Väst när det gäller

Erik Niva

Niva om svensktränarna som gör succé i Norge

Tippeligans sluttabell i höstas: Två svensktränare i topp.

Tippeligan just nu: Två andra svensktränare i topp.

Sportbladets Erik Niva har försökt förstå varför så många desillusionerade svenska ledare tar revansch i Norge

Varje tisdag sänds ”Bakrommet” – en motsvarighet till ”Fotbollskväll” – i den norska statstelevisionens NRK2.

Den här höstkvällen var gästgalleriet lite speciellt.

Alla de tre inbjudna var svenskar.

Alla var de också fotbollstränare som nått anmärkningsvärda framgångar i sitt nya hemland.

Programledare Knut Nesbø fördelade ordet:

– Erik Hamrén. Är det en tillfällighet att svenskarna lyckas i Norge?

Den nytillträdde Rosenborg-tränaren drog på smilbanden när han svarade.

– Nej, det tror jag inte är någon tillfällighet.

Diskussion pendlade fram och tillbaka. Lite kulturbakgrund, lite språkanalys.

Efter ett tag fick Anders Grönhagen frågan om vad som egentligen lockat honom till ett Fredrikstad som länge tyckts befinna sig i ett permanent tillstånd av semikris.

Var det den stolta fotbollskulturen? Den nya arenan?

– Mer att komma ifrån Sverige litegrann. Det bär mig emot att säga, men jag tror att vi ledare kan vara lite rakare med individerna i Norge, lite tuffare. Vi är ett försynt folk, svenskarna, det ska vara mycket med kollektivet och laget och allting ... Att inte gå kringelkrokar runt saker och ting, det har jag känt som en klar förbättring.

Nesbø verkade förvånad.

Rakare, tuffare kommunikation?

Norrmännen betraktade ju svenska idrottsprofiler som lugna och sakliga.

Ingemar Stenmark? Ice Borg?

Stabæks succétränare Janne Jönsson skakade på huvudet.

– Jag kan understryka det Anders säger.

Förra helgen stod en ny svensktränare i den norska fotbollens blickfång.

Kjell Jonevret – den fjärde mannen, han som inte blev inbjuden till den där tv-diskussionen i höstas – hade axlat succémanteln.

Nu var han förbannad.

Hans lilla Molde var på besök hos Janne Jönssons mästarlag i Stabæk, och låg under med 2–1 i paus.

– Bedrövligt. Nu måste jag in i omklädningsrummet och få ur mig lite frustration, sa Jonevret i intervjumikrofonen.

Efter vilan gick Molde ut och vände matchen.

3–2 mot mästarna, 13 poäng efter 5 matcher – och ett tidigt litet ryck i tabelltoppen.

– Vi fick oss en kraftig utskällning. Vi känner Kjell som en lugn typ, men nu var han så arg som han bara kunde bli, sa rutinerade mittfältaren Daniel Berg Hestad.

Rakare, tuffare kommunikation var det?

– Jag var verkligen förbannad. Spelarna svek både sig själva och klubben under den där första halvleken.

Är det så att norska omklädningsrum nuförtiden svarar på ett annat sätt än svenska? Att vissa allsvenska spelare hellre skyller på andra innan de rannsakar sig själva?

Jo, Jonevret tycker det.

– Att få de här gubbarna att träna, det är inget problem. De vet att Björn Dæhlie blev bäst i världen genom att åka skidor 14 timmar per dag. Det kan kännas som att de vet vad som krävs på ett annat sätt än många gör i Sverige, och jag tror att det är därför de har så stora framgångar i många sporter. De ställer krav,

både på oss tränare och på varandra. Är det inte bra fart en dag så kan spelargruppen själva bryta träningen: ”Nu jävlar måste vi jobba på”.

Varför trivs svenska tränare så bra i Norge? Varför lyckas de så strålande?

Att en delförklaring skulle kretsa kring hård kommunikation och ilskna utskällningar kan tyckas överraskande – att en annan handlar om sevärd anfallsfotboll kan verka direkt ologiskt.

– Jag tror att synen vi svenskar har på hur vi vill spela är lite annorlunda kontra den norska, och att den har firat framgångar här de sista åren. Traditionellt sett har ju det norska varit lite rakare, det ska gå så fort som möjligt i längdriktning, i djupledsspelet. Långt, högt, och så tajt och jobba hårt ...Men det där kan ju lagen nu, man läser det där. Vi svenskar står för något lite annorlunda, jobbar med ett etablerat spel och passningskvalitet på ett annat sätt än norrmännen varit vana vid.

Efter en av säsongens segrar försökte mittfältaren Magne Hoseth sig på att beskriva Moldes framgångsrecept.

– Drillo själv hade fått både det ena och det andra i byxan om han hade sett oss. Vi ställer om snabbt, och är vanvettigt effektiva på fasta situationer. Vi har moderniserat Drillo-fotbollen och tagit den vidare.

Kjell Jonevret vrider sig lite när han hör Hoseths ord. Kopplingen till Drillo är inget han känner sig bekväm med.

– Vad Hoseth menar är att vi går oerhört fort till anfall, men annars är det en halvdålig beskrivning. Drillo-fotbollen är ju förknippad med den långa bollen upp på en stor, stark forward. Vi har bara småttingar, men det går ruskigt, ruskigt fort. När Molde ringde till mig var en del av deras uppdrag att jag skulle få folk i stan att tycka att det var roligt med fotboll igen, och nu har vi ett anfallsspel som ingen annan klubb i Norge har. Det är en väldig fart.

Tre dagar före årets seriepremiär bjöd Molde in supportrarna till öppet hus på Aker Stadion.

Både spelartruppen och ledarstaben var på plats för att möta de intresserade.

Exakt fyra personer hade dykt upp.

Ska vi ta mötet inne på mitt kontor, undrade Jonevret, innan han hällde upp kaffe och skickade hem spelarna.

Fotbollskartan i Norge är ritad med andra kritor än den i Sverige.

Alla klubbar utom två – Rosenborg och Viking – finansieras av privata investerare, ”rika onklar”.

Småstadsklubbarna har helt andra resurser än i Sverige. För en tränare som Jonevret innebär det större resurser för att möta betydligt mindre krav.

– Det är en oerhörd skillnad jämfört med att jobba i Djurgården. Här får jag ägna mig åt det jag tycker är kul, det som jag kan. Vi kan det här med fotboll bäst, och då låter de oss göra det. Sen låter vi de andra sköta det här med ekonomi, för det kan inte jag något om. Det är kul att man litar på varandra.

I Molde stad bor 26 000 personer.

Tack vare stormrike Kjell-Inge Røkke hade de ändå råd att ge Jonevret en nettolön på drygt två miljoner norska kronor, redan när klubben låg i tvåan.

Här i Molde är vi sju, åtta stycken handplockade gubbar som jobbar på fotbollssidan, och det är ju helt givet att ha heltidsanställda fysioterapeuter och mentala tränare. Även om vi är en av de mindre klubbarna i Tippeligan så omsätter ju vi en 80–90 miljoner svenska kronor, medan Rosenborg ju ligger någonstans runt 3-400 miljoner. Det är klart att det är skillnad.

Hur mycket slår det igenom i spelkvalitet?

– Jag tror definitivt inte att Tippeligan är sämre än Allsvenskan. Det finns mycket fler bra norrmän i Tippeligan än det finns bra svenskar i Allsvenskan.

Runt alla svensktränarna i Tippeligan – möjligen Erik Hamrén undantaget – ligger det en aura av revansch.

Alla blev de utknuffade lite med armbågen, och alla kände de sig också rätt utleda på tonläget i den svenska fotbollen.

– För mig var det absolut så. Jag blev ganska trött på allt, jag tyckte att jag blev ganska illa behandlad från alla håll under mitt sista år i Djurgården.

Nu pratar Kjell Jonevret från den norska fotbollens tro, och han gör det med ny glädje i rösten.

– Det är bra här borta. Jag har blivit överraskad över hur välorganiserat allt är, hur bra allt fungerar, hur fina arenorna är och hur stort intresset är. Och det är väldigt sällan det är något bråk. Här är man stolt över att ta på sig en halsduk och en tröja och gå på match. Det är många saker som gör att det är spännande att jobba här borta. Det är mycket glädje, och inte så mycket ångest.