Bank: Hur mörkt kan det bli?
Det slutar aldrig bra, det slutar alltid med mörker.
I kväll säger Janne Andersson farväl, med en död match mil från heder och redlighet.
Hur mörkt kan det bli?
Kanske är det av det här skälet som det inte finns några bra Hollywood-filmer om soccer: det finns inga lyckliga slut.
Det blir förluster och fiaskon, kritikerstormar och avgångskrav, och sen är det över. Under mitt medvetna fotbollsliv har jag sett Laban Arnesson lämna efter tårar i en konferenssal på Hotell Pandora i Prag, jag såg Olle Nordin lämna efter haveriet i Genua, Tommy Söderberg checka ut inför en hedersam förlust på straffar mot Nederländerna i en EM-kvartsfinal, Lasse Lagerbäck tacka för sig en iskall kväll på Råsunda (4–1 mot Albanien) och Erik Hamrén svaja ut efter en chanslös kväll i Nice.
Hey, that’s no way to say goodbye.
I kväll är det över för Janne Andersson. Estland hemma, jag såg att någon lagt ut sina biljetter på Blocket. Pris: ”Noll kronor. Kan tänka mig gå ner lite om det behövs”.
Fri jaktsäsong
Det är fri jaktsäsong på förbundskaptenen nu, för så ser manus ut. Ett slags tävling, öppen för alla, om att såga och kritisera och förnedra så mycket och effektivt som möjligt.
Allt är skit, allt saknar värde. Och titta på u-landslagen, talangutvecklingen, ordningsstörningarna, konstgräset, europaspelet: Det kommer bara att bli värre.
Och ja, det är enkelt att konstatera att Janne Andersson lämnar sin post i ett skede där nästan alla siffror som beskriver utveckling blinkar rött runt svensk fotboll. Det är krisläge, depression, vad ni vill.
Däremot är det ren förvanskning att skyffla allt det där i knäet på en avgående förbundskapten, att knyta det till hans gärning.
Talangutvecklingen, bristen på kvalitativa försvarsspelare, trygga spelartyper, underskottet på speltid i de stora ligorna – är det en landslagstränares fel?
Jag menar att det är rent kontraproduktivt att rida ut med sablarna på det kategoriska sättet.
Det är enkelt att konstatera att Andersson gick bort sig de avslutande åren, att en kombination av otur (skador, sjukdomar, en olycklig utvisning i EM) och överambition (det skulle testas nytt!) ledde till först usla resultat, sedan osäkerhet, kritik, stingslighet, ännu sämre resultat och till slut ett halländskt huvud som kördes rakt in i en mur av motstånd.
Det fanns ingen väg framåt längre, det fanns bara mörker.
Det där är populism
Varför ska man leta efter en annan historieskrivning? Varför ska man peka på det som faktiskt varit bra? Varför ska man komma dragandes med den mönsterbrytande mentala revolutionen som ledde till VM-kvartsfinal och luft under vingarna?
Det ska jag tala om: För att utan en rimlig bild av det som varit kommer svensk landslagsfotboll att gå bort sig igen och igen och igen.
Det är ju så det har varit, så länge jag kan minnas.
Laban var en 3-5-2-man som sablades ner, alltså letade man upp 4-4-2-kamrern Olle Nordin. Nordin var en fåfäng typ, alltså gick man över till den charmante kollektivismbjörnen Tommy Söderberg. Och efter den kompetente, men träige teknokraten Lasse Lagerbäck så ville vi ha sång-och-dansmannen Erik Hamrén. Och efter den berg-och-dalbanan gick turen till den ultrastrukturerade superkommunikatören Janne Andersson.
Det där är inte en röd tråd, det där är inte hållbarhet och konkurrensfördelar.
Det där är populism, ett försök att blidka massorna.
Jag tror inte att alla som inte fyllt 22 är lösningen på 0–3 i Baku, jag tror inte att det räcker med att säga ”framåtlutad fotboll” för att Sverige ska kvala in till VM, och jag tycker inte att Janne Andersson förtjänar att få hela sin kaptenstid avfärdad som usel eller bakåtsträvande (den har varit varken eller).
Spelarnas chans att visa
Jag är dessutom instinktivt tveksam till att ”offensivare fotboll” är svaret när frågan är varför Sverige glömt hur man försvarar eller utbildar försvarsspelare, när de just släppt in tre mot Azerbajdzjan.
Sverige möter Estland i kväll, det är den elegant pålitlige Albin Ekdals sista landskamp (en till (s)pelare som ska ersättas, tack för allt) men annars en match utan möjlighet att leverera något annat än en lovande insats av, låt säga, Hugo Larsson eller Jens Cajuste, som pekar mot ett slags framtid.
Eller, de skulle ju också kunde bjuda på en värdigare avslutning än 0–3 mot Azerbajdzjan för att vinka av Janne Andersson och Peter Wettergren.
Ingen som hörs verkar tycka att de förtjänar det. Det här är spelarnas chans att visa att de tycker något annat.