Bergström: Ljungberg godkänd i sin debut

Kristoffer Bergström

Jublet är kvällens högsta och mullrar till igen varje gång svensken rör bollen

Mumbai, Indien. Det ska ha varit rena bråket om de 55 000 biljetterna. Arrangörerna skröt stolt om att hemmapremiären för Fredrik Ljungbergs lag var slutsåld ett dygn före avspark.

Synd att 10 000 av köparna måste ha blivit sjuka.

Och 15 000 kommit på att de hade tvättid.

Promenaden till DY Patil-stadion i Mumbai ger ett splittrat intryck.

Ska Liverpool möta Arsenal, Manchester United, Chelsea och Barcelona i 36 graders värme på en cricketarena?

Vi är i stans nya delar. Unga män sneddar över gatorna, kroppsfintar förbi några rickshaws och talar exalterat. De är klädda i fotbollströjor.

Där går en Messisupporter bredvid ett Tottifan. Där håller en scouser en madridista i handen. Ingen bär Mumbais eller Pune Citys matchställ, trots att de lagen ska mötas.

Vi strömmar mot den största ligamatchen i fotboll som någonsin har spelats i 12-miljonersstaden, så folk hejar inte främst på föreningar som

bildades i somras, de hejar på fotboll.

Inget företag har nappat

ISL är ett häpnadsväckande projekt. Spelare vars landslag är rankat 158 i världen ska skapa magi med hjälp av lyskraften från fotbollsspelare som resten av världen trodde hade förlorat sin lyster eller gjorde pokerreklam. David James. David Trezeguet. Elano.

Krocken mellan ambitioner och verklighet märks överallt.

För tio miljoner kronor erbjuds storföretag att sponsra ligan, de tre som hinner först lovas att få avtalen, men inte ett enda har nappat.

För tjugo miljoner kronor flygs Fredrik Ljungberg in i Mumbai tre månader, men i brist på vettig träningsplan skadar svensken vaden på ett uselt konstgräs.

Och under fredagen meddelar arrangören för Mumbai–Pune att arenan är utsåld, vilket gör det onödigt för biljettlösa att ta sig dit, men väl på plats är knappt hälften av de 55 000 sätena upptagna.

Stora dukar har spritts ut för att täcka det övre etaget.

När matchen blåses i gång lyfter röda fyrverkerier mot kvällshimlen och exploderar. Anfallen är frenetiska, ruscherna rasande, framåt-framåt-framåt!

Ljudnivån är högre än i allsvenskan, men publiken skanderar inga gemensamma ramsor. De klappar och vrålar ystert åt allt som exalterar dem.

Ljungberg inbytt

Gult kort på egna spelaren – wow!

Frispark fyra meter över mål - gah!

Och titta – HAN NICKAR JÄTTELÅNGT!

Punes försvar orkar hålla linjen tio minuter, sedan rullar Mumbai in tre enkla mål.

I minut 65 får Fredrik Ljungberg instruktioner av tränaren Peter Reid och byts in på innermittfältet. Jublet är kvällens högsta, högre än dundret av raketerna, och mullrar till igen varje gång svensken rör bollen.

Han äventyrar inte hälsan med några längre eller rappare löpningar, men petar fram ett par djupledsbollar som ingen annan på planen hade

sett. Knappt en närkamp, inte ett skott, men tekniken och mottagningarna är klasser bättre än indiernas.

Det slutar 5–0 och de lilaklädda kramas som om titeln är vunnen. Av mig får Ljungberg nöja sig med en tvåa i betyg, han är godkänd, men jag tror att alla i publiken skulle sätta en högre siffra.

Alla "55 000".