Bank: Ett läskigt och festligt test för Sverige
PORTO. Möjligen är det en fråga för fysiker, ergonomer eller filosofer, men man får väl gräva där man står.
Vi är i Portugal och vill veta:
Hur mycket kan man luta framåt utan att trilla?
Silversol över Porto, Douro-floden som en sömnig grönblå orm under enorma stålbroar, det känns som att bada i ljus.
Och revolution på gång.
Efter krascherna, sorgerna, förlusterna, tv-studio-bråken, skadorna och återvändsgränderna har landslaget valt glädjen. Dansk glädje. Det är enklare att prata om fotboll än att spela den – jäkla tur för min bransch – men än så länge finns ingen anledning att vara surmulen.
Svensk landslagsfotboll har ägnat årtionden åt att skriva under på spelidéer grundade i tanken ”no we can’t”.
Vi har sämre spelare än många andra. Vi måste kompensera med fysik, organisation, struktur, smartness. Och det har varit bra! Det har varit smart, det har lett till extas med förnuft, lagom stora framgångar.
Sedan kom den nya tiden, med nya talanger, nya egenskaper, en ny förbundsledning, nya slogans och en ny förbundskapten.
– Vi vill ha modern fotboll! skrek spelarna.
– Framåt! ropade publiken.
Och här är vi.
I Guimarães, på Vitórias hemmaplan, för att möta ett lag som Jon Dahl Tomasson kallar ”landslagens Manchester City”.
Träningarna, samtalen, intervjuerna och presskonferenserna har kretsat kring 4-2-3-1-konturer, en offensiv, aggressiv vilja. Återerövring av bollen, vertikala passningar. En övertygelse om att vi har en generation med offensiva kvalitetsspelare som vågar, kan och borde spela en annan sorts fotboll.
Yes we can!
Har haft 99 problem
Jag hör alla invändningar, särskilt när jag säger dem själv: Diagnosen kring landslaget har varit enkel att ställa de senaste åren. De har haft 99 problem, men tillgången på offensiv talang har inte varit ett. Det som saknats har varit stadga, defensiv trygghet, hård intelligens framför backlinjen och hederlig defensiv know-how längst bak.
Vi har haft Alexander Isak, vi har saknat Sebastian Larsson.
Vi har haft en backlinje som inte hängt ihop, som inte löst de grundläggande uppgifterna.
Och då, nu, ska vi vrida upp aggregaten och luta oss framåt? Är inte risken stor att bli avslöjade då? Att ramla rakt på nosen?
Kanske det. Mycket möjligt. Men det går inte att genomföra en revolution utan att tro på den, och de tränare och lag jag ser upp till är de som genomför sina idéer helt och fullt.
Ingenting avgörs här
Dagen före match släntrar jag en trappa ner på ett lyxhotell i Porto, strax under restaurangen med dubbla Michelin-stjärnor (avsmakningsmenyn med det lite billigare dryckesalternativet kostar 5 000 kronor). Jag hör Dejan Kulusevski prata om att det här är den fotboll han vill spela, som han är van vid, att man måste vara modig. Jag hör Victor Nilsson Lindelöf fega ur från att svara på portugisiska, men låta övertygad när han kallar det här ”den fotboll han står för”.
Jag väljer glädjen.
Jag ger dem chansen. Det här är vad de vill, vad de tror att de klarar, belöningen skulle vara enorm om de lyckades. Tänk om Jon Dahl Tomasson klarar att få fart på den här resan han pratar om, den som ska entusiasmera och underhålla, vilken stolthet vore inte det?
Det är det ena.
Det andra är att ingenting kommer att avgöras här.
– Vi kommer inte att försvara lågt hela matchen (mot Portugal), för då lär vi oss ingenting, säger Tomasson.
– Vi vill utvecklas, det handlar om var vi är om sex månader.
Läskigt, festligt
I Guimarães är vi för processen, för att se idéer och ord ta steget från papper till plan. Får vi sekvenser då återerövringsspelet sitter, moment då anfallet sitter ihop, intresseanmälningar från backar och innermittfältare som håller balansen… får vi se intelligent mod och ett kollektiv som sitter ihop – då kan 1–3 vara en vinst.
Det här är ett test för modet och framåtlutet, mot ett lag som är bland de bästa i världen. Tio kvalmatcher, tio vinster. Spelgenier på mittfältet, Rúben Dias som försvarschef, elake João Palhinha som dammsuger framför. Utan Cristiano Ronaldo, Diogo Jota och den ljuvlige arbetshästen Pedro Neto, men ändå med offensiv spets.
Läskigt, festligt. När Janne Andersson tog över landslaget fick han en kvart på sig, vilket gjorde att det inte fanns så förbannat mycket att välja på. Han presenterade sig för spelarna, skickade ut dem på planen och bad dem hålla linjerna.
Jon Dahl Tomasson har både lyxen och utmaningen att kunna fatta mängder av olika val.
– Svenska Fotbollförbundet anställde mig för att spela offensiv, modern fotboll, sa han i går.
Det bästa Sverige kan få med sig
Idén finns redan. För att kunna genomföra den måste han välja rätt spelare. Framåt är det inte svårt, han ska möjligen välja om Forsberg eller Elanga är vägen in i framtiden. Men nästan alla Sveriges fem miljoner förbundskaptener hade satsat på Gyökeres, Isak och Kulusevski. I dag, i morgon, framåt.
Men resten?
Han behöver hitta ett mittbackspar att vila sig mot, ytterbackar som kan spela åt två håll, framför allt ett innermittfält som hittar både relationer och ger hårdhet.
Jag ser gärna Viktor Gyökeres göra två mål i Guimarães (en av få arenor han gått mållös från den här säsongen), men det bästa Sverige kan få med sig härifrån är ritningar till en backlinje och ett innermittfält.
Cajuste, Holm, Lindelöf, Hien, alla andra… nu är det dags för fartfotboll, framtidsfotboll, framåtfotboll.
Ni ville ha den här chansen. Kan ni ta den?