Bank: Obegripligt att han ska åka på turnén
Daniel Bäckström tar ut en trupp och ska åka på turné med landslaget. Han är strävsam, strategisk och tydlig, en bra ledare.
En enda invändning:
Det är obegripligt att Daniel Bäckström tar ut en trupp och ska åka på turné med landslaget.
Presskonferensen hölls över länk, den tillförordnade landslagsbasen bar slips och hade lite teknikproblem, men annars var Daniel Bäckström lika trygg som vanligt.
Han tog ut en trupp, med januariturnéernas vanliga blandning av spännande (Lucas Bergvall, Roony Bardghji, Momo Sonko) och etablerat (Nahir Besara, Isaac Kiese Thelin), och det mest slående av allt var alltjämt att det var han, Daniel Bäckström, som gjorde det. Att det inte finns en permanent lösning på plats.
I det strategidokument som fotbollsrörelsen klubbade igenom i år, det som ska staka ut vägen mot framtiden, trycks det på att man ”strävar efter att nå internationella framgångar för landslag och klubblag”.
Följdfråga: Hur gör man det?
Aktuell evidens 2023: Det går inte så bra med den internationella framgångsjakten för landslag och klubblag i det här landet.
Handfallna och överraskade
Man behöver inte vara supporter till, låt säga, Manchester United eller IFK Göteborg för att veta hur det kan gå när en verksamhet saknar en strategi som verkar över tid. För att komma dit man vill måste man veta vart man ska gå, helst innan man börjar springa åt fel håll.
Det är skillnad på landslagsverksamhet och klubbverksamhet, men den grunden är gemensam.
För två år sedan skrev jag en krönika efter att Sveriges ledande fotbollsförening tappat sin tränare. Jon Dahl Tomasson flyttade från Malmö FF, jag menade att de borde satsa på en långsiktig projekttränare efter honom och argumenterade för att Henrik Rydström var mannen de borde anställa.
Men poängen var något annat. Jag skrev:
”I en organisation som MFF:s är det en hederssak att aldrig bli överraskade. Det ska finnas en färdig prioritetslista, oavsett om det är en vänsterbacksreserv, en sportchef eller en huvudtränare som försvinner”.
Ety det är så det fungerar, i en verksamhet som fungerar.
Två år senare står vi mitt i en rekryteringsprocess till det som ska vara det finaste jobb en svensk fotbollstränare kan få, vi står med den sympatiske och strävsamme Daniel Bäckström som interim-kapten, vi står med en strategi som ska sträva till framgång.
Och vi står… handfallna?
Vi är… överraskade?
I en välmående organisation har man en Plan B, Plan C och Plan D för det fall att det otänkbara skulle inträffa, på samma sätt som en förslagen tränare har i alla fall en vag idé hur han skulle hantera ett sent underläge med 3–1 i en match där man just fått målvakten utvisad.
Grejen med förbundskaptensfrågan är att den inte alls var otänkbar. Den var inte bara tänkbar, den var synnerligen sannolik. Redan för ett halvår sedan, efter förlusten i Wien, framstod det närmast som självklart att Janne Andersson skulle lämna som förbundskapten efter ett misslyckat EM-kval. I september skattade oddssättare Sveriges EM-chanser till lite mindre än en procent.
Och här står vi i julrushen och har ingen aning om vem som ska ta över som förbundskapten.
Därför det stora jobbet ska vara gjort
Det kommer rapporter om att Graham Potter tackat nej (vändningen i diskussionerna mellan förbundet och Potter var, enligt källor, ögonblicket när Graham Potter insåg att han var Graham Potter och), om att förbundet samtalat med Tony Gustavsson och Olof Mellberg, om att Per-Mathias Högmo valt Japan i stället.
Det är slående, jämförbart med en talman som kallar till sonderingsrunda ett halvår efter ett valresultat. ”Ja, jo, så kanske vi skulle ta och skaffa oss en statsminister också”.
Är det enkelt att hitta en bra, ledig och ekonomiskt möjlig kandidat till ett sådant här jobb? Absolut inte. Det är alldeles särskilt svårt ett år då en organisation bytt ut snart sagt varenda bärande roll den har, från ordförande via generalsekreterare till landslagschef.
Men – det är ju exakt därför det stora jobbet ska vara gjort långt i förväg.
Det ska finnas en metod, en prioriteringslista, avslappnade odramatiska samtal med kandidater som eventuellt, om ett år eller två, skulle kunna komma i fråga för rollen.
Nu är det snart januari, och Daniel Bäckström är den som leder a-landslaget, som frontar Sveriges representationslag. Förbundet har haft ett halvår på sig, eller mer, att presentera sin man, utan att lyckas.
Minns ni i fjol, när den engelska tidningen Daily Star (en porrtidning på billigare papper) konstaterade att dåvarande premiärministern Lizz Truss dagar var räknade? De satte en livekamera på ett salladshuvud och en bild av Truss och ställde frågan om premiärministern eller salladen skulle överleva längst (grönsaken vann).
Hade vi gjort något liknande med Sveriges jakt på en förbundskapten hade vi hunnit plantera Kvilleken och se den växa från frö till fullvuxen medan vi väntar.
Vi ska sträva efter att nå internationell framgång. Snart. Vi ska bara sträva efter att kontraktera en fotbollstränare först.