Bank: Tror Sveriges dröm kan bli sann
PORNICHET. Belgien manövrerade som väntat ut Irland, nu behövs något oväntat.
Jag tror att drömmen kan bli sann.
Vi kan absolut få se ett svenskt skott på mål mot Belgien.
I höstas kunde Romelu Lukaku inte vänta längre. Bomberna hade smällt Paris, sökljusen riktades mot stadsdelen Molenbeek i Bryssels nordöstra utkanter.
Det var där, i hans ignorerade, segregerade kvarter, de som fått öknamnet ”Molenbeekistan”, som polisen letade efter jihadistiska terrorister.
Det fanns ett Molenbeek som han vuxit upp i, där han lärt sig spela fotboll, fått sina kompisar och aldrig behövt vara rädd. Men här fanns nu ett annat, och han kunde inte blunda för det längre.
Han var rädd.
– Jag har haft en lägenhet där i sex år, sa han, och det är ett trevligt område. Lugnt. Jag har aldrig varit med om några bråk. Men med allt som händer nu är det lite svårt.
– Min bror bor inte i Bryssel längre. Vi kommer att flytta så snart som möjligt, man vill att ens familj ska vara säker.
Speciell belgisk dag
Det här var en speciell dag för Belgien, Molenbeek och Romelu Lukaku. Hemifrån kom rapporterna om razzior och terroristjakt, om EM-tittande belgare som mjuka måltavlor. Vid arenan i Bordeaux hittade man ett misstänkt paket.
Det är svårt att vara säker.
Runt det här belgiska landslaget har det funnits en annan sorts osäkerhet. Glappet mellan den smått ofattbara stjärnglansen på papper och det stundtals lika obegripligt grå uttrycket på planen har lämnat utrymme för mängder av spekulationer.
Efter den naiva uppvisningen mot strategimästarna Italien fick förbundskapten Marc Wilmots kritik från alla håll. Stenhård från journalisterna som skriver på nederländska, lite mildare från de fransktalande.
Om en tränare får så här mycket talang att jobba med – hur är det då möjligt att han inte får ihop det?
Wilmots är Wilmots, han leder som tränare som han ledde som spelare. När han tog över landslaget slog han fast att han ”hellre dör för sina egna idéer än lever med någon annans”, och det finns inget han värderar högre än lojalitet. Under VM 2002, när Belgien krisade och bojkottade medierna, var han dåvarande förbundskaptenen Robert Waseiges kapten och förlängda arm, den ende tränaren kunde lita på fullt ut.
Det här mästerskapet är Wilmots sista chans att visa att han har det som krävs.
Den här matchen var hans sista chans att inte tappa greppet.
Han bytte ut tre spelare, placerade Kevin De Bruyne som tia och lät Eden Hazard flyta runt fritt på jakt efter öppningar.
Och så litade han på Romelu Lukaku.
Klumpig och klantig
Det har ju inte alls varit givet. Lukaku var klumpig och klantig mot Italien, Michy Batshuayi (även han från Molenbeek) knackade på dörren.
Men Lukaku har det varit, Lukaku fick det bli.
Fast särskilt bra gick det inte till en början.
Irland hade två krigande, slitande, nickande anfallare mot Sverige. Nu spelade de bara med Shane Long, och fick det lite jobbigare när det gällde att hota offensivt. Istället blev det Belgiens kamp mot Belgien.
Precis som mot Italien la de mer fokus på att vårda bollen än på att löpa, de rullade och dribblade och väntade, istället för att vräka på med ytterbackar eller använda Carrascos djupledshot.
Så länge som de spelar så där behöver Sverige inte oroa sig särskilt mycket. Det är bara att försöka kopiera Italiens cyniska kontrollspel, sticka fram i snabba kontringar och hoppas att Hazard eller De Bruyne inte får betalt för all den där tekniska överlägsenheten.
Belgiens spel behöver Sverige inte vara särskilt rädda för.
Det är Belgiens spelare som kommer att vara problemet.
Kramade om Wilmots
Direkt efter paus flyttade Irland upp på en hörna, två passningar och en 60-metersräd av De Bruyne senare fick Lukaku fritt skottfält för att raka in 1–0.
Han firade med att springa rakt ut till Wilmots och krama om honom.
En fin Witsel-nick och en närapå exakt Lukaku-repris senare hade Belgien viftat bort Irland med 3–0.
Vad kan Sverige lära sig av det?
Inget vi inte visste förut.
Belgien har Europas bästa spelartrupp, men det framstår mer och mer som att Sveriges viktigaste spelare heter Marc Wilmots. Han har fortfarande inte fått ihop ett smycke av alla de där diamanterna, det finns inget fullt ut fungerande anfallsspel mot samlade försvar, och det går att kontra mot dem när de sölar bort bollen, det går till och med att komma fram till avslut på mål (Irland hade två).
På lördagsmorgonen pratade de svenska spelarna fortfarande om att de haft lite otur mot Italien, att italienarna inte hade mer än två bra chanser, att segermålet kom till liksom lite av slump på slutet.
Men det är ingen slump att Juventus-backar halkar mer sällan än andra, att Daniele De Rossi vet när han ska göra frispark och när han ska låta bli, att Éder är på rätt plats i rätt tid även efter 87 minuters spel.
Det där är hela skillnaden mellan stora spelare och lite mindre, och om Belgien inte riktigt är ett lag ännu så ska vi ha klart för oss att de har ett gäng av världens absolut bästa fotbollsspelare.
Ge dem chansen så kommer de att ta den.