Niva: Real Madrid höll emot fotbollslavinen
MADRID. Ibland handlar inte en Champions League-semi om vilka som vinner.
Ibland handlar den inte ens om vilka som spelar.
Vid något enstaka tillfälle kan faktiskt själva matchen blekna i ljuset av arenan där den spelas.
Egentligen kom jag inte hit för någon spänning, någon dramatik eller ens för själva fotbollen.
Allt det där såg jag som klart, färdigt och överstökat.
Istället kom jag hit för att uppleva Vicente Calderón-stadion en sista gång. Jag kom för den spruckna betongen, den rullande sången och för att kanske – bara kanske – få snudda vid den där nästan religiösa känslan av kollektiv tro.
Alla fotbollsarenor är speciella, men vissa är lite mer speciella än andra.
Promenaden ner mot Calderón börjar mitt i ett spanskt vardagsliv – där slaktarn stänger håller öppet en halvtimme efter stängningsdags, där barnen går hem från förskolan förbi trottoarserveringar med plaststolar – och skiftar egentligen inte i karaktär förrän du är framme.
Ett skummande rödvitt hav
Det är bara det att flaggorna blir fler, att färgerna tydligare och att onsdagseftermiddagen förbyts i fotbollsfiesta.
Framme vid stadion är allt bara ett enda skummande hav av rödvitt. Precis framför arenan är så trångt att du inte längre går mot den, utan bara sugs ditåt av massan.
De stupbranta läktartrapporna, den fladdrande vinden från floden. Det dova brummandet från motorvägen under arenan, som dränks av vrålet som studsar mellan de assymetriska läktarna.
”Orgullosos de no ser como vosotros”, stod det ju på tifot som täckte hela långsidan före avspark. ”Stolta över att inte vara som er”.
Atlético Madrid är inte elvafaldiga europamästare med en lyskraft som korsar kontinenter. I själ, hjärta och stadion är Atlético Madrid fortfarande kvartersklubben som försöker besegra kanoner med slangbellor.
Det är inte det att de förväntar sig att vinna. Det är det att de ändå försöker – verkligen, verkligen försöker – trots att de vet att de säkerligen kommer att falla.
Det här är fotbollskatedralen Vicenta Calderón, och här tror man på Cholismon.
Stormvarning. Ursinnesstart. Stormatch-Saúl nickar in 1-0.
Undantagstillstånd. Fotbollslavin. Griezmann straffsnubblar in 2-0.
Aldrig upplevt högre ljudnivå
Riktigt vad som hände sedan vet jag inte – halvtimmen som följde försvann i ett enda intensitetsinferno – men jag vet att jag själv i alla fall aldrig upplevt en högre ljudnivå på en spansk fotbollsarena.
Ska det gå åt helvete ska det göra det till primalskrik.
Enbart ljudvågorna hade räckt för att blåsa bort ett mindre lag, men detta Real Madrid är ju inte regerande världsmästare för intet.
Inför matchen gjorde Sergio Ramos en poäng av att själva spelargruppen minsann inte var några fotbollsnoblesser som fått sina framgångar genom arvsrätt. ”Det är som om vi alla vore födda i Beverly Hills”, men i själva verket består ju laget av hårdhudade gatugrabbar, krigsbarn och favelaungar.
Här tvingades de återigen plocka fram all sin kampinstinkt, all sin vinnarvana – och för den delen all sin spetskvalitet.
Karim Benzema spann runt på sidlinjen som om han lattjade hemma i gränden i Lyon, låtsades vara både Zinedine Zidane och Fernando Redondo på en och samma gång. Isco improviserade fram precis den stöt som returen sedan krävde.
Och det var såklart det.
Det hade varit det redan i förstamatchen för en vecka sedan.
I verkligheten fanns det aldrig på världskartan att Atlético Madrid skulle kunna vända på det här underläget – Real Madrid är så strålande bra att de alltid, alltid gör mål – men vad brydde sig Calderón om det?
Trots att läget var hopplöst och slaget återigen förlorat så fortsatte arenan att stötta hela den andra halvleken igenom.
Fyra läktarsidor studsade
Till slut var det som om all den elektricitet som ackumulerats i luften här ovanför under 50 år behövde släppas lös, och med fem minuter kvar drog alla regnskurars mödrar in över de taklösa gamla läktarna. Åska, blixtar och någon som vände upp-och-ner på Manzanares-floden.
Tystnade sången för det? Sökte publiken skydd och torrskoddhet? Nej, fyra läktarsidor stod kvar och studsade till Pippi Långstrump-sången samtidigt som himlen öppnades över deras huvuden.
Långt efter slutsignalen stod de fortfarande kvar och hyllade de sina, samtidigt som Cholo Simeone vevade fram kampgester, manade till raka ryggar och höjda huvuden.
Och nu då?
Real Madrid vet vart de ska. De ska till Cardiff, och spela Champions League-final precis som vanligt.
Atlético Madrid ska flytta från kvarteret, till en kinesiskfinansierad koloss i ödelandet ute vid flygplatsen.
Det är en arena för en modern superklubb. Jag är bara inte säker på att det är en arena för Atlético Madrid. Det de har här på Vicente Calderón vet jag inte om de kan bygga upp någon annanstans igen.
Se fler höjdpunkter på viasatsport.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se