Systrarna Pelganders drömvinter – båda fick proffskontrakt

Anna Rydén

I vintras lämnade systrarna Elsa, 17, och Emilia Pelgander, 20, Kif Örebro och damallsvenskan för att bli fotbollsproffs.

Den ena flyttade till Italien och Juventus och den andra till England och Leicester, men de har båda samma mål: att en dag bli bäst i världen.

– Vi har väl lite olika kvaliteter men vi har blivit mer lika med åren, säger storasyster Emilia.

Under januarifönstret lämnade båda systrarna hemmet i Örebro. Ett självklart val för bägge, när möjligheten gavs.

Emilia Pelgander, nyss fyllda 20, hade flera alternativ men när Leicester i Women’s Super League presenterades tvekade hon inte.

– Det blev ganska tydligt. Först och främst att det är ett WSL-lag. Det är ju den bästa ligan i världen, men sen också när jag pratade med klubben och kollade lite matcher så tyckte jag det kändes som en bra miljö att komma till.

Redan debuterat i a-laget

Elsa Pelgander sitter på Juventus anläggning i Turin när Sportbladet når henne. Det var hit hennes flyttlass gick och det presenterades som att hon i första hand skulle spela med F19-laget.

– Det kändes ju lite som en dröm för det är något som alltid har drömt om. Jag blev väl chockad och glad på samma gång, säger Elsa Pelgander.

Och det dröjde inte länge innan 17-åringen fick debutera i a-laget i så väl ligan som cupen.

– Man får väl upp pulsen lite, men man blir väldigt glad. Det är en chans att visa upp sig, säger hon och fortsätter:

– De tycker att jag har gjort det bra, att jag har lärt mig mer. Sen ska man aldrig vara nöjd så det är bara att fortsätta.

Är du din egen största kritker?

– Ja, det skulle jag nog säga.

Hur mycket press sätter du på dig själv?

– Nej, men alltså mycket. Men jag skulle ändå säga att det är bra för jag tror att jag presterar bättre under press.

Svårast med språket

Att flytta hemifrån som tonåring är en utmaning, även om man flyttar inom Sverige. Så att flytta till ett helt annat land och möta en ny kultur har inneburit utmaningar.

– Det har varit mycket nu i början, mycket som ska fixas. Man ska bo själv och klara sig själv, säger Emilia.

Hon har fått en egen lägenhet, men det bor flera andra spelare i samma lägenhetshus.

– Klart det har varit en stor omställning men jag tycker ändå det har känts bra hittills.

helskärm

För Elsa Pelgander innebar flytten inte bara att packa väskorna och göra sig bekväm i ett nytt land, ett nytt boende. Det är dessutom ett helt nytt språk .

– Det skulle jag nästan säga är det svåraste, men vi har ju italienska lektioner så det funkar. 

Har du några favoritord på italienska?

– Jag vet inte. Jag har lärt mig några dåliga ord, några fula ord. 

Är det det man lär sig först? 

– Haha ja, exakt.

Stort stöd hemifrån

Det är kanske ingen slump att fotbollen alltid har varit ett självklart val för systrarna.

Pelgander är ett välkänt efternamn i fotbollskretsar. Förutom systrarna, som trots sina unga ålder, hunnit etablera sig i damallsvenskan har deras pappa Jonas spelat allsvensk fotboll i bland annat Örebro SK.

– Han har varit en jättestor del i det. Han har ju varit tränare för oss båda till för bara några år sen. Han kollar mycket träningar, kollar alla matcher som har gått att se och han har verkligen varit ett stort stöd, säger Emilia.

Och när de båda systrarna nu har lämnat hemmet går telefonen varm. Elsa ringer hem minst en gång per dag och ofta blir det fotbollssnack med pappa Jonas.

– Nu vet han ju inte hur träningarna går och sådär men när jag förklara så… Han säger väl mest att jag aldrig ska vara nöjd, att det bara är att fortsätta jobba hela tiden, säger hon.

Att lämna familjen och flytta till Turin, där hon nu bor i ett korridorsboende tillsammans med andra ungdomsproffs, var det som var tuffast.

–  Jag hann tänka flera gånger ska jag eller ska jag inte men till slut så landade det i att jag åkte.  Det är tufft, men det är så det är att spela fotboll och vilja bli bäst.

Ibland är samtalen hem mest för sällskapets skull. Emilia berättar att det kan vara skönt att bara ha någon i bakgrunden ibland.

– Det är skönt att kunna ringa hem och bolla idéer eller om om man är osäker på något. Det kan vara fotboll men det kan också vara allmänt. Alltså jag känner ju att jag verkligen alltid kan ringa hem och prata om vad som helst. Det behöver inte alltid vara att man har något att säga, säger hon.

Att ha en fotbollsintresserad familj tror båda är en del i deras framgång.

– Det betyder jättemycket skulle jag säga. De förstår ju hur jag mår efter en dålig match och eftersom mina syskon också spelar fotboll så gör vi ju varandra bättre hela tiden, säger 17-åringen.

Drömmer om a-landslaget

Och visst har de funnits vid varandras sida hela vägen.

När Emilia Pelgander debuterade i damallsvenskan 2020 blev hon den första spelaren född 2004 att spela i den högsta serien, då var hon 16 år. Två år senare debuterade lillasyster Emilia, 15 år gammal.

Det har hittills blivit fyra inhopp i Leicester för Emilia medan Elsa har fått två i Juventus. Nu siktar båda på att få fler minuter i sina respektive klubbar och i sinom tid även vara med och utmana om startplatser.

– Jag tycker det har gått bra. Jag har verkligen försökt ta chansen som jag fått när jag fått speltid så jag är ganska nöjd, säger Elsa.

Under den senaste landslagssamlingen fick båda dra på sig den blågula tröjan. Elsa i F19-landslaget och Emilia i U23.

– Sen vill jag komma vidare till a-landslaget så klart, så fort som det går, och sen därifrån börja samla minuter och samma sak hemma i klubben, säger Emilia.

Finns det någon risk när allt går så fort?

– Jag tror man blir lite blind i det själv. Man vill bara framåt, framåt, framåt men det är så mycket nytt att förhålla sig till så att det förstår ju jag också att det inte alltid kommer gå spikrakt. Man kommer inte alltid att känna att man är på topp även om man alltid vill vara sitt bästa jag, men det kanske är det som drar en framåt.