Bank: AIK har en del att svara på
Det visslas från läktarhåll, det svärs från spelarhåll, det skriks från alla håll.
När tystnaden lagt sig har AIK en del att svara på.
En poäng mot jumbon är ett symptom, det här lagets problem började ju inte här.
Det är väl så här en jobbig vecka ser ut i livet som fotbollsspelare.
Åk till Portugal och förlora i förlängning, åk till Göteborg och tappa sista guldchansen efter att ha fått ett mål felaktigt bortdömd i sista sekunden.
Och så äntligen få komma hem till lite myspys mot modern tids sämsta bortalag i allsvenskan, en klubb som inte är en klubb, med en trupp där de flesta av spelarna inte skulle kunna peka ut varandra i en vittneskonfrontation?
0–1 (18) Mohamed Buya Turay. Typiskt omys.
Platsat som dokusåpaformat
Det finns så många olika sätt att välja för den som vill sammanfatta AFC Eskilstunas historiska första säsong i allsvenskan. Den hade ju, utan vidare, platsat som ett dokusåpaformat i Kanal 5, inklämt mellan Big Brother och Wahlgrens Värld.
Typvärvning 1: Abdul Razak, på lån. En teknisk tvåvägsmittfältare som bytt av David Silva och Yaya Touré, som mellanlandat i den dagestanska fotbollscirkusen Anzhi och till slut hamnat i Tuna.
Typvärvning 2: Taye Taiwo, Marseille-hjälte som bombat in frisparkar mot PSG, flackat runt Europa och i nu säger sig ”söka stabiliteten i AFC” – som är hans tredje klubb på ett år.
Om AIK har några som helst ambitioner på att göra något av den här hösten är det förstås en match som ska vinnas, ett motstånd som ska viftas bort.
Visst blev det enkelt – det var det som gjorde det så svårt.
Inne på ett Friends som andades baksmälla (metaforiskt, för att vara tydlig) fick AIK spela upp mot ett 5-2-3-AFC, det var öppna landskap i 70 meter, enkelt, fritt och motståndsfritt.
Så AIK vandrade upp, med allt de hade. Tills de stod med de sista 30 meterna kvar, med en uppställning som förvandlats till 2-3-5 – och tappade bollen.
Det var ett tvärsäkert recept på två saker, dels ett skenbart spelövertag som de fick gratis, dels livsfarliga och dyrköpta kontringar i andra riktningen eftersom de inte avslutade sina anfall.
Borde haft ledningen med mer
När Turay briljantdribblade in det där ledningsmålet efter arton minuter hade Per Karlsson hamnat i ett en-mot-en-läge som siste man. När första halvlek var över var det sensationella inte att AFC ledde med 1–0, utan att de inte ledde med mer.
Eskilstuna gjorde verkligen vad de kunde med vad de hade. Razak var en enmans-armé i mitten och framåt har de många kvicka fötter och klasskraften hos Turay.
För AIK och Rikard Norling såg det mer ut som senast i Göteborg, energifattigt och felkalibrerat, med slitna vingbackar och alla brister i 3-5-2-systemet (eller 3-4-1-2 som det var med Henok Goitom bakom anfallarna) men väldigt få fördelar.
Det var inte besvikelse som hördes från Norra stå den här gången, det var skam. Det var inte främst tre poäng som skulle räddas efter paus, det var elva ansikten.
Och det är klart att det blev bättre.
Anfallen längre
Stefan Ishizaki och Kristoffer Olsson blev noggrannare i sitt defensiva positionsspel – i alla fall en stabiliserade när AIK gick till anfall – och det överlägsna bollinnehavet gjorde att AFC inte riktigt orkade.
Goitom och Obasi turades om att möta boll, Stefanelli tryckte ner backlinjen, anfallen blev längre, misstagen fler, pressen hårdare.
Henok Goitom hittade ett instick till Stefanelli, som kom fri. Ett par minuter senare smekte han in ett inlägg som Kristoffer Olsson volleytryckte in kvitteringen på.
En dryg halvtimme återstod för att lösa de akuta frågorna (tre viktiga poäng i toppen, undvika ett pinsamt resultat på hemmaplan).
De andra frågorna kommer att ta längre tid för AIK att svara på, för de handlar om spelsättet, om rekryteringarna och truppens utseende inför säsongen.
Spelarna slet på, utan särskilt mycket inspiration eller kraft, för att vinna det som kunde vinnas här. Talande nog var det på en kontring, inte i etablerat anfallsspel, som de närmade sig ett segermål. AFC hade krigat fram en trippelchans, Daniel Sundgren sprang iväg med bollen och finsnickrade fram ett friläge för Amin Affane, som provocerade fram ytterligare en kvalitetsparad från Alireza Haghighi.
AFC drog ner tempot, hackade upp matchen, vilade när de kunde. Jonas Erikssons varningsarm gick varm åt två håll, Norling satte in Johan Blomberg (som missade ett öppet läge i slutminuten) och fick ett mer renodlat tvåmannaanfall med Goitom-Obasi.
Det gav ingenting.
Inga mål, ingen trepoängare, inga räddade ansikten och verkligen inga svar på de där frågorna som alla de där frustrerade rösterna på läktaren kommer att upprepa framöver.
Var det verkligen hit ni skulle 2017, AIK?