”En skalp för damfotbollen”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-02
Pia Sundhage – historisk vinnare – om priset, tränarrollen och VM-guld
Grattis Pia Sundhage, nu är du historisk!
Inte bara som den första fotbollstränaren att bli Årets Idrottskvinna, utan som den sista någonsin att få priset.
– Det är sorgligt att tvingas ha ett pris för att lyfta fram kvinnors prestationer, säger hon.
Det var ingen svår diskussion.
När Sportbladet och Riksidrottsförbundet skulle kora årets idrottskvinna, den femtioförsta sedan 1950, fanns ett överlägset föredöme:
USA:s fotbollstränare Pia Sundhage är den enda svensken som vann OS-guld 2008 – och hon gjorde det med ett aktivt ledarskap.
Med fixstjärnan Abby Wambach skadad förlorade USA första OS-matchen mot Norge med 2–0. Men ju mer uträknade laget blev, desto starkare sammanhållning lyckades Pia skapa. Hennes svenskamerikanska underdogmentalitet förde laget hela vägen till final, där ett strikt defensivt USA lyckades slå Brasilien i förlängningen.
”Oerhört mycket beröm”
I motiveringen till Sundhages pris lyfts entusiasmen och det taktiska kunnandet fram, men framför allt att hon presterade som bäst när det hettade till.
– Det är väldigt fina ord. Bara att få höra ”förebild”, ”kunskap” och ”i en OS-final” i samma mening. Man kan komma dragandes med många matcher, men det är i finalerna det gäller att stå upp. Så det här stärker både det ena och det andra i kroppen, säger Pia Sundhage.
Du är den första som sysslar med fotboll som utnämns till Årets idrottskvinna. Varför krävdes det att nån drog till USA för att uppmärksammas?
– Äh, jag har varit med sedan det började, man känner igen mitt namn. Det går kanske inte att bli profet i sitt eget hemland, men mest beror det på att USA:s fotbollsförbund var så modiga att de vågade plocka en tränare som inte haft ett landslag tidigare. Och på ett OS-år! De ville ha förändring, så de tog en utifrån och det råkade bli jag.
Om det nu var så att det råkade bli du, hur tog spelarna emot dig?
– Jag fick så oerhört mycket beröm redan från början. Amerikanerna gillar när det kommer en stjärna, när det kommer något nytt. Jag var Europa, och Europa är förknippat med soccer, så alla sa yeah come on.
Nyligen skrev du på ett kontrakt över fyra nya år. Vad är det som driver dig?
– Det är fantastiskt att stå mot världens bästa fotbollsspelare och vinna ett OS-guld, men det vetefan om det är nån större skillnad på att vinna ett till. Nej, jag vill ta VM-guld i Tyskland, och framför allt göra det på ett nytt sätt, med en ny sorts uppladdning. Vi kan bli modigare, eller anfalla bättre, men det måste bara vara på något nytt sätt.
Det är en speciell syn på tränarollen. Det är först nu du har ett lag som du kan förvänta dig vinner oftast, har du tidigare varit nära att ge upp karriären?
– Nej, när jag är besviken så sover jag, sen går det bort. Mina bästa vänner säger ofta ”bli ingen bitter kärring”, det är en bra varning för jag kommer fortsätta hålla på.
Så om tjugofem år är du Närkes vildaste tant som står bredvid en sjumannaplan och skriker?
– Ja, kanske. Jag valde ju inte att bli tränare, utan när man inte kan spela längre så ger man tillbaka, så är det bara.
”Kvitto på att vi gjort något”
Än en gång grattis till utmärkelsen. Men samtidigt lägger Sportbladet och RF nu ner priset, vi vill inte specifikt kora just en kvinna. Hur ser du på det?
– En jävligt bra fråga. Att ni tvingas ha ett pris för att lyfta fram kvinnor innebär att media generellt sett inte ser kvinnors prestationer. När jag spelade back in the good old days skrevs det inte om damfotboll alls, då sa alla ”nä, ni får prestera först”. Men när vi väl gjorde det skrevs det en stund, sedan har allt fallit i glömska igen. De menar alltid att ingen klagar, men samtidigt finns det många kvinnor som inte vill läsa sportdelen.
Men det besvarar inte frågan, ska priset läggas ner?
– Alltså, när man lyfter fram kvinnan gör man nytta, även om det är sorgligt att det behövs. Så ni får ett ja och ett nej av mig.
Men trots allt: blir du glad för din utnämning?
– Självklart! Dels är det ett kvitto att jag och de jag jobbar med har gjort något bra, sedan är det en skalp för damfotbollen.