Bank: Blågult har en annan sorts stjärnor nu
Först åkte Sverige till Frankrike med en stjärna och rasade ihop, sedan åkte de tillbaka utan stjärnor och stod upp.
Nu kommer Frankrike till Sverige.
De ska möta ett landslag som använt ett år till att växa lite, lära sig mycket, och föda två internationella stjärnor.
Östgötskan har sina begränsningar som språk, men den passar rätt fint till att skrika ut order.
Peter Wettergrens kolmårdstrolls-dialekt dundrar ut över gräset och under taket på Friends Arena och man behöver inte ens lyssna särskilt noga för att uttolka en matchplan mellan ropen.
– Känner ni att ni blir överspelade så sluta jaga. Fall hem! Annars får vi lägga en jävla massa kraft på att bara springa!
– Så fort vi börjar spricka och jaga så får vi problem!
– Så länge vi har tio man på rätt sida så kan de inte göra så jävla mycket.
Och så, för den konstruktiva ordningens skull:
– Driv upp tempo! Flytta boll hela tiden! Inte på samma ställe! Jäpp! Jäppjäppjäpp!
Är lite skillnad
Landslagets måndagsträning handlade om försvarsspel, man lajvade den tänkta matchbilden (”har vi bollen är vi Frankrike, tappar vi bollen är vi Sverige”).
Inga hemligheter där, det är så det blir när ett relativt ofärdigt svenskt lag möter vice-europamästarna, ett lag där en mittback vann Champions League i lördags, mittfältsgeneralen avgjorde Europa League förra veckan och anfallsstjärnan just avfärdat en miljardövergång till Manchester United.
Det är lite skillnad.
För Frankrike är fredagsmatchen ett jobb som ska göras någonstans i glappet mellan pokallyftande och St Tropez. För Sverige är det en enorm utmaning, ett kraftprov och en bonuschans de förtjänat med en landslagssäsong som pendlat mellan gedigen och utmärkt.
För att klara den här matchen måste de vara båda delar. Det gedigna måste sitta, det är inget nytt. Tre kompakta försvarsblock, en centrerande mittfältsfyra. Skydda det som ska skyddas, styr ut Frankrike mot kanterna, vänta in inläggen, spela oavgjort mot Giroud, styr bort Griezmann och Payet från andrabollarna… allt det där.
Samtidigt måste det finnas något som är extraordinärt. Under väldigt många, långa år var det synonymt med Zlatan Ibrahimovic, men i Paris i höstas var det en dykfrispark från Emil Forsberg.
Någonting har hänt här.
”Hur mår du? Jag har kontrakt med Benfica”
Didier Deschamps lägger sin energi på att bygga lag av sina superstjärnor, och vi har väl inga superstjärnor i Sverige, men nu har vi i alla fall två som kan bli.
– Just nu har jag kontrakt med Benfica, och det är där allt mitt fokus ligger, säger Victor Nilsson Lindelöf.
Han sa så om allt. Hur mår du? Jag har kontrakt med Benfica. Vad måste funka mot Frankrike? Jag har kontrakt med Benfica. Vad tror du om Girouds huvudspel? Han har inte kontrakt med Benfica.
För ett landslag, ett lands lag, är det nästan lika viktigt vart man är på väg som var man befinner sig. Att det finns en riktning, en utveckling, någon form av ljusnande framtid att hålla i handen.
För ett år sedan genrepade Sverige inför EM med en startelva där halva laget stod i begrepp att lämna landslaget, och där Oscar Lewicki och Emil Forsberg var de enda som väl hade någon form av uppåtgående kurva i karriären.
Nu står Victor Nilsson Lindelöf och undviker att svara på frågor om huruvida det stämmer att United tänker betala närmare 400 miljoner kronor för honom.
Det finns en rörelse i det. Det finns en riktning.
En annan sorts stjärnor nu
För två år sedan smet Lindelöf in bakvägen i en U21-trupp, medan Emil Forsberg just hade avslutat sin första halva säsong i ett lag som blivit femma i tyska andraligan.
För ett år sedan var Lindelöf landslagsordinarie och Forsberg nyckelspelare inför EM, men verkligen inga etablerade internationella stjärnor.
Nu pratar vi om vilka superklubbar som är beredda att lägga två-, tre-, fyrahundra miljoner för dem i sommar.
På träningen igår fick vi inte se så mycket av anfallsspel, men tillräckligt för att se Lill-Foppa fräsa fram diagonalt och skifta riktning genom att klacka bollen bakom stödjebenet, och göra om det igen.
Självförtroende, självklarhet, en ny nivå. Forsberg och Lindelöf har tagit över vikariatet som drömbärare i svensk landslagsfotboll, år 1 efter Z och med ett år kvar till VM.
Det är väldigt långt dit, fortfarande, det krävs en enorm prestation på fredag om Sverige vill ta ett steg till i riktning mot VM.
Men de har i alla fall en annan sorts stjärnor nu, ett annat slags självförtroende och en annan riktning.
Och så länge vi har tio man på rätt sida så kan de inte göra så jävla mycket.
Som de säger i Ödeshög.