Supersexan

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-05-17

Sex svenskar har fått kyssa den mäktigaste europeiska fotbollspokalen för klubblag. Men bara en har avgjort en final. 1970 satte Ove Kindvall med en elegant lobb punkt för Feyenoord-Celtic.

I dag i Paris får vi en ny supersvensk.

Sportbladets Lars Nylin minns matcherna som grejade blågula yra i den cup som numera heter Champions League.

Ole, ole, Ove?... Ove Kindvall blev större än stor efter det avgörande målet för Feyenoord 1970. Hans hem överöstes av gåvor. I den lokala köttbutiken fick han alltid de bästa bitarna och de vägrade dessutom ta emot pengar av honom.

Kurt Hamrin, 1969. Milan-Ajax 4-1 (i Madrid)

Innan finalen pekade Milans tränare Rocco ut ”Kurre” Hamrin som sitt segerrecept. Rocco sa: ”Okej, han har passerat sin bästa tid, men den var å andra sidan sensationell. Visa mig en bättre ytter i Italien, i Europa! Hamrin är skillnaden som gör dagens Milan till det bästa någonsin”. Svensken hade gjort flera viktiga mål i turneringen och höll många gånger samma klass som då han året innan på egen hand avgjorde finalen i cupvinnarcupen. Men i själva finalen hamnade svensken ändå lite i skuggan av anfallskollegorna Prati och Sormani. Dessa gjorde som de ville inför bara 30 000 på Santiago Bernabeu i en av de mer överlägsna finaltriumferna genom åren.

Hamrin gjorde kanske sin viktigaste insats det året när han i den ena semifinalen mot Manchester United fick en frustrerad Fitzpatrick utvisad. Även förlorarna i finalen 1969 hade en svensk på planen, Inge Danielsson. Denne var lika dominant i Amsterdamlaget som spelaren vid hans sida, Johan Cruyff.

Danielsson öste in mål under en säsong som innebar att holländarna trots den snöpliga finalen nådde ett spektakulärt genombrott och etablerade sig som en tungviktare i europeisk klubbfotboll.

Ove Kindvall, 1970. Feyenoord-Celtic

2-1 (i Milano)

Feyenoord hade nått semifinalen 1963. Men i slutet av 1960-talet var det knappast Rotterdamklubben som var ansiktet utåt för landets klubbfotboll. Den rollen hade Ajax tagit och skulle sedan aldrig släppa ifrån sig. Det var för utomstående en skräll när Feye­noord trots detta vann ligan 1969 och alltså representerade Holland. Med en svensk i en huvudrollen tog Feyenoord sedan i högsta grad till vara på denna chans att slå uppstickarna och ärkerivalerna på fingrarna. Klassikern inträffade med två minuter kvar av finalen på San Siro i Milano.

Trots kraftig dominans för nederlagstippade Feyenoord stod det 1-1 när matchen passerat 118 minuter. Då fick holländarna en frispark på mittfältet som skickades in mot straffområdet. Där snubblade Billy McNeil och tycktes sedan slå bort bollen med armen. Men domaren Lo Bello hann aldrig blåsa för straff. Ove Kindvall fångade istället bollen, rundade en försvarare, varefter han lobbade över Williams i Celtics mål. 25 000 rödvita på plats kreverade. De 200 000 som mötte i Rotterdam var deliriska. Det talades om ett mottagande mer euforiskt än det vid fredsslutet 25 år tidigare.

Trots ikoner som van Hanegem och Wim Jansen var det en svensk som var den störste stjärnan och hjälten i Ernst Happels matematiskt genomtänkta lagbygge. Efteråt beskrev Kindvall reaktionen på den första stora holländska fotbollstiteln: ”Det hela var obeskrivligt. Jag fick ställa upp på så många mottagningar att man till slut nästan apatiskt skakade hand med folk, kända och okända. Hemmet översvämmades med gåvor.

Min fru fick ett dyrbart guldarmband, familjen en diskmaskin och i köttaffären fick min fru alltid de bästa bitarna – gratis. Jag fick inte betala någonting. Till slut blev det hela genant??”

Conny Torstensson, 1974. Bayern München-Atletico Madrid 1-1, 4-0 (i Bryssel)

Hösten 1973 var en hårt arbetande östgöte mycket nära att i den första omgången skicka de då färska giganterna Bayern München ur Europacupen. Conny Torstensson gjorde två mål då Åtvidaberg vann med 3-1 hemma på Kopparvallen. Först efter straffsparkar kunde vid returen Franz Beckenbauer & co reda ut knipan.

Nära-fiasko-upplevelsen i Åtvidaberg slutade med att tyskarna värvade en Torstensson som sedan fick vara med om att gå hela vägen i samma turnering. Den avgörande omspelsfinalen i Bryssel mot Atletico Madrid blev en ensidig och överlägsen historia. Bayern vann komfortabelt med 4-0 mot ett tröttkört Atletico.

Torstenssons insats var snar­are gedigen än glänsande. Då märktes han på sätt och vis mer under de 64 minuter han slet och kämpade i den ”riktiga” finalen två dagar tidigare. Bayern hade vaknat på fel sida och spanjorerna dominerade stort. En slitvarg som Torstensson var livsviktig så länge han orkade. Men han var inte på planen när backen Schwarzenbeck kvitterade och räddade omspel med ett desperat chansskott från 30 meter i förlängningens döende sekunder.

Conny Torstensson och Björn Andersson, 1975. Bayern München-Leeds 2-0 (i Paris)

Snacka om himmel och helvete. Det som svenskarna Conny Torstensson och, i synnerhet, Björn Andersson var med om på Parc des Princes i Paris i maj 1975 innehöll rikligt av dessa motpoler.

För Björn Andersson, som inför den säsongen anlänt från Öster, blev kvällens enda tröst att han fick rapporten att hans lag vunnit.

För honom slutade jubelkvällen i matchminut fyra. Efter en vidrig stämpling från engelsmännens Terry Yorath fick svensken bäras ut på bår med en lig­amentskada som tog bort honom från toppfotbollen i nära ett år. Inte ens Yorath själv förträngde det påhopp som Bayern-backen Uli Höness kallat ”det brutalaste påhopp han sett”. I självbiografin ”Hard Man Hard Knocks” bad Yorath så sent som häromåret Andersson om ursäkt. De som var med om matchen fick även i övrigt genomlida en skandal som möjligen var en föraning om det som inträffade Heyselstadion i Bryssel tio år senare, vid den tragiska finalen Liverpool-Juventus.

Efter att flera dubiösa feldomslut från den franske domaren missgynnat ett spelmässigt överlägset Leeds tappade 10 000 Leedssupportrar kollektivt huvudet. Missiler haglade över planen efter att Roth – assisterad av Torstensson – kontrat in 1-0 i matchminut 71. Slutskedet innebar rent kaos och Leeds stängdes efter finalen av från Uefa-spel i fyra år (ett beslut som senare kortades till ett år).    

Jesper Blomqvist, 1999. Manchester United-Bayern München 2-1 (i Barcelona)

Finliraren från Tavelsjö spelade i start­elvan hos segrarna i den möjligen bästa, definitivt den mest dramatiska finalen som spelats i den mäktigaste europiska cupen. Ändå är det vad som utfördes av hans ersättare som gått till fotbollshistorien. Man kan lugnt påstå att historieskrivningen över Jesper Blomqvists roll i den överjordiska finaldramatiken 1999 är otacksam, möjligen orättvis.

Sant är att ”Jeppe” aldrig kom in i matchen. Han hängde i luften på vänsterflanken, slog dessutom för många inlägg utan adress och porto. Men lika sant är att då Ted Sheringham byttes in i den 67:e minuten var det Blomqvist som hade stått för Uniteds dittills enda rejäla målchans.

Blomqvist skulle troligen aldrig erkänna det, men man kan ana att han tänkt tanken, att om inte om hade varit så hade det varit han och inte Sheringham som kvitterat på stopptid efter David Beckhams hörna. Då hade Blomqvists finalmatch i Unitedtröjan blivit betydligt mer glamorös än vad den nu på ett absurt sätt kom att utveckla sig till.  

Patrik Andersson, 2001. Bayern München-Valencia 1-1 (5-4 efter straffar) (i Milano)

Fyra dagar i solen. Två fenomenala triumfer. Men ändå lite blandade känslor. Patrik Anderssons avslutning av säsongen 2001 tillhör det största en svensk fotbollsspelare varit med om.

Först räddade han den 19:e maj Bundesligatiteln till Bayern München genom att sätta säsongens sista frispark i Hamburg. Fyra dagar senare tog Bayern hem Champions League på San Siro i Milano. Detta efter en stark insats av försvarsbjässen från Bjärred. Men så har vi det med de blandade känslorna: Patrik missade sin straff, den sjunde, i den avgörande straffläggningen. Han sa häromåret i tidningen Offside:

–?Här hade man gjort en sån fin match, vunnit en sån fin titel och så är man en sån jävla perfektionist att man retar ihjäl sig på straffmissen – och kan inte njuta på samma sätt”. Men lyckligtvis fortsätter han sedan i samma intervju: ”Jag tänker ofta på den 19 och den 23 maj. Att se vuxna människor förlora förståndet, det är fantastiskt!”

Så minns Thomas Nordahl segrarna

TV6 expertkommentator på onsdag minns svenskarna som vunnit Europas finaste cup. Nordahl har varit med där själv: 1968 var hans Anderlecht ytterst nära att i åttondelsfinalen slå ut George Best & Co i Manchester United.

Lars Nylin

Följ ämnen i artikeln