Bergström: Kriminellt att hålla henne utanför laget

Kristoffer Bergström

”Sundhage har mycket att väga fram till VM”

TORONTO. Du behöver inte vara en flummare för att se tecken i vädret.

Inför det osäkra VM-genrepet stor­bölade molnen.

När Kosovare Asllani sköt segermålet slog en präktig gul blixt ner över den blå himlen.

I torsdags åkte lands­laget till Niagarafallen. Med båt gled de in under vattenmassorna som vräkte ner med tvåtusen kubikmeter i sekunden. 

Utflykten var veckans näst blötaste aktivitet.

Tre timmar innan genrepet mot Holland öppnade sig den kanadensiska himlen. Ett strilande regn växte till en monsun, kapuschonger fälldes upp, barn flydde inomhus, avlopp svämmade över. 

På Yorkuniversitetets fotbollsplan rann bäckar längs sidorna. Här skulle det inte gå att spela fotboll, här vankades träsksafari.

Strax före avspark vadade elva svenskor ut på planen och kände designtröjorna klibba fast mot överkropparna.

Namnen var de väntade men formationen oväntad: Sofia Jakobsson på topp bredvid Lotta Schelin, Kosovare Asllani på högerkanten. Pia Sundhage testade greppet i höstas mot Skottland med skralt resultat, men efter Sofias 16 mål för Montpellier den här säsongen verkar förbundskaptenen återigen se henne som spjutspets och inte inläggsleverantör.

Har vi bara en dimension?

Och jo, visst.

Med två av världens rappaste djupledare längst fram skapade Sverige målchanser ur ingenting. Lina Nilsson och Elin Rubensson lyfte fram bollar som toppduon vattenskidade sig till. Det var lättläst men svårhanterligt för holländskorna: ställd ensam mot en rusande Schelin har du inga andra val än att kuta hemåt för allt vad benen bär.

Första kvarten såg det ut som att Sverige hade fått en ny dimension i sitt anfallsspel. Sedan kom känslan krypande: har vi bara EN dimension nu? 

För Lotta och Sofia är båda i praktform, men de är liknande spelartyper. Jag noterade varsin skarv till den andra, resten var individuella insatser på framspelningar från ytterbackarna eller den majestätiska Caroline Seger. Ute på sin högerkant fick Kosovare Asllani ingen vidare nytta för sitt länkspel och sina små vrickningar.

Schelins 80:e landslagsmål

Det är ett adderande och subtraherande som Pia Sundhage får väga fram till VM: Sofias löpningar mot Kosovares framspelningar. Båda verkar inte gå att få, för på innermitten behövs en bollvinnare bredvid Seger, så där kan inte Kosse spela.

I nio fall av tio föredrar jag det fler­dimensionella samarbete som Schelin och Asllani har, särskilt i stunder som EM 2013. Men så länge Sofia Jakobsson ser ut som hon gör i dagsläget vore det snudd på kriminellt att hålla henne från det svenska anfallet.

Tillbaka till matchen.

Sverige var så spelförande det över huvud taget gick att vara i den där mixen av fotboll och vattenpolo. Holland gjorde ett fint ledningsmål, men det är glädjande att se svenskorna ha moralen att gå in i paus, knyta nävarna i de ickebefintliga shortsfickorna och komma ut och vända allt på en kvart. 

Lotta löpte sig fri på en Segerpass och satte sitt 80:e mål i sin 150:e landskamp. Kosse kom in i banan och sköt en lös volley som den holländska målvakten Loes Guerts av någon anledning lät bli att rädda.

Sedan slog blixten ner. 

Jag menar inget bildligt, utan en fet gul pil skickades ner från regnmolnen för att krascha ett par hundra meter bakom Hedvig Lindahls mål.

Det var inte så dramatiskt – hallå, vi är inte barn – men en fin effekt för att understryka hur svensk fotboll mådde före matchen och hur den mår nu:

För några timmar sedan var vi ledsna och oroliga.

Nu är vi glada att allt har mullrat och brakat i gång.