”Hammarby var utsatt för kupp”

Stefan Holm

”Vi har precis kommit i väg på vår fantastiska resa”, lät det 2002 - i dag är Hammarby en klubb i kris. Så här gick det till

helskärm

Jublet har tystnat.

Tio år efter SM-guldet råder det kris i Hammarby, både sportsligt och ekonomiskt.

Bolagiseringen skulle föra klubben ut i Europa, men något gick väldigt, väldigt fel.

I morgon (måndag) spelar Bajen en ödesmatch i superettan, mot Falkenbergs FF.

– Idrottsklubbar skiljer sig från vanliga företag. Där är det väldigt mycket hjärta och lite mindre hjärna, säger förre ledamoten Tommy Seidefors.

Det hade tisslats och tasslats en längre tid men den 19 maj 2001 valde Hammarbys färske ordförande att lägga korten på bordet. Rikard Tallén berättade som det var, att Anschutz Entertainment Group, AEG, skulle bli minoritetsägare och samtidigt rädda klubben från konkurs.

Överenskommelsen var redan undertecknad. AEG skulle köpa totalt 49 procent av Hammarby Fotboll AB och betalade i ett första skede 13 miljoner kronor för 25 procent av bolaget, vilket var tillräckligt mycket pengar för att Bajen skulle klara elitlicensen.

Föreningen befann sig i en ekonomisk kris och klubbledningen hymlade inte om det.

– En del kommer säkert att se mig som den som sålt ut klubbens själ, andra kommer att se mig som en räddare, sa Rikard Tallén.

Han hoppades att bolagiseringen skulle bli början på något stort och var inte ensam om det.

– Det här innebär att vi kan bygga en professionell organisation. Nu kan vi göra det som är nödvändigt för att lyckas, både nationell och internationellt, sa Henrik Appelqvist, ekonomiskt ansvarig i Hammarby IF FF och bolagsstyrelsens blivande vd.

Hammarby Fotboll AB bildades den 30 september 2001. AEG valde att placera Per Magnusson, Europachefen Detlef Kornett och ekonomichefen Henry Owens i den första historiska bolagsstyrelsen. Hammarby bidrog med styrelseordföranden Rikard Tallén, Björn Ekblom, Tommy Seidefors och Christer Lönnegren.

I mars 2002 kisade Henrik Appelqvist i skenet från en overheadapparat. Föreningens medlemmar var inbjudna till ett informationsmöte på temat ”Hammarby Fotboll och framtiden”.

Klubben hade en plötsligt en världsledande arrangör av sport- och underhållningsevenemang i ryggen och ett urstark guldmarinerat varumärke att förvalta.

Appelqvist gick igenom punkt för punkt inför de alltmer upprymda fansen:

Hammarby ska vara den ledande fotbollsklubben inom varje område den väljer att verka inom.

Hammarby ska drivas med en sund ekonomi, vilket ska skapa förutsättningar för sportsliga framgångar.

Inom fem år ska Hammarby vara en etablerad toppklubb och spela regelbundet i Europa.

Hammarby ska vara ledande på sponsorintäkter, biljettintäkter, souvenirer och evenemang.

Hammarby ska anses som en välskött storklubb och vara den ledande föreningen inom AEG-familjen.

Inom fem år ska Hammarby genomgå ett framgångsrikt generationsskifte utan att förlora i kvalitet och utveckla spelare som figurerar i landslaget och går vidare till toppligorna i Europa.

– Vi har precis kommit i väg på vår fantastiska resa, klargjorde Henrik Appelqvist och tittade ut över fansen.

Gruppspelet i Champions League pågår för fullt, men Hammarby tävlar i en annan liga, i en annan värld.

I morgon tar klubben emot Falkenbergs FF på Söderstadion.

”Vägen tillbaka blev långt värre än vi anade”, lyder den första meningen på Bajens officiella hemsida inför ödesmatchen.

Hammarby åkte ur allsvenskan 2009, men skulle snabbt ta sig tillbaka till högsta divisionen. Det målet har inte infriats.

Första säsongen i superettan slutade med en åttondeplats. I år, med fyra matcher kvar att spela, ligger Bajen på kvalplats.

Inför den 27:e omgången hade bara tre lag – Brage, Västerås och Qviding – tagit färre poäng än klubben som blev svenska mästare 2001.

– Hammarby förlorar mot lag som jag aldrig har hört talas om tidigare, säger norrmannen Trym Bergman.

Han är inte den ende guldhjälten som frågar sig vart Hammarby körde fel på vägen mot Europa. Tio år efter de gränslösa hyllningarna på Medborgarplatsen kan de alla kalla sig amatöranalytiker.

– Jag kan känna att Hammarby aldrig har haft någon speciellt bra organisation. Jag tror att det är där det har gått snett, säger Johan Andersson.

Christer Fursth brukar träffa den relativt färske styrelseledamoten Alexander Östlund i Tyresö rackethall, där deras barn spelar tennis i samma träningsgrupp.

– Då börjar vi prata om attityd och sådant, att det inte finns samma inställning i klubben. Jag hoppas att klubben får in rätt folk, med det hjärta vi hade, säger Fursth.

Målvakten Lasse Eriksson slutade med fotbollen efter SM-guldet, men fortsatte att jobba i klubben, först som målvaktstränare, sedan som fotbollschef.

Efter ett år på posten, i mars 2009, blev han avskedad. Fansen hade gärna sett honom kvar. För många var Lasse något av Hammarbys hjärta. Fystränaren Janne Mian, som lämnade klubben i fjol, gjorde en annan liknelse, jämförde ett Hammarby utan Lasse med en fisk utan huvud.

– En stor bidragande orsak till varför det har blivit så här är att klubben inte har kontinuitet i verksamheten. Med förändringar på tränarsidan och i ledarstaben blir det gungigt och just nu känns det inte särskilt stabilt, säger Lasse Eriksson.

Andreas Bild vill inte heller lägga skulden på spelarna. Han klandrar de styrande för Hammarbys sportsliga och ekonomiska förfall.

– Klubben utvecklades åt rätt håll från 2001, men 2009 sparkade de Tony Gustavsson och lyckades inte ersätta honom. Det kändes inte proffsigt. Efter det har jag ifrågasatt många tränare och spelarköp. Det känns inte som att styrelsen och de sportsligt ansvariga har haft samma målsättning. En klubb kan inte hamna högt upp i tabellen om materialet inte är tillräckligt bra. Jag trodde inte att Hammarby skulle ha med toppstriden att göra i år. Det har sett för bräckligt ut defensivt. Superettan handlar om att bygga organisation, och då måste man börja bakifrån. Det är märkligt att klubben inte har insett det.

Andreas anser också att ledningen begick ett stort misstag genom att direkt efter bolagiseringen ta sikte mot Europa.

– Varför spänna bågen så hårt? Stockholm är en stad med tre klubbar. Bara det är en fajt som är jävligt svår att vinna.

Före bolagiseringen fick dåvarande ordföranden Göran Paulsson ta på sig ansvaret för klubbens dåliga ekonomi. Styrelseledamoten och förre skyttekungen Billy Ohlsson var inte nådig i sin kritik inför årsmötet i februari 2001.

– Blir Göran Paulsson omvald hoppar jag av direkt. Jag jobbar med vem som helst utom honom. Drar man på klubben miljoner i skuld, då får man dra i snöret på fallskärmen. Så är det bara. Siffrorna under hans år som ordförande talar ju sitt tydliga språk.

Problemet är att klubben inte har slutat blöda än. Sedan bolagiseringen har Hammarby Fotboll AB bara redovisat vinst fyra gånger – 2003, 2006, 2008 och 2009.

Plusresultat, om så förskönade, ger förhoppningar och klubbens ledare har inte varit sena att förstärka dem.

I mars 2009 presenterade Hammarby Fotboll AB en femårsplan. Enligt dokumentet skulle Bajen bli svenska mästare inom fyra år och 2011 ha två svenska landslagsspelare i truppen.

– Det är klara, tydliga och mätbara mål som inte går att snacka bort, sa styrelseordföranden Jan Friedman.

Han avgick med omedelbar verkan ett par månader senare, efter att ha sett bokslutet för 2008. Trots att Hammarby Fotboll AB gjorde en vinst på 1 243 000 kronor hade hela årsredovisningen kunnat skrivas med röda siffror.

Bolaget redovisade ett rörelseresultat på -17 609 000 kronor, det överlägset sämsta i bolagets historia.

För att täcka driftsunderskott har Hammarby gång på gång tvingats sälja spelare och göra laget mindre konkurrenskraftigt.

2008, då Michael Andersson tillträdde tjänsten som vd, var inget undantag.

– Om jag vetat hur det såg ut i Hammarby hade jag tackat nej till jobbet. Klubben var konkursmässig. Vi tvingades sälja spelare för att hålla liv i klubben, säger Andersson.

2008 tjänade Hammarby 18 857 000 kronor på spelarförsäljningar. Året därpå åkte klubben ur allsvenskan, med ett lag som bevisligen inte hade där att göra. Hammarby hade behövt Sebastián Eguren, Paulinho, Petter Andersson och Charlie Davies 2009, men framför allt hade klubben behövt en lönsam operativ verksamhet.

Rent sportsligt lyckades Hammarby bra åren efter bolagiseringen, men vid sidan av planen har klubben aldrig varit en vinst-maskin.

Sponsorintäkterna ökade visserligen kraftigt efter 2001, men det gjorde även kostnaderna. Från 2002 till 2007 skenade utgiften per anställd, tjänstemännen inkluderade, från runt 40 000 kronor i månaden till 73 360 kronor.

2009 behövde klubben pengar till nyförvärv, men verkligheten tvingade fram ett sparpaket på 20 miljoner.

– De som skötte ekonomin var inte proffsiga nog. Värst var det för fyra-fem år sedan, då klubben köpte in spelare och trodde sig ha mer pengar än vad som verkligen fanns. Då hamnade vi i den här ekonomiska utförsbacken, säger den förre styrelseledamoten Björn Ekblom.

Han berättar att han, av ekonomiska skäl, försökte stoppa klubben från att värva landslagsmålvakten Rami Shaaban, som kom till Hammarby 2008.

– Jag protesterade häftigt, men det hjälper inte när majoriteten röstar för, konstaterar han.

Shaaban skrev på ett fyraårskontrakt som kostar Hammarby 2,5 miljon kronor om året, oavsett om Hammarby är ett topplag i allsvenskan eller ett bottenlag i superettan.

Det var inte första gången en spelare fick ett generöst långtidskontrakt. Hammarby drog inte i handbromsen, trots att sponsor- och matchintäkterna minskade.

Ekonomin har sett ut därefter, och med en tung ryggsäck är det svårt att klättra i seriesystemet. I år kommer Hammarby Fotboll AB att göra en förlust på runt tre miljoner kronor. Först 2013 vågar den sittande klubbledningen hoppas på svarta siffror.

Vad gick då fel med Hammarby Fotboll AB – och vem är ansvarig?

– Det är föremål för en forskaruppsats, säger Henrik Appelqvist, vd 2002-2008.

Sportbladet har talat med merparten av de styrelseledamöter som kommit och gått sedan bolagiseringen. En ledamot anklagar de våldsamma fansen, som skadat klubben genom att skrämma bort sponsorer och andra åskådare.

En annan lägger skulden för den uppkomna situationen på AEG, vars enda intresse ska ha varit att komma över driften av idrottsanläggningarna på Globen-området. Per Magnusson, som under många år var minoritetsägarens starke man i styrelserummet, brukade tydligen kalla sina kollegor för ”föreningsmuppar”, vilket berättar en del om arbetsklimatet.

En tredje anklagar supportern Frank Ågren, som 2007 sägs ha startat kampanjen ”Det stora missnöjet” och med hjälp av andra supportrar röstat fram en styrelse som kunde öppna bolagsdörren åt Per Apelgren, Mikael Lindqvist och Dan Törnsten.

– Klubben var utsatt för en kupp och det bringade Hammarby på fall.

Per Apelgren ger dock svar på tal:

– ”Linkan” slutade i styrelsen inte lång tid efter att jag hade gått in och ”Danne” hade jag aldrig träffat innan jag kom till Hammarby. Det närmaste ”kupp” jag kan komma på är vad som skedde på årsmötet 2009, då Alexander Östlund röstades in och dåvarande valberedningen röstades bort.

En fjärde ledamot skyller på 49-procentsregeln, att den blockerar alla investerare. En sjätte förklarar utvecklingen med bristen på kontinuitet i styrelserummet, på vd-posten och på tränarsidan. En sjunde...

Tommy Seidefors är en av få som står rakryggade i blåsten, som talar i vi-form.

– Satsningen på Rami Shaaban gick käpprätt åt helvete och den var jag delaktig i. Vi har levt över våra tillgångar. Vi vet hur man driver företag men lider av ett syndrom och börjar tänka med hjärtat.

När Hammarby möter Falkenberg i morgon står Björn Ekblom på läktaren.

Han har varit engagerad i klubben sedan 1963, suttit i förenings styrelsen i 35 år och missar sällan en match.

– Falkenberg verkar vara bra, men de har kanske sitt på det torra. Samtidigt vill alla slå Hammarby på Söderstadion. Det är det som är problemet, säger han.

73-åringen har ett förflutet som orienterare och har lärt sig att även en fotbollsförening kan springa vilse, både sportsligt och ekonomiskt.

Björn Ekblom tror ändå på sitt älskade Bajen.

Han måste tro.

– Även om det ser mörkt ut ska vi resa oss. Ett Hammarby-hjärta går aldrig sönder. Det kan lida, men det går aldrig sönder.