Så blir du älskad i Barça, Zlatan

Det här är klubben som vill vara bäst i världen på ödmjukhet

MILANO. Vad krävs av Zlatan Ibrahimovic för att bli älskad i Barcelona?

För att bli stor: Ett sätt att spela.

För att bli större: Ett sätt att vara.

Barça är klubben som vill vara bäst i världen på ödmjukhet.

Till slut gjorde Joan Laporta det som krävdes för att få Zlatan Ibrahimovic till Camp Nou, och ingen kunde anklaga Massimo Moratti för att ha gjort en dålig affär.

Jo, han hade släppt iväg Inters i särklass viktigaste spelare, men han hade fått både en kappsäck full av miljoner och den spelare som med sina mål lett Barcelona till två Champions League-titlar på tre år.

Det är lätt att förstå att Inter sålde.

Men varför köpte Barcelona?

För att de ville ha Zlatan Ibrahimovic, förstås. Men också för att de inte ville ha Samuel Eto’o längre. Man kan dra upp mängder av små och stora kontroverser som förklarar varför (han bröt mot Pep Guardiolas taktiska upplägg, han tog ledigt utan tillåtelse, han bråkade på träning), men egentligen räcker det med ett svar som Eto’o själv gav i en intervju. Reportern frågade varför han inte ville ställa upp på bild iklädd Barcelonas tröja.

– Jag tycker inte om spelare som kysser tröjan efter att ha gjort mål, för de skulle inte tveka en sekund att byta lag dagen efter, om bara någon erbjöd dem en miljon extra. Klubben i mitt hjärta är Mallorca, men just nu arbetar jag för Barça. Det är allt, sa Eto’o.

Ett par månader senare satt han på ett plan till Milano.

Om inte Pep Guardiola hade funnits så hade FC Barcelona uppfunnit honom.

När Joan Laporta vinner ett presidentval och ”råkar” låta sin mobiltelefon ringa med en katalansk sång som signal ifrågasätter många om det är på riktigt eller om det är populism.

Åtta i CL-finalen skolade i La Masía

Pep Guardiola har aldrig behövt fjäska, han ÄR Barça.

Sin första fotbollsbildning fick han på gatorna i Santpedor, mitt i Katalonien, sin andra skolning fick han i La Masía. Barcelonas fotbollsakademi ligger (än så länge) i Les Corts, ett par stenkast från Camp Nou. Den ligger inklämd mellan ett BB och ett krematorium.

Pep skulle säkert kunna relatera till symboliken.

Han skrevs in vid La Masía när han var tretton, sex år senare hade han utbildats tillräckligt mycket för att debutera i a-laget. Det finns en närmast mytologisk berättelse om hur Johan Cruyff besökte en juniormatch och bad Charly Rexach flytta in den tunne, långe Pep centralt, som pivote. En halvlek senare hade Cruyff hittat sin cuarto, den playmaker som skulle bli själva grundstenen i det Dream Team som dominerade spansk och europeisk fotboll i början av 90-talet.

Det fanns stjärnor i Dream Team, det fanns till och med plats för en megadiva som Hristo Stoitjkov, men Pep Guardiola var inte den sortens spelare.

Och Pep Guardiola är inte den sortens tränare.

Det första som Guardiola gjorde som a-tränare i Barça var att hålla ett tal för spelarna.

– Jag tror, sa han, på en kultur där man arbetar hårt och med övertygelse, varje dag. Och jag tror på talang…

Han slog omedelbart fast vilka spelare det inte längre fanns plats för i hans nya Barcelona: Zambrotta, Edmilson, Deco, Ronaldinho, Giovani, Eto’o. Kärnan skulle i?stället byggas kring pojkarna från la Masía, egenfostrade, ambitiösa spelare som vet vad Barcelonismo står för. Ödmjuka spelare.

När Barcelona slog Manchester United i Champions League-finalen använde Pep Guardiola tretton spelare.

Åtta av dem var skolade i La Masía.

Inför supercupfinalen i fredags vecklade de uppresta Barça-fansen upp tre stora banderoller som fick speciella platser på Stade Louis II.

Den största ekade en av Laportas nya ­favoritfraser:

”Real compra, Barça cri”. ”Real köper, Barça skapar”.

Puyol var på väg bort

De två andra satt bakom varsitt mål, den ena hade ”Supporters Puyol” som avsändade, den andra tillhörde ”Santpedor Blau­grana”, Pep Guardiolas hemby. 2009 är Barcelona starkare än någonsin i sin katalanska, hembakade förträfflighet – och det mest slående med laget som Zlatan Ibrahimovic flyttat in i är inte att det består av elva världsstjärnor.

Det mest slående är att de inte är några stjärnor.

Plocka bort Thierry Henry, en inköpt ­superstar från England, och den halvgalne Dani Alvés från Brasilien så är dagens Barcelona en samling tystlåtna, försiktiga mönsterelever.

– Zlatans lagkamrater är bra personer, säger Pep Guardiola. De kommer att hjälpa honom.

Carles Puyol är lagkapten i världens bästa fotbollslag, men för tio år sen var han på väg härifrån.

Barças B-lag hade åkt ner i Segunda B, både Málaga och Sevilla ville ha honom och tränaren Serra Ferrer öppnade dörren.

Puyol bestämde sig för att satsa allt på rött, stannade kvar – och ett år senare raderade han bort Luis Figo i portugisens legendariska återkomst till Camp Nou. När El Mundo Deportivo dagen efter gjorde en stor intervju av den unge hjälten använde de ett värdeord oftare än något annat:

Modestia.

Ödmjukhet.

Det var det finaste de kunde komma på, och det var dessutom alldeles sant.

Puyol kommer från en arbetarfamilj i östra Katalonien, hans pappa Josep fortsatte att arbeta som vägarbetare även efter att sonen blivit multimiljonär. För tre år sedan klämdes han ihjäl under en grävmaskin vid ett vägarbete i Sarroca de Bellera.

När Puyol lyfte Champions League-bucklan i Paris 2006 var det ett väldigt speciellt ögonblick för honom. Det var inte bara det att han var stolt över vinsten.

Det var också enda gången Josep Puyol var på plats för att se sin son spela.

Om ett par månader kommer Leo Messi, med all säkerhet, att ta emot Ballon d’Or och utropas till världens bäste spelare. Hur ser han själv på sin roll i Barcelona? I vintras fick han frågan om han möjligen tycker att han är en nyckelspelare.

– Nej. Jag ser mig som en av många i en grupp som kämpar för att göra saker rätt och nå viktiga mål tillsammans.

I den där gruppen fanns ju åtminstone två som var med och slogs om epitetet ”bäst i världen”. Om de nu hade varit typerna som slåss.

Debuterade som Guardiolas vikarie

Xavi skrevs in på La Masía redan som elvaåring, han fostrades att bli en cuatro, och han debuterade som Pep Guardiolas vikarie 1998. Året efter var han överlägsen stjärna i det Spanien som vann U20-VM. När Seydou Keita fick pris som turneringens bäste spelare lämnade det spanska fotbollsförbundet in en formell protest. Man tyckte att Xavi var självskriven. Och förra sommaren fick han äntligen sitt pris, som EM:s bäste spelare.

När president Zapatero tog emot det spanska guldlaget hemma i residenset La Moncloa fick Xavi frågor om hur han såg på utmärkelsen. Han pratade bara om laget, om värdet av att ha varit en enad grupp.

– En ödmjuk arbetare? Kanske det, sa han.

Det var i så fall ingen nyhet. Xavi var den som skickade uppmuntrande sms till den petade kaptenen Raúl under EM, och det var han som svarade roligast när El País gjorde en stor intervjuserie med landslagsspelarna.

Den sista frågan alla fick var specialskriven för att retas och se hur pass jordnära de välavlönade stjärnorna var. Den löd: Vad heter fotbollsstadion i Palencia?

Palencia spelar i division III, svaren blev därefter. Allt ifrån ”ingen jävla aning” ­(Arbeloa) till ”Jag vet inte, men jag har haft förmånen att spela där” (Marchena).

Xavi svarade:

– Balastera, va?

Jodå. Alldeles riktigt.

Bland alla de välartade, välkammade pojkarna i Barcelonas omklädningsrum finns det en som är Pep Guardiolas favorit:

Andrés Iniesta.

Pep lyfte in honom i startelvan i fjol, gav honom förtroende och såg honom växa.

Den 6 maj gjorde lille Andrés ett av Barcelonas viktigaste mål genom tiderna. Ni minns målet, en övertidskanon mot Chelsea på Stamford Bridge som gav Barça en plats i finalen. Iniesta tog i så att skon fick en liten spricka vid vänstra tån, och hela laget – inklusive Pep Guardiola – bildade en gigantisk lyckohög över den lille bleke matchhjälten.

Några månader senare fick Andrés Iniesta ett brev som bad om en autograf. Han får förstås många brev, men det här var speciellt.

Avsändare var Encarna Pérez, faster till Javier, en femåring med en svår cp-skada. Signora Pérez skickade med en Barça-tröja och ett idolkort och berättade om Javier, om hur han behöver en behandling som bara finns att få i USA, men att behandlingen kostar 100 000 kronor per år. De signerade föremålen skulle vara priser i ett lotteri som kunde samla in pengar till USA-resorna.

Ett par veckor senare fick Encarna Pérez ett paket med posten.

När hon öppnade det hittade hon en signerad tröja och ett par idolkort.

Längst ner i paketet låg ett par gula, signerade fotbollsskor, med en spricka vid ena tån.

Pressen i Barcelona älskar den här sortens berättelser, historier om de ödmjuka, välartade samhällsmedborgarna i Barça.

Ett par månader före målet på Stamford Bridge skrev Tarzán Migueli, tidernas meste Barça-spelare, en krönika i el Mundo Deportivo, där han hyllade Iniestas… ödmjukhet:

”För mig är Iniesta en ledare, nej, han är Ledaren, utan att förringa någon annan. Han har mer än någon annan i truppen den dygd som genomsyrar Barça: ödmjukhet. Utan ödmjukhet kommer Barça inte att vinna en enda titel vare sig i år eller nästa år. Ödmjukhet är det som gör dig stor. Inte pr, inte ord, inte pengar. Ödmjukhet är det som dyrkar upp porten till äran”.

Fick gata uppkallad efter sig

Iniesta själv hade fått sin bekräftelse, utan att behöva ta till stora ord eller hävda sig själv.

Tidigare i fjol fick han en gata – Calle Andrés Iniesta – uppkallad efter sig hemma i Fuentealbilla i Albacete, en by utanför en håla.

Man kan få storhetsvansinne av mindre, men Iniesta klarade sig. Och det bor bara 1?500 personer i Fuentealbilla.

Ödmjukhet, arbetsmoral, talang och stolthet.

Så bygger Pep Guardiola sitt lag och sin klubb, och det är den sortens spelare han vill ha, spelare som förstår vad FC Barcelona står för. Samuel Eto’o gav honom de viktigaste målen, men han arbetade bara för Barça. Det var allt.

För en månad sedan presenterades Barcelonas nya nummer nio, inför ett kokande Camp Nou.

– Gracias al tots. Visca Barça! sa Zlatan Ibrahimovic.

Och kysste klubbmärket.