Bank: San Siro föll och alla gråter
MILANO. En Berg grät, en Gran grät, hela den fjällhöga norden föll ihop och snyftade – och det var inte bara för att de hittat en VM-biljett.
De har hittat hem.
Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut.
Det finns mycket mer att drömma om. Jag kan bara inte komma på något just nu.
Genom tron allena.
När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.
Eller, kanske inte Andreas Granqvist, men de andra.
Skyfflade, nickade, knäade, boxade
Det här var en hel spelargenerations stora kväll, och det enda vi trodde oss veta med säkerhet innan den började var det där som både spelare och ledare hamrat in i ett par dagar:
– Vi kan inte bara slå ifrån oss i 90 minuter.
Kunde dom visst.
De kunde skyffla undan, nicka undan, knäa undan, boxa undan. De kunde dynga bollfan ända till Granens trädgård i Krasnodar om det behövdes.
Jag har precis stått nere på San Siros gräs, där nere under Curva Sud, och sett vuxna män gråta som de aldrig gråtit i sina karriärer. Jag har hört dem snyfta fram saker om lagmoral och övertygelse. Jag har sett Andreas Granqvist byta frisyr och Victor Nilsson Lindelöf kramas med Albin Ekdal på ett sätt som skulle göra deras flickvänner avundsjuka.
Men jag har fortfarande svårt att riktigt få grepp på vad jag såg på resan dit.
Italien var bättre, förstås, den här gången. Jorginho gick in som playmaker och tryckte igång det passningsspel Verratti aldrig lyckats med här. De tryckte upp Parolo för att överbelasta, som senast, och de hittade fram till Manolo Gabbiadini bakom ryggen på Sveriges innermittfältare.
De skapade tryck, som det heter.
Säger mycket om laget
Sverige började slå ifrån sig, och det dröjde en dryg kvart innan de egentligen lyckades sätta ihop en fin spelsekvens. Mitt i den sekvensen gick Jakob Johanssons knä tragiskt nog sönder… och det säger så oerhört mycket om det här lagbygget att vi hade hamnat i en situation där en skada på Jakob Johansson kastar allt över ända.
Han var ju en andraligaspelare i Grekland alldeles nyss, man hade behövt Keplerteleskop för att få syn på honom i landslagsdiskussionen. Robin Olsen? En division fem-brunkare i Bunkeflo. Sebastian Larsson var slut, Ola Toivonen borta, Isaac Kiese Thelin fast i en frysbox, Gustav Svensson i periferin, och Marcus Rohdén…
Kära Italien: Marcus Rohdén SITTER PÅ BÄNKEN I CROTONE!
Nu har de sparkat och sprungit, svettats och slitit in sina namn i den svenska idrottshistorien, i det där kapitlet som handlar om bragder.
Det var en kväll full av om och men och straffar som borde blivit – två för Sverige, en för Italien enligt mig, något säger mig att saken kommer att moviola-diskuteras en stund i Italien i veckan – men mest av allt var det en kväll då två väldigt olika fotbollslag var trogna sina idéer.
Sveriges idé: att försvara kollektivt i två kompakta block.
Italiens idé: jag vet inte riktigt.
Fjantig prestige
Gian Piero Ventura valde att hålla sin trebackslinje matchen igenom, han satsade på löpspelare när det inte fanns så mycket ytor att löpa på, och han lät låsdyrkaren Insigne sitta på bänken i en match som var som gjord för honom, i en blandning av fjantig prestige och taktisk sadomasochism.
Men tack så mycket.
Ärligt talat hade det väl räckt för Italien att ha en hyfsad huvudspelartank längst fram för att vinna den här matchen, men det hade de inte heller.
De hade ett par chanser som räddades av Andreas Granqvist eller Robin Olsen. De hade en belägring som stångade sig blodig mot Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf.
San Siro vibrerade som ett rymdskepp på väg att lyfta, en blå betongmassa med en gul liten fläck högst upp i södra hörnet. Det är alltså sextio år sedan Italien missade ett VM-slutspel senast, en annan tid, när en hel ekonomi och en hel generation italienska män gått under i ett världskrig. De har fyra stjärnor på bröstet, en fotbollshistoria som är ett eget universum, och nu står de här och undrar vad fan ett skitlag som Sverige har att göra i Ryssland.
Men Sverige har sju månader på sig att svara på den frågan. För Italien återstår bara traumat, tristessen och ljudet av tåg som gått.
De sista minuterna var ett par timmar långa, men sedan sprack verkligheten och drömmarna rann ut.
– Vi har trott på det här hela tiden, sa Marcus Berg, med en klump i halsen.
Kan inte få finare diplom
Mot Holland och Frankrike? Mot Italien på San Siro? Med Gustav Svensson, mittback i Seattle Sounders, som går in och ersätter Jakob Johansson?
De har trott. De har trott, de är trötta, och nu står de här och gråter för att de har tagit sig ända hit, tillsammans.
Och finare diplom än så kan förstås Janne Anderssons och Peter Wettergrens ledarskap inte få.
Det här laget förtjänar precis all den kärlek som väller över dem från ett förälskat, stolt svenskt folk just ny. I spåren av miraklet kommer det förstås att välla fram åsikter som handlar om att det här är den enda vägen, satt i motsats till alla de där förlorade åren då vi hade en världsstjärna i laget i stället för Marcus Rohdén.
Det är förstås dumheter. Den här matchen är inte en referenspunkt för Sveriges fotbollsframtid, men den är en lysande moralisk ledstjärna.
Det här var de hjältar vi behövde just nu.
Vi behövde Andreas Granqvists raka rygg, vi behövde Marcus Bergs armbågar, vi behövde fjorton lagkamrater som sprang, slet, slog undan och stod upp för varandra i nittio minuter.
San Siro har fallit, alla gråter. Nu behöver vi leta efter hotellrum i Ryssland.
Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och alla VM-playoffmatcher på Eurosport Player