om inte Cobaltore lyckas så kommer det inte finnas något Onagawa i framtiden.

De är de enda arbetarna här som kommer undan med att jobba halvdant. Alla andra anstänger sig för att täcka upp för dem i alla fall

Följ ämnen i artikeln