Bank: Värsta tänkbara – det här är chansen
Så hur mycket skulle det komma att krävas för att ta den där VM-biljetten?
En bra insats? En väldigt bra insats?
Italien. Santo dio.
Det kommer att krävas en alldeles otrolig insats.
En på fyra att få Italien, en på två att behöva avsluta på bortaplan. En på åtta att få det allra värsta scenariot som tänkas kan att rulla fram från Fernando Hierros högra hand.
Janne Andersson ska nog inte testa att kasta pil just i dag.
Inför en lottning som den här så letar man efter glipor och svagheter hos de potentiella motståndarna, mäter dem med blicken, knackar lite på skalet. Kroatien? De har världens bästa mittfältare, en trupp för medaljstrid, men de har ju vare sig förbundskapten eller lag för tillfället, supportrarna är inte ens säkra på att de helt och fullt vill ha sitt landslag och sitt förbund i ett VM.
Danmark? De har Sverige slagit förut. Kong Christian är en världsspelare, men i övrigt är väl Hareides gäng som oss, varken mer eller mindre. Lite långskånkar däruppe, en riktigt bra målvakt, en blond kaptenskerub.
Schweiz? U21-generationen från 2011 körde ångvält över alla svaga lag, men sprang in i verklighetsväggen i Lissabon. 50–50 eller så.
Kunde inte ha blivit värre
Men Italien?
Fyrfaldiga världsmästarna? Med ett enda missat VM någonsin? Med returmöte på San Siro (väl) i de lombardiska novemberdimmorna?
Nej, värre än så här kunde det över huvud taget inte bli.
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att Sverige över huvud taget kan vinna mot Italien, om vi ska leta efter ett hopp så ligger det i att Italien faktiskt kan förlora mot Sverige.
Frågor på det?
Alltså: Spelare för spelare, centimeter för centimeter, euro för euro så är det klasskillnad på trupperna som Ventura och Andersson har att bolla med. Däremot är Italien inte riktigt lika helgjutet eller färdigsvarvat som lag, mitt i det här glidande generationsskiftet.
Jag tvivlar inte en sekund på att Janne Andersson och Peter Wettergren kommer att vara pragmatiskt medvetna och pålästa när de går ut till de här matcherna. Det kommer inte att finnas en svensk som inte vet exakt vad som krävs av honom, tekniskt och taktiskt och tankemässigt, för att Sverige ska kunna hota Italien.
Det är inte alls lika självklart när det gäller Italien.
Lippi gick bort sig med sitt gamla garde 2010, Prandelli körde laget till EM-final 2012 med Balotelli som undantagsförare, Conte fick ett medelmåttigt lag att maxprestera sig hela vägen till en Zaza-straff mot Tyskland i fjol.
Sedan landade gli Azzurri i knät på en intelligent, strukturerad, offensiv och modig Gian Piero Ventura.
Han hade gjort fina saker med unga spelare och 4-2-4 i Bari, han har gjort om det i Torino, och han har försökt göra det med landslaget.
Det har inte landat än.
Det defensiva Juventus-blocket är vad det är, även om inte Bonucci haft sin bästa höst. Buffon är världens störste målvakt, även om han kanske inte är bäst längre. Men De Rossi har saknats, Verratti har haft svårt att pricka rätt i landslaget, och när de blev förnedrade av Spanien i kvalet var det som att förväntningsnivån skruvades ner flera förödande varv.
De insåg att de kanske inte var bland de allra bästa, istället har de ägnat kvalet åt att förbereda sig på just de här novemberbataljerna.
Förhoppningarna finns i Sveriges effektivitet
Ventura kommer att vilja spela med den där extrema offensiva bredden (Sverige kommer att sakna Mikael Lustig mycket med tanke på det), med en hel Belotti, en sprintande Immobile, en flytande Insigne, två centrerande yttrar och två ytterbackar som forsar fram längs kanterna.
Men han lär inte våga göra det i Solna.
Italien har inte hittat helt rätt i sitt anfallsspel, och när de inte gör det har inte resten sett så imponerande ut heller. Om Sverige gör allt rätt, om de är effektiva, så är det där förhoppningarna finns: att Sverige vet att de varit både effektiva och breda i sitt målskytte, och att Italien inte känns helt grundstabila i sin spelidé.
Jag tror på en ganska försiktig förstamatch i Sverige, men det behöver inte vara så dumt att åka till Italien och spela mot ett landslag som bara inte får förlora, som kommer att rasa rakt ner i ravinen om de gör det.
I dag är det Janne Andersson som får be sina böner. Om hans lag genomför en perfekt match här hemma – där de vunnit sina senaste fyra matcher med totalt 17–1 – kan Ventura vara den som sitter där med knäppta händer.
Och om inget annat skräms så har vi lite skrock att skicka söderut:
Den enda gången någonsin Italien missat VM spelades finalen i Solna. Bentornato, amici!