”Blir det en pojke ska han inte bli målvakt, han ska bli som Zlatan”

Uppdaterad 2014-06-18 | Publicerad 2011-09-25

E fter jordbävningen dröjde det 18 minuter innan vattnet kom.

28-årige försvarsspelaren Atsunori Higaki var aldrig särskilt rädd under tiden, trots att han känt kraften i skalven, sett hur marken bredvid honom sprack upp och hört tsunamivarningarna dåna ut över stadens högtalarsystem.

Han hade väntat ut skakningarna utanför Cobaltore Onagawas klubbhus, och sedan lugnt knallat upp på andra våningen för att ta några bilder av den annalkande vågen med kameran på sin mobiltelefon.

Som alla andra japaner såg Higaki jordbävningar som en del av livet, men han växte upp i Hiroshima nere i landets södra delar. Han trodde att faran var över, insåg inte att det verkliga hotet närmade sig utifrån havet.

– Jag trodde att vattnet kanske skulle nå mig till knäna, orsaka översvämningar i några källare. Det var först när jag mötte några andra och såg paniken i deras ögon som jag begrep att det inte räckte att gå upp på andra våningen. När det väl klickade till i huvudet kastade jag mig i bilen och började köra uppför.

Higaki såg aldrig vattnet spola bort Onagawa. Han hade blicken på vägen framför sig och hörde bara det över-naturliga dånet bakom sig. Det var ljudet som gjorde att han förstod att något fullständigt fruktansvärt höll på att hända. Inte förrän han kört flera kilometer upp på en av kullarna ovanför staden kände han sig tillräckligt trygg för att stanna bilen och titta ner.

– Eftersom jag är från Hiroshima har jag ju sett hundratals filmer om atombomben de släppte över staden. Och jag kände igen det jag såg från filmerna. Bilden av att inget levande längre fanns kvar, den totala förödelsen… Det påminde väldigt mycket om Hiroshima.

Den första vågen som slog in över Onagawa var drygt 17 meter hög, och sköljde bokstavligen talat bort allt i sin väg.

I hundratals år har den japanska ostkusten varit full av märkesstenar, stenmonument som visat hur högt vattnet stigit i tidigare tsunamis och som varnat efterföljande generationer för att slå sig ner närmare vattnet.

Nu är de borta, precis som flera av de förutbestämda evakueringsplatserna runt staden. De visade sig vara dödsfällor. Innan det drog sig tillbaka steg vattnet i Onagawa nästan 40 meter över den normala havsnivån, högre än någonsin tidigare.

– För Onagawa blev konsekvenserna extra tragiska, i och med att många av invånarna är så gamla. De kunde helt enkelt inte ta sig upp på hög höjd tillräckligt snabbt. I huset där alla vi Cobaltore-spelare bodde fanns det ett gift par som lagade mat och städade, och de var där när jordbävningen kom. De förstod säkert vad de riskerade, men försökte ändå åka och undsätta sina föräldrar. Vi såg dem aldrig igen.

Sammanlagt drog tsunamin med sig drygt 1 500 av invånarna i Onagawa, nästan 20 procent av stadens totala befolkning. Alla fotbollsspelare i seniorlaget klarade sig – de flesta jobbade skift på fiskfabriken, som ligger i säkerhet i den del av staden som är allra längst från vattenbrynet – men deras tillvaro slogs givetvis också i spillror.

Atsunori Higaki lyckades återfinna en enda ägodel i resterna av huset som varit hans hem i fem år. Den klarblå matchtröjan med Cobaltore Onagawas klubbmärke på.
 

P å japanska är ordet ”kaimetsu”. Fullständig utplåning.

När vi går igenom det som en gång var Onagawas centrum är det svårt att förstå att det faktiskt låg en stadskärna här för mindre än ett halvår sedan.

Här finns helt enkelt ingenting kvar. Det är ”Ground Zero”.

Enstaka husskelett återstår – vissa liggande, andra någorlunda uppräta – och ett par dussin truckar och traktorer jobbar envetet för att skyffla undan alla kubik-kilometer av bråte. Några fler tecken på mänskligt liv går inte att skönja.

– Det sägs att det kommer att minst två år innan de ens fått undan allt skräp, säger Atsunori Higaki.

Flytten till den slumriga lilla fiskestaden innebar en stor omställning för honom. Han var en storstadsunge van vid puls och tempo, och under det första halvåret vid kusten kände han sig vilsen och isolerad. Men med tiden sänkte sig ett nytt lugn över honom, och en ny känsla växte fram.

– När jag tänkte efter kom jag på att det var samma känsla som jag haft i lågstadiet, då jag sprang hem från skolan och sa till mamma: ”I dag har jag träffat en ny vän”. Så var det här i Onagawa. Människor var så öppna och enkla. Nästan varje dag lärde jag känna en ny person, och en dag märkte jag att jag såg på nästan alla i staden som mina vänner.

Gyttret av söndertrasade hem är förvånansvärt färglöst – en enda massa som fått sin brungrå färg av havssanden – men här och där bryter något neongrönt eller klarrosa igenom. Barncyklar. Dockor. Leksaksbilar.

– Att husen är borta är väl en sak, men det som känns värst med att gå omkring här nere är att se folks personliga tillhörigheter ligga övergivna. Det påminner om att så väldigt många människor också är borta, att de faktiskt aldrig kommer tillbaka.

Ett provisoriskt system av grusvägar har byggts upp, så att arbetsfordonen kan komma fram. På grund av den lokala landsänkningen ligger de gamla gatorna nu under vatten, men Atsunori Higaki ler när han pekar ner mot ett fiskstim som syns tydligt mot de vita markeringarna av ett övergångsställe.

– Livet återvänder.

I ett av de utblåsta husskalen fanns det tydligen en bank tidigare. På fasaden sitter nu en skylt som förklarar att de vanliga öppettiderna dessvärre inte kan upprätthållas för stunden och försynt uppmanar kunderna att därför använda filialen i Ishinomaki istället. Banken ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret.

– Japaner är ganska artiga av sig, men ja… Den skylten kanske var lite överdriven.
 

V i tar bilen upp till den relativt oskadda delen av Onagawa. Higaki har pratat om en fika vid ”det nya shoppingcentret”, och naivt nog har jag föreställt mig någon sorts liten galleria.

Det visar sig handla om ett halvdussin baracker, uppställda på en betongplätt där en bygghandlare tidigare hade sitt lager.

I en barack har blomsterhandlaren flyttat in, i en annan huserar de som tidigare drev den lite elegantare klädbutiken. Designklänningar fladdrar bredvid rödakorsflaggorna i vinden.

En anslagstavla är full av beskrivningar av saknade personer, men högst upp sitter också en teckning av en fotbollsspelare. Den är tillägnad Cobaltore Onagawa, och bredvid den har dussintals barn och unga plitat ner sina hälsningar.

”Låt oss spela fotboll tillsammans igen med ett leende ”, skriver Miwa, 13 år. ”Så länge vi kämpar tillsammans vinner vi alla matcher ”, menar Yoko, 14.

Utanför en av barackerna sitter en liten flicka i en barnvagn utrustad med en sorts specialskydd för underbenen. Atsunori Higaki går fram och skojar, kittlar och förmanar henne. Flickan tjuter av skratt.

– Hon hamnade i vattnet och bröt omedelbart båda benen. Som tur var lyckades hennes pappa få tag på henne i samma ögonblick, drog upp henne. En sekund senare hade det varit försent.

Vad sa du till henne?

– Att hon fick se till att bli bra i benen snart, så att hon kan gå med i något av mina fotbollslag. Vi ska satsa mer på flickfotboll framöver.

Sedan några år tillbaka är Higaki heltidsanställd av Cobaltore Onagawa, som a-lagsspelare och ungdomsansvarig. När hans lagkamrater stämplat in på fiskfabriken så har han planerat pojklagens träningspass.

– A-laget är jätteviktigt för att ge Onagawa ett ansikte, men det är ändå ungdomsverksamheten som är kärnan. Före tsunamin hade vi fotbollslektioner med alla skolbarn, flera gånger i veckan. När man räknar med barnens föräldrar och släktingar innebar det att i stort sett alla stadens invånare hade en relation till Cobaltore. Det är ganska unikt.

Skolorna har inte kunnat öppna ännu, men fotbollsträningarna är igång. Klubben prioriterade om efter tsunamin, koncentrerade resurserna så att verksamheten för barnen och ungdomarna skulle påverkas så lite som möjligt.

Redan efter några veckor höll Atsunori Higaki de första träningspassen i en lerig park.

– Trots allt är ju Japan ett rikt land, och jämför man med katastrofer i andra länder antar jag att barnen här har de bättre. De har fått ordentliga tak över sina huvuden och behöver inte oroa sig för att få mat eller vatten. Som jag uppfattar det är snarare tristessen och oron de värsta problemen. Barnen sitter i sina baracker hela dagarna, utan något att göra annat än att tänka på vad som har hänt och vad de har förlorat. När de spelar fotboll så lättar de där obehagliga känslorna. Då skrattar de igen, får känslan av att livet kan bli roligt igen om man bara orkar fortsätta framåt.
 

S enare samma dag följer vi med Atsunori Higaki till ett par av de träningspass han leder. För tillfället tvingas Cobaltore Onagawa leva i exil i Ishinomaki – en större stad, två mil bort – och P12- och P17-lagen har bussats in.

Klubbpresidenten Keichi Ohmi har investerat drygt två miljoner kronor i ett temporärt kansli och en nylagd konstgräsplan, komplett med elljus och allt. När mörkret lägger sig och lamporna tänds drar ljuset till sig tiotusentals insekter från bergen runtomkring. Det ser ut som att det snöar.

De unga spelarna är enhetligt klädda i nytryckta blåvita träningsdressar med Cobaltores logga på. Var och en går de runt och hälsar på samtliga ledare, tar i hand och bugar. Ungefär två tredjedelar av dem blev av med sina hem i tsunamin, uppemot hälften förlorade en familjemedlem och P12-laget blev sorligt nog några spelare färre.

Atsunori Higaki har fått sällskap av en handfull av sina kompisar från a-laget. Inte för att de får betalt för det, utan för att det blivit en del av deras vardag att hjälpa till.

27-årige målvakten Keita Izumida gick på fiskfabriksskiftet halv sex i morse, men såg det ändå inte som någon större uppoffring att ta sig hit till Ishinomaki för att drilla klubbens yngre burväktare.

Den här gången hade han ju en bil att åka i. Värre var det omedelbart efter tsunamin, då han gick samma 20-kilometerssträcka till fots. Eftersom vägen var översvämmad var han tvungen att gå parallellt med den, halvannan kilometer upp i den svårframkomliga bergsterrängen.

– Det tog två dygn att komma fram, men jag hade inga andra alternativ. Min flickvän var här i Ishinomaki, och jag behövde ta mig till henne för att se att hon levde.

När paret väl återförenades friade Izumida redan under återföreningskramen. Paret gifte sig i juli, och väntar nu sitt första barn.

– Blir det en pojke ska han inte bli målvakt, han ska bli som Zlatan Ibrahimovic. Det är min hjälte.

Du vill att barnet ska bli fotbollsspelare?

– För att vara ärlig hade jag själv bestämt mig för att sluta spela i somras. Det var så mycket annat som verkade viktigare; katastrofen, återuppbyggnaden, giftermålet, graviditeten… Men det tog inte lång tid innan jag märkte att suget att spela inte lämnade mig. Jag kunde inte släppa tanken på att vara ute på planen och… Här är jag. Mitt barn får bli precis vad han eller hon vill, men jag hoppas att det blir något som hjälper andra människor. Och jag har själv insett att man kan göra det som fotbollsspelare.

Träningskvällen når sitt slut. Tröttkörda går pojkarna återigen samma varv, tar alla ledare i hand och markerar tydliga bugningar. Sedan sätter de sig i bussarna för att åka tillbaka till sina baracker. 

Bilden av att inget levande längre fanns kvar, den totala förödelsen...

Det påminde väldigt mycket om Hiroshima

Hon hamnade i vattnet och bröt omedelbart båda benen. Som tur var lyckades hennes pappa få tag på henne i samma ögonblick, och drog upp henne

En anslagstavla är full av beskrivningar av saknade personer, men högst upp sitter också en teckning av en fotbollsspelare

Följ ämnen i artikeln